opengates.blogg.se

Kära far.

Född i Bologna 1945 i en liten by på bergen.

Son till en partisan som kämpade mot nazisterna under andra världskriget.

Som i sin tur hade en bror som var en högt uppsatt ledare bland fascisterna.

Rätt roligt historia egentligen.

Min farfar var nära på att bli dödad i sin kamp mot nazismen men tack

vare hans bror så frigavs han med livet i behåll.

Blod är tydligen tjockare än nazismen..jag menar vatten :)

 

Han mamma gick bort när han var 12 år och kvar fanns hans far och äldre

syster som tog hand om honom så gott det gick.

I äldre ålder så flyttade han till Sverige där han jobbade på olika

italienska restauranger och pizzerior.

 

Efter ett par år träffade han mamma som då var banktjänsteman.

Dom flyttade från Västerås till Stockholm och han öppnade sin

första pizzeria, och senare även en restaurang.

1983 adopterade han lilla mig.

Han tröttnar aldrig på att berätta historien om hur han stod och bakade

pizza när telefonen ringde och mamma sade att dom äntligen fått en dotter

som dom kunde få komma och hämta i Sri-lanka.

Väl där så lärde sig min far engelska för första gången.

Så han låter som Apu i Simpsons när han pratar engelska

eftersom han lärde sig språket av mina landsmän :)

 

Min pappa har alltid slitit enormt hårt för att vi ska ha det bra.

Hans mål i sikte har alltid varit att ge oss allt han själv saknade.

18 timmar om dagen slet han på sin restaurang men lika glad var han ändå.

Jag kan inte minnas många gånger som jag sett min pappa arg.

Faktum är att jag inte ens minns honom liggandes på soffan när han väl

var hemma trots sina långa timmar med slit och släng.

Så fort han var hemma så fixade han med huset,lekte med oss eller var och tränade.

Fotboll med brorsan, tennis med mig, utflykter till grönan eller Legoland.

Dom konsekventa resorna till Italien med Wolkswagen bussen där

han monterade in tv-spel och video så att vi inte skulle ha tråkigt.

 

Pappa har alltid behandlat oss med respekt.

Kan inte minnas tillbaka att han någonsin har pratat nedlåtande med oss,

svurit eller ens skrikit.

Därför har jag alltid haft en djup respekt för honom.

Mamma kunde jag skrika och bråka med dagligen men min pappa

vågade jag knappt titta i ögonen när jag gjorde något fel.

 

När man har en sådan far så skapar det en stark vilja att bli något bra.

En stark självkänsla och en makt över sig själv.

Man vill vara allt han förväntar sig och man väljer att ha självrespekt

i motsats till vad många av ens vänner hade.

Det är ingen påhittad psykologi att kvinnors självkänsla och beteende

speglas av deras fäders kärlek eller ovilja att ge dem det.

 

Nej gud jag har varit lyckligt lottad att ha en pappa som alltid finns där.

Att ha en pappa som stängde restaurangen och flög ner till min

undsättning när jag träffade en idiot och flyttade till Italien.

Att ha en pappa som alltid trott på mig och som alltid peppat mig

i alla mina beslut.

Att ha en pappa som absolut inte gör någon skillnad på tjejer och killar.

Hade lika mycket frihet som min bror och endast regler som baserades

på tillit och respekt, inte kontrollbehov och kulturella knasigheter.

 

Min pappa är även den som givit mig en grym arbetsmoral.

Den som visat mig att om man verkligen kämpar så ligger världen

framför ens fötter!

Han är den fattiga italienaren som kom med ingenting och avslutade med att ha allting.

Visst har brorsan och jag varit mer än bortskämda men jag värdesätter verkligen

hårt arbete och faktumet att ingenting är gratis.

 

Vi lär oss att inte vara beroende av män.

Att män inte har eller ska ha någon vikt i ens liv.

Men att ha en man, den första mannen i ens liv, en man som

säger att man är värd mer än allt annat i världen, en man som står vid

ens sida i vått och torrt, en man som lyfter upp en när man faller, en

man som är villig att offra sitt liv för ens eget, en man som dagligen

visar en enorm kärlek och stolthet över den man var och den man har blivit.

Det är inte bara viktigt, det är livsavgörandet.