En dos av civilkurage

Det är dags att sluta titta åt ett annat håll.
Dags att öppna ögonen och sluta leva i förnekelse.
Och på tiden att man ger utrymme att verkligen prata om problemen som existerar.
 
Allting är så jävla bra jämt.
Bra i skolorna, bra i förskoleverksamheterna, bra på arbetsplatserna, bra bra bra...
 
Barn separeras från grupper redan i tidigt ålder för att dom har omoderna kläder,
för att dom ser annorlunda ut och för att dom är på ett visst sätt.
Tjejer börjar med den onda utfrysnings-metoden så fort dom lärt sig sitt första ord
och grabbarna slåss så fort dom lärt sig hur man svingar armarna.
 
Och detta beteende fortsätter upp till vuxenålder och blir med tiden bara grövre och grövre.
 
Tonårigar mobbar varandra till döds och vuxenmobbingen är så löjligt stor
att man förstår att barnen blir lika skruvade i huvudet.
 
Överallt verkar det nästan som att det är socialt acceptabelt med mobbning,
 
Det startas enstaka föreningar som kämpar mot mobbning och en gång vart tredje
år kommer någon tråkigt person och ska rabbla upp dilemman om mobbning och rasism
i skolorna men minnet av denna föreläsning bleknar bort snabbare än en dålig solbränna.
 
För dom som borde ta tag i att lära barn rätt från fel är dom som så ofta sticker huvudet i sanden.
Det är föräldrar först och främst och i andra hand verksamheterna där det vistas ett flertal
människor under samma tack dagligen. Dvs skolor, förskolor och arbeten,
 
Om familjen misslyckas med barnen hemma och dessa barn i sin tur
tar ut det på förskolorna eller skolorna och när lärarna i sin tur väljer
att förneka att dessa barn behöver hjälp så är det bäddat för en katastrof.
 
I många fall är det dom mobbade barnen som får flytta på sig medan
ligisterna fortsätter sin diktatur på skolan.
På arbetsplatserna är det likadant.
Det är den utstötta och trakasserade som blir sjukskriven eller säger upp sig
medan dom kvarstående människorna hittar en ny hack-kyckling.
 
Frågan är vad samhället ger ut för signaler när man straffar offret för
att man inte vågar ställa sig face-to-face med obekväma sanningar.
När man väljer att blunda för det som sker framför en för att man som ledare, lärare eller
chef inte är bekväm med att ta konflikter.
 
Vilket enorm svek det är mot alla som drabbas av denna vidriga mobbning.
Vilket enormt svek mot den medmänskliga utvecklingen som alla människor borde gå mot.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0