Relationerna från helvetet

Jag avundas inte mina singelvänner som är ute och försöker jaga den rätta.
Om jag någonsin skulle bryta upp med min man så vete fan om jag inte
skulle bli nunna och bosätta mig i något kloster för att ge mig ut
på marknaden ser jag inte ens som ett alternativ längre.
 
Blir vettskrämd av att höra alla erfarenheter som vänner och bekanta
gör när dom tar sig fram i dejtingvärlden.
Man inser att relationer idag inte är i närheten av vad relationer en gång i tiden var.
 
Visst fanns det otrohet, skiljsmässor och en och en annan idiot även förr
men nuförtiden känns det som varenda människa som försöker ge
sig ut för att finna sann kärlek endast återvänder med skräckhistorier.
 
Det var länge sedan jag var i dejtingsvängen och har gått från den
ena seriösa och långvariga relationen till den andra.
Och eftersom min första relation tog plats när jag var 16 så
har det inte hunnits med en mils lång lista och det får man väl tacka Gud för!
 
Har haft turen att bara råka ut för en rejäl nitlott när det kommer till förhållande
och den får man väl säga var en erfarenhet som man lär bära med sig livet ut.
Annars har jag alltid varit en lyckligt lottad partner i förhållande med
både ömsesidig kärlek och respekt.
Kanske är det lite upp till en själv också vart man väljer att lägga ribban.
Tyvärr har vi kvinnor en stark förmåga att falla för den ena idioten efter den andra.
It´s the bad boy attraction som oftast sätter oss i knipa.
 
Men även i det lugnaste vattnet simmar dom fulaste fiskarna.
Har varit åskådare till många krackelerade förhållande.
Sett dom mest sjuka händelserna ske framför mina ögon
och lidit med människorna som lämnats ensamma med barn och
med många många frågetecken medan dess partner bara trallat vidare.
 
Otrohet, dubbelliv, orimliga krav, ekonomiska olikheter, kulturkrockar,
odrägliga svärföräldrar, barn, brist på tid, tråkigt sexliv, brist på respekt,
brist på tålamod, tristess, svackor etc etc etc...
Alla många anledningar till varför dom flesta förhållanden nuförtiden
leder till krossade hjärtan och besvikelser.
 
Vad hände med i nöd och lust?
Vad hände med genom sjukdom och hälsa?
Vad hände med gräset är inte grönare på andra sidan?
 
Det byttes ut mot speed-dating där livet verkar gå ut på
att dejta varenda kotte som finns innan man stadgar sig och
även när man väl gör det så är behovet av att lämna bakdörren öppen stark.
Även när man har turen att träffa "the one" i ett tidigt stadie så vågar man
inte tro på det och man lämnar det bästa man har för att se om
det kanske fanns något ännu bättre ändå.
 
Varför vågar vi inte längre lita på kärleken och
anförtro oss åt den?
Om något så starkt inte är starkt nog att hålla
ihop två människor...vad kan då knyta oss samman?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0