Människorna som vågar tvinga andra att titta sig i spegeln....
Jag tror är en otrolig bra människokännare och en väldigt dålig "låtsas som ingenting" människa.
Det är förmodligen därför folk blir lite obekväma och börjar vrida på sig lite
när dom är i mitt sällskap.
Det går inte att vara falsk, kasta ut massor av lögner eller smyga iväg
och sticka huvudet i sanden så länge man är i en seriös relation eller vänskap med mig.
Det finns ingenting värre än att sitta på läktaren och se personer som man
avgudar agera dörrmattor åt sina vänner och familj.
Att se hur dom ursäktar varje felsteg personerna gör för att
lyckas hålla det höga antalet vänner på sin face-book och instagram.
Det är inte förvånande att människor är så falska nuförtiden för
det är sällan man behöver stå till svars för sina egna handlingar.
Jag har en låg smärttröskel när det kommer till svek och väntar fortfarande
på att få konfrontera min älskade brudtärna som bara promenerade ut ur
mitt liv två månader efter bröllopet.
Utan förklaring, utan ett hej då och med en arrogans som jag fortfarande
irriterar mig på tre år efter.
Jag antar att många som klivit in i mitt liv förväntar sig att kunna bete
sig på samma sätt som dom kan bete sig mot sina andra konflikträdda vänner.
Det är först när dom blir ifrågasatta när dom avbokar var och varannan träff för
att killen plötsligt är tillgänglig eller när dom, knappt hör av sig på flera veckor,
som dom inser att deras rövarhistorier inte går igenom.
Och det är beklagligt att folk inte går in med inställningen att ge
varenda relation som dom deltar i, det allra allra bästa av dem själva.
Att man går in med inställningen att det är bättre att ha 100 vänner
och ge dem några procent av sin tid här och där istället för att
ha 10 vänner som man ger sitt bästa till.
Relationerna från helvetet
Jag avundas inte mina singelvänner som är ute och försöker jaga den rätta.
Om jag någonsin skulle bryta upp med min man så vete fan om jag inte
skulle bli nunna och bosätta mig i något kloster för att ge mig ut
på marknaden ser jag inte ens som ett alternativ längre.
Blir vettskrämd av att höra alla erfarenheter som vänner och bekanta
gör när dom tar sig fram i dejtingvärlden.
Man inser att relationer idag inte är i närheten av vad relationer en gång i tiden var.
Visst fanns det otrohet, skiljsmässor och en och en annan idiot även förr
men nuförtiden känns det som varenda människa som försöker ge
sig ut för att finna sann kärlek endast återvänder med skräckhistorier.
Det var länge sedan jag var i dejtingsvängen och har gått från den
ena seriösa och långvariga relationen till den andra.
Och eftersom min första relation tog plats när jag var 16 så
har det inte hunnits med en mils lång lista och det får man väl tacka Gud för!
Har haft turen att bara råka ut för en rejäl nitlott när det kommer till förhållande
och den får man väl säga var en erfarenhet som man lär bära med sig livet ut.
Annars har jag alltid varit en lyckligt lottad partner i förhållande med
både ömsesidig kärlek och respekt.
Kanske är det lite upp till en själv också vart man väljer att lägga ribban.
Tyvärr har vi kvinnor en stark förmåga att falla för den ena idioten efter den andra.
It´s the bad boy attraction som oftast sätter oss i knipa.
Men även i det lugnaste vattnet simmar dom fulaste fiskarna.
Har varit åskådare till många krackelerade förhållande.
Sett dom mest sjuka händelserna ske framför mina ögon
och lidit med människorna som lämnats ensamma med barn och
med många många frågetecken medan dess partner bara trallat vidare.
Otrohet, dubbelliv, orimliga krav, ekonomiska olikheter, kulturkrockar,
odrägliga svärföräldrar, barn, brist på tid, tråkigt sexliv, brist på respekt,
brist på tålamod, tristess, svackor etc etc etc...
Alla många anledningar till varför dom flesta förhållanden nuförtiden
leder till krossade hjärtan och besvikelser.
Vad hände med i nöd och lust?
Vad hände med genom sjukdom och hälsa?
Vad hände med gräset är inte grönare på andra sidan?
Det byttes ut mot speed-dating där livet verkar gå ut på
att dejta varenda kotte som finns innan man stadgar sig och
även när man väl gör det så är behovet av att lämna bakdörren öppen stark.
Även när man har turen att träffa "the one" i ett tidigt stadie så vågar man
inte tro på det och man lämnar det bästa man har för att se om
det kanske fanns något ännu bättre ändå.
Varför vågar vi inte längre lita på kärleken och
anförtro oss åt den?
Om något så starkt inte är starkt nog att hålla
ihop två människor...vad kan då knyta oss samman?
Rikedom lika med ett rikt och lyckligt liv?
Visst är det härligt att vi sätter ekonomiskt privilegierade människor på en piedestal.
Hur vi tar för givet att deras liv är helt fantastiska och att dom ekonomiska
förutsättningarna köper dem både kärlek, framtid och bra familjerelationer.
Helt fantastiskt är det hur chockade vi blir när människor med bra ekonomi
inte kan skilja på rätt från fel.
Hur vi lämnas med gapande munnar så fort en privligerad människa
visar sig vara ond, brottslig eller på något annat sätt avvikande.
Det är ju bara invandrare som gör fel och som hamnar i dåliga situationer.
Invandrare, lägre klassens svenskar, alkoholister och annat utklassat pack.
Det är bara den typen av människor som har tragiska liv.
Inte Margareta och Karl som bor i den lyxiga villan med två
nya mercedes parkerade på uppfarten.
Det är ofta jag hör människor göra den parallellen.
Hur meningar som:
- Det är ju väldigt konstigt att deras barn får bete sig sådär.
Dom med deras goda ekonomi borde veta bättre.
- Gud det kunde jag aldrig tro om honom!
Han som gick på privatskola och som äger en underbar villa i Djursholm!
I have big news for you!
Money can´t buy common sense!
Om ni visste hur många "knarkare" som min man plockar upp med taxin
dagligen som befinner sig på dom flottaste adresserna i Stockholm.
Om ni bara visste hur många olyckliga och ensamma människor
som det finns på dessa adresser.
Hur många lyxfruar som knapprar piller för att överleva dagen.
Hur många oälskade, oönskade och ensamma barn det
finns i rika familjer vars funktion är att fylla ut familjefotot så att det ser bra ut på julkorten.
Om ni bara visste hur ytliga sammanträffandena är där man samlas
på hög för att berätta om sina nyinköpta båtar och lägenheter i Madrid.
Och om ni bara visste hur vidriga vissa rika människor kan vara i verkliga
livet och hur dom anser sig kunna behandla andra människor som betjänter och slavar.
Jag var inte ett dugg förvånad över undersökningen som visade att dom mindre
privlegierade barnen hade det dubbelt så roligt när sommarloven kom i
jämförelse med den högre medelklassen och dom rika familjerna.
När dom priviligerade familjerna åkte på lyxresor och drack drinkar
medan deras barn var hemma eller med på resan i nannys sällskap
så spenderade dom andra barnen sommaren sida vid sida med
sina föräldrar och var på roliga utflykter som inte kostade så mycket
men som spenderades tillsammans.
Inte heller blev jag förvånad över att det visade sig att dom
fattiga och utstötta barnen ler mera än vad dom rika barnen gör.
Också en kanske fullkomligt onödigt undersökning men som sätter
fingret på en viktigt debatt.
Förvånad är jag inte heller att min man plockar upp fler knarkare
från dyra adresser än från plattan.
Att han får mer i dricks från dom mindre rika människorna
än dom rika människorna och att han blir bemött med betydligt mer
respekt från "vanliga" människor än rika människor.
Van är jag också att tampas med massor av sjuka scenarion då
jag jobbat länge i överklassmiljöer.
Och folk tror att det är Somalierna som kommer inrullades
med tre fulla vagnar på Willys som är problemet.
Nej det finns ingenting som har fått mig att inse att pengar har ett
ytterst litet värde när det kommer till en människas värde.
Varken personlighet, hjärta, själ eller goda handlingar går att köpa.
Inte ens med alla pengar i världen.
Vi som är älskade av familj, vänner och barn är rika.
Vi som vaknar upp varje dag med en man som älskar oss för den vi är,
med vänner som står vid vår sida oavsett vad vi går igenom, med familjemedlemmar
som gör allt för att vi ska ha det bästa i livet och med barn som tar hand om oss när
vi är gamla för att dom känner att dom vill återgälda det man har gjort för dom.
Vi är dom privligerade, och många gånger även dom lyckligaste....
Tvångsmässiga handlingar
Jag vet inte om alla besitter någon typ av tvångsmässig handling?
Oavsett om det är städning, tvätta händerna ett x-antal ggr eller kolla
spisen så verkar det som att alla har någon grej som dom är smått besatta av.
För min del är det städning och allmän ordning och reda.
Städningen är så viktigt för mig att hela mitt liv slutar funktionera om
det inte är städat till perfektion i min lägenhet.
" Messed up apartment, messed upp brain"
Och tyvärr handlar det inte om någon vanlig städning när jag väl är igång.
Jag vänder ut och in på hela lägenheten för att komma åt varenda vrå.
Jag tar ut alla kläder ur lådorna och torkar ur dem för att sedan
lägga in strumpor och annat i perfekt ordning.
Jag sorterar bestick så att dom ligger vända åt en och samma håll.
Dammsuger i mina hårsnoddslådor och använder bokstavligen talat tandborste
när jag städar vissa utrymmen.
Sorterar t om barnens leksaker så att allting ligger i specifika påsar/lådor.
Det är extremt överdrivet och nästintill sinnesjukt.
Det är jag väl medveten om!
Men min hjärna slutar bokstavlig talat att funktionera när jag lever i oreda
och jag har svårt att ta mig an nya uppgifter när jag inte löst oredan hemma.
Beroende på hur jag mår i vardagen så kan detta ibland trappas upp.
Det är skönt på det sättet att man egentligen alltid kan
få oväntat besök utan att skämmas ... hahahaha.
Och när man har en liten tjej som kryper runt och stoppar allting
hon hittar i munnen så är det skönt att veta att det inte finns något
att hitta 99% av gångerna.
Faktumet att vi har väldigt stilrent hemma och lite möbler och prydnader
gör att städningen inte heller upptar hela min vardag heller.
Ibland kan jag tycka att det är jobbigt att ens liv är så kopplat
till ordning och reda och att jag ibland tror att jag löser mina
problem med att "städa ut skiten ur mitt liv".
Men vad kan jag säga?
Vissa dricker när dom har problem.
Andra flyr undan dem.
Vissa har tvångsmässiga beteenden som skadar dem.
Mitt lilla tvång är städning.
Jag känner att jag kom lindrigt undan....
Har ni något ni några tvång?
Var försiktig - Vissa parasiterar på dina ord
Jag gick från att vara en väldigt tystlåten och försynt tjej
till en öppen och pratsam kvinna.
Jag var den som aldrig knep ett ord om mina personliga problem
och var verkligen inte "the one to kiss and tell"
Men nu efter att ha förstått att vädringen av sina problem ibland
gör att dom försvinner snabbare så har jag börjat dela mina frustrationer
likaså mina problem och aggressioner.
Och det är bra till en viss gräns!
Det slutar att vara bra så fort du vädrar dina problem till fel öron.
Jag ska absolut inte skrämma er med dessa ord men jag skulle
säga att människorna som parasiterar på din misär är fler än du tror.
I vissa fall är det så illa att det t om är dina egna familjemedlemmar
som drar nytta av dina olycka och dina tragedier.
Har mer än en gång dragits in i kvinnofällan där din kvinnliga vän
har problem i sitt förhållande och gärna vill att du sitter i samma båt.
Och så fort du piper om äktenskapsproblem så griper hon tag
i situationen och omvandlar problemet till större än vad det är.
För är hon olycklig och med all sannolikhet på väg till att bli singel
så ska hon banne mig inte sitta ensam i singelbåten.
Det kan börja med att du hade problem med att din man
aldrig diskar men när parasiten är klar med dig så
har du och din man alla världens problem över era axlar.
Jag har beskådat denna typ av konspiration mer än en gång
och suttit i situationer där jag själv blivit indragen i parasiternas värld.
Vad parasiterna gör oavsett om dom är kvinnor, män, vänner eller familj är
att dom plockar meningar du sagt ur olika sammanhang och
sätter ihop dem i en text som dom kan manipulera dig med.
Varför dessa människor gör detta är för att dom på något sjuk sätt
blir skadeglada när någon annan har problem eller för att
dom inte vill drunkna med deras Titanic ensam.
Så mitt råd till mig själv först och främst är att tänka två gånger om
innan jag lägger mina problem till allmän beskådning.
Och se till att vara förbannat säker på att öronen som
lyssnar inte tillhör öronen på en människa som
bara vill profitera på min tragedi.
Odisciplinerad
Herreguuuuud vad dålig jag har blivit på att vara disciplinerad.
Har haft ett par mål i flera år nu men tro fan inte att jag ens kommit i närheten av dem.
Jag vet inte om det beror på att jag har för lite att göra?
Don´t get me wrong...jag har häcken full 24 timmar om dygnet och inte på ett trevligt sätt :O hehe...
Men jag har inte tillräckligt med saker att göra som motiverar mig att ta mig
an allt jag skulle behöva ta mig an.
Jag skulle definitivt behöva vidarutveckla mig inom jobb och eventuellt utbildning.
Jag skulle behöva framtidsplanera för barnen med skola och så vidare.
Måste börja kolla upp förskola och bra skolor osv.
Och det jag borde lägga mest fokus på nu är träningen.
Att vara fokuserad på att ändra kosten och att köra min träning regelbundet
så att jag får bättre fason på ryggen och så att jag får bort den där
förbannade mamma-magen som jag nu gnällt över sen jag fick mitt första barn.
Tidsfristen för att skylla på att det är en mamma-mage börjar gå ut :)
Vad jag skulle behöva är en livscoach som står vid min sida 24 timmar om dygnet.
Som säger åt mig vad jag ska äta, när jag ska äta, att jag ska dricka tillräckligt mycket med
vatten, att jag ska börja planera vissa saker, att jag ska TA TAG i vissa saker.
Denna coach skulle också behöva säga åt mig att gå och lägga mig i tid och
helst sjunga lugnade vaggvisor så att jag sov djupt hela natten.
Men vem har möjlighet och tillgång till en sådan fantastisk coach?
Istället får jag be till alla världens gudar och hoppas på att
disciplinen vill infinna sig i mig inom en snar framtid.
Annars tror jag att livet kommer vara ett enda stort kaos framöver...
Best friends of mine...
Jag brukade aldrig lägga någon större vikt på vänner när jag var yngre.
Kanske för att jag oftast var bästa vän med personen som jag hade ett
förhållande med och för att mina kompisrelationer har varit någon av en upp och ner-värld.
Inte heller brukade jag anse att vänner ens skulle komma i närheten av
samhörigheten man borde känna till sin familj.
Inte förrän jag träffade dom vännerna jag har nu.
Inte förrän jag ingick i denna fantastiska relation som jag har till vår
lilla sammansvetsade grupp som tycks vara en grupp som kommer att bestå livet ut.
Att få vara i en grupp...eller familj som dom kommit att bli...som
inte dömer en för vad man sysslar med, som inte nedvärderar en pga
att man tillhör en annan färgskala, som inte visar sig överlägsna på något vis,
och som alltid alltid alltid tar fram den allra bästa ur en.
Att få vara i en sådan grupp är obeskrivligt!
Ingenting som kommit i vår väg har rubbat dom starka banden vi har.
Inte faktumet att vissa av oss är singlar och andra inte.
Inte faktumet att jag har barn och dom andra ej.
Inte faktumet att vi har olika karriärer.
Inte faktumet att vi har helt olika personligheter.
Inte faktumet att vi har olika kulturer.
Vi delar våra erfarenheter istället för att använda dem som vapen.
Vi styrker varandras svagheter och ser våra olikheter som
ett sätt att utvecklas och lära oss något istället för något hinder.
Varför jag kallar mina vänner för familj är för att dom alltid är med och delar mitt liv.
Oavsett om livet innehåller sorg, problem, lycka, glädje, framgång eller nedgång.
Och det mest fantastiska med dem är hur dom är med och upplever mina barns uppväxt.
Det har aldrig betytt något att dom själva inte har barn ännu.
Dom har funnits vid Zarahs sida enda sedan hon var nyfödd.
Från BB till Kolmården, kalas, dop, äventyr och andra upplevelser.
Och trots att mitt liv blivit begränsat sedan barnen kom och jag
inte alltid kan träffas och finnas till som förr så tar dom sig hem till
oss för att umgås och låter sig inte skrämmas bort av allt skrik och
min ständigt griniga och beklagande uppsyn pga tröttheten.
När livet ibland blir tufft och orken inte alltid räcker till så är
det mina vänner som sluter upp sig vid min sida för att
bära mig och mina bördor på deras axlar.
Det är dom som spenderar timmar och tid med att lyssna
på all skit jag måste få ur mig och som aldrig någonsin tröttnar eller ger upp.
John som är min äldsta vän, har funnits vid min sida likt en bror i över 15 år.
Det jag uppskattar mest med våran relation är att den är rak och ärlig
och väldigt okomplicerad.
Christine är också rak och säger alltid vad hon tycker och känner.
Det jag verkligen älskar med henne är att hon lägger otroligt mycket
engagemang i sina vänskapsrelationer och är en som alltid
lägger saker på minnet.
Hon glömmer varken födelsedagar, viktiga händelser eller ens mina tandläkarbesök :)
Inte heller låter hon långa avstånd hindra henne från att vara den
bästa vän hon någonsin kan bli.
Maria, mina barns gudmor, och många gånger deras kärleksfulla extra-mamma.
Gud vet vad jag skulle varit eller vad jag skulle gjort utan hennes stöd.
Jag tror aldrig jag har mött en sådan osjälvisk och kärleksfull
människa som henne!
Det finns verkligen inga begränsningar för vad hon har gjort för oss som familj.
Sudath, min landsman och generösa vän!
Om ni bara visste hur han har vridit sig ut och in för att hjälpa mig
med mitt sökande efter min mamma i Sri-Lanka.
Hur han har engagerat människor i sökandet, vart nere själv och
letat, tagit mig till buddhistiska tempel och fester så att jag kan knyta kontakter.
En mer givmild och genomgod människa får man fiska länge efter.
Sist men verkligen inte minst så måste jag komplimetera min
nyfunna vän Samira!
Vi har inte hunnit ses så många gånger eller känt varandra länge men hennes ständiga intresse
för mig och barnen är bedårande och hennes många gånger underbara
feed-back på livet, bloggen och min karaktär, skänker en enorm styrka.
Alla kommentarer som ständigt lyser upp min tillvaro är oersättliga!
Så kära läsare!
När jag säger att jag är rik så är pengar det sista jag tänker på.
Jag är en mycket förmögen kvinna för att jag har dessa vänner!
Dessa stöttepelare, själsfränder och familjemedlemmar.
När vi talar om familj så tänker vi instinktivt på föräldrar,
syskon, släktingar och ingifta medlemmar.
När jag talar om familj så talar jag om människor som
bygger upp dig när andra försöker krossa dig.
Jag talar om människor som ger dig ett värde när du känner dig värdelös.
Jag talar om människor som tar fram det allra allra bästa ur dig
och får dig att känna dig trygg, säker och lycklig i den karaktär du är!
Så när jag talar om familj så talar jag först och främst om
dessa fem underbara personer i mitt liv....mina vänner!
Begravning
Igår var jag på min första begravning.
Så länge jag kan minnas så har jag varit skonad från sådana tragedier
men igår så bröts den.
Det var min mormor som begravdes så även om det aldrig är kul att
begrava någon så var det nog ingen i rummen som inte kände
att hennes död bara kom som en befrielse för henne och oss
som har sett henne förfalla och lida sedan den hemska olyckan som
hon var delaktig i för fyra år sedan då hon fick amputera benet
oh blev rullstollsbunden.
Från att ha varit en pigg 88-åring som fortfarande var med i kyrkokören
och som gav sitt ut på äventyr till en rullstollsbunden, deprimerad och
otroligt bitter människa som bara blev sjukare och sjukare.
Så när hon gick bort för några veckor sedan så kunde jag bara känna
en enorm lättnad för hennes skull.
Hon kan bara komma till en bättre plats.
Begravningen var otroligt fin!
Eftersom min morfar var kantor så hade dom en kör som
sjöng sånger som han själv hade skrivit när han var i livet.
Mormor som också varit väldigt aktiv i kyrkan hade enormt många
vänner där och hon begravdes i en kyrka där hon skapat många minnen.
Jag höll tårarna borta så länge det gick och även fast jag såg
familj och släktingar runtomkring mig fullständigt bryta ihop
så försökte jag hålla skenet uppe.
Det gick bra enda tills talen startade och min pappa helt otippat
ställde sig upp och höll en av dem.
Det var så ärligt och fint och när han i slutet började
tala om sin egen mamma så bröt även han ihop.
Och att se min pappa gråta vart droppen som fick bägaren att
rinna över och slutligen forsade tårarna på både mig och bror.
Det blev en dominoeffekt.
Pappa gråter aldrig!
Men mamma är mamma och avsett vilket minne man har
av henne så väcker det många känslor den dagen hon är borta....
