Slutbloggat...
Kära läsare! Som ni ser så blir det inte mycket skrivet här.
Facebook tog över. Lättare att få läsare och lättare att få igång
debatter och ha en diskussion.
Vilket är något som jag alltid eftersträvat på bloggen men som
aldrig blivit av tyvärr.
Kanske lägger in något inlägg då och då men förmodligen
blir det väldigt sällan.
Vill ni delta på min debatt-sida på FB så kan ni söka mitt namn:
Linda Yvonne, eller kontakta mig genom en kommentar.
Ta hand om er!
Kram Linda
Adoption - En komplex historia
ADOPTION - EN KOMPLEX HISTORIA
Vem har sagt att adoption skulle vara en skönhetshistoria med rosa moln och rosendoft? Vem av oss skulle inte säga att det är allt annat än enkelt för både adoptivbarn och för adoptivföräldrar att gå igenom denna process och denna ändlösa resa som aldrig verkar komma till ett slut.
Här sitter man som adopterad och förväntas berätta en solskenshistoria om hur fantastiskt det var att få komma till Sverige. Hur fantastiskt det var att som icke-europeiskt barn få bli räddad och komma till den bättre delen av världen och slippa misär, krig och fattigdom.
Verkligheten ser dock tyvärr helt annorlunda ut för många adopterade idag som inte alls kommit till någon solskenshistoria utan som kommit till föräldrar som missbrukar, föräldrar som givit upp hoppet om dem när dom inte passat in i deras perfekta illusion dom hade om att adoptera ett barn. Som kommit till ett liv som präglats av mobbning, utanförskap och ett liv där dom lever med konstanta frågor och för att finna sina rötter.
Det är en komplex situation att adoptera och när man sliter någon från sina rötter så måste man som förälder räkna med att dom med all sannlikhet kommer att sitta kvar eller att lämna spår.
Jag ser adopterade idag som kämpar sig tillbaka till sina rötter, som börjar klä sig i sin nationalklädsel, som bär symboler för deras länder, som gör allt för att hitta tillbaka till sitt ursprung men som sedan måste komma till freds med att det inte är där dom hör hemma heller.
Kanske är dessa symboler en tröst i mörkret och är det då så låt dom ha denna tröst. Gör inte narr av dom genom att ifrågasätta om dom har en identitetskris för ja, adopterade har identitetskris och det inte något dom behöver bli påminda om!
Adopterade kan liknas vid politiker. Vi går antingen åt höger eller åt vänster. Vissa av oss är så pass tillfreds med att vara svenskar att vi utvecklar en rasistisk sida likt Jackie Arklövs. Vi springer och röstar på SD och anser oss vara lite förmer än invandrare då vi kan språket, kan kulturen och är godkända medborgare i svenskarnas ögon.
Den andra halvan av oss går till vänster och känner oss inte alls som svenskar. Det är vi som går tillbaka till våra rötter, klär oss som vårt ursprung och går med i grupper på facebook som samlar oss som känner oss utstötta pg a vår färg. Det är vi som lägger upp inlägg mot SD och som deltar i antirasistiska forum som dagligen kämpar mot utanförskap och rasism. Oavsett vänster eller höger så grundar sig våra olika vägar i en och samma sak. Identitetskris.
Andra sörjer i tystnad. Låtsats att allting är bra men bär med sig en sorg genom livet som lämnas oförklarad. Det är dom som tvingas gå omkring och låtsas att det är okej att deras familjemedlemmar och vänner uttrycker sig rasistiskt men försvarar det med att man inte är den dom menar då dom ser oss som svenskar. Det är väl helt okej att vi kallar dig neger va? Du tar väl inte illa upp? Du är ju svensk ju?
Nej säger man och skrattar med men dör lite inombords vid varje fälld kommentar. Det är dom som tvingas sitta och lyssna på ur deras svenska familjemedlemmar fäller främlingsfientliga kommentarer vid matbordet som om dom inte vore där. Eller tvingas inse hur rasistiskt landet egentligen är då folk automatiskt tror att dom kan dela sin främlingsfientliga propaganda med en bara för att man är adopterad.
Jag läser att dom allra flesta adopterade har genomgått någon slags mobbning pg a sin hudfärg och inser att jag inte är ensam om det.
Problematiken ligger i att vi som adopteras med all sannolikhet alltid hamnar i homogena svenska områden då föräldrarna som adopterar oss oftast har god ekonomi och bor i dyrare villa-områden eller i små orter runt om i landet där invandrare är sällsynt.
Där formas vi av utanförskapet och tvingas snabbt inse att vi inte "är som alla andra" . Något som skett i tidig ålder för dom allra flesta i adoptivgruppen.
Statistiken över adopterade som tar livet av sig var väl hög fick jag reda på efter att ha läst på lite om adoption, b la genom en duktig skribent som själv är adopterad.
Jag har även läst många adoptivbarns historier genom grupperna jag är med i och fick många historier i min inkorg då jag efterfrågade material till mitt inlägg och det är med sorg jag inser hur många som har mått psykiskt dåligt under mestadelen av sitt liv.
Något som man numera kanske har börjar reflektera över då adoption diskuteras under helt andra omständigheter än vad dom gjorde förr.
Kanske har man börjat inse att adoption är så pass komplext att man måste ge både föräldrar och barn stöd om denna process ska genomföras.
Jag hoppas det för båda parternas skull då jag även kan gissa att föräldrarna själva blir rätt knäckta av att deras illusion om barn och familj kraschar när barnet mår dåligt och inte känner sig relaterad till omgivningen man har fört dem till.
Här kommer lite kort om några historier som jag har fått i min inbox eller tagit del av:
" Jag är adopterad och svensk men varje gång jag är ute med min kille så frågor mestadels män vad han har köpt mig ifrån och vart man kan hämta sådana som jag. Jag ses alltid som någon som man importerad in och får konstanta påminnelser om att jag inte kommer att kunna bli svensk"
" Jag mobbades under hela min barndom och har alltid varit rädd att min egen dotter ska mobbas pg a hennes färg. Min dotter har alltid vetat om min rädsla och förnekade länge att hon själv var mobbad i skolan för att skydda mig. Efter ett tag kom det fram och idag går hon i en bra skola men rädslan kommer nog alltid att finnas där "
" Min adoptivmamma och jag har aldrig knutit några band. Hon har systematiskt misshandlat mig psykiskt och fysiskt och numera bara genom uteslutande och verbalt tala om för mig vad jag gör för fel och hur dålig jag är. Min pappa var snäll men när han dog försvann allt mitt stöd. Jag lämnades ofta till min morfar som förgrep sig på mig fram till tonåren.
Pg a detta så har jag haft väldigt svårt att knyta mig an till andra människor och har svårt att lita på andra.
Min mamma ville aldrig ha en flicka och när min adoptivbror kom som var 8 månader när han kom hit istället för mina två år så behandlades han bättre och lyckligtvis så fick han en bättre uppväxt en mig själv "
" Tycker lite såhär, adoption är egentligen bara till för de som ska/vill bli föräldrar. Barnen har inget att säga till om. Av förklarliga skäl då de är så små.. Men man tar inte så mycket hänsyn till vad barnen kommer känna, vad det kommer tänka på i framtiden. Tex, vill man söka upp sina rötter går det knappt om inte föräldrarna sett till att det finns kontaktuppgifter. Vilket inte många har gjort, mig veterligen.
Det värsta som kan hända ett barn är ju b la att bli bortlämnad. Ett barn kräver kärlek och närhet. Vad som då händer när man blir bortlämnad är att den personen/personerna man mest litar på sviker en. Och det lämnar naturligtvis ärr. Även om det är för en bra sak så kan man ju inte veta om det då man är så liten. Man får ett slags fysiskt minne av att man blivit bortlämnad. Man kommer inte ihåg det, men det finns med oss. Och det kan bli svårt att bli av med. Man kan ju nästan räkna ut att alla som blir adopterade kommer ha de tankarna någon gång i sitt liv. Därför bör man ordna så det finns svar att få när man blir äldre "
" Först hade jag ingen bra kontakt med mina föräldrar här. Dom kunde aldrig ta sig an mig till 100% och när jag sedan sökte upp mina rötter för att äntligen få känna samhörighet så pressade dom mig bara på pengar och ville egentligen aldrig ha någon kontakt med mig i ifråga utan enbart tillgång till min ekonomi. Så där stod jag. Ensam i hela världen. Inga föräldrar i Sverige och inga föräldrar i mitt hemland. Fyra vuxna som hade lämnat ett barn åt sitt öde "
" Jag har jobbat med många adopterade och anser att dom bär på mycket bagage. Även jag som adopterad har haft många psykologiska berg och dalbanor i mitt liv men jag har gått vidare. Dom flesta adopterade blir kvar i sin misär och kan aldrig riktigt släppa det så det är något dom har fått jobbat med när dom är hos mig som lär ut om livet självt "
" Jag adopterades till en pappa som var missbrukare. Jag hade en svår uppväxt och lämnades åt mitt öde redan som liten. När jag sökte upp min rötter så ville inte min familj veta av mig. Det var deras förflutna och en skam dom inte ville att minnas "
Dessa historier som mina underbar vänner på adoptionssidorna har delat med sig belyser ett viktigt problem och det är b la kontrollen på vilka människor som adopterar ett barn. En adoption borde ha någon slags övervakning som följer upp hur barnen har det här i Sverige. Precis som man gör med fosterbarn även om det inte är en ultimat lösning där heller. Att ett barn ska få hamna i dessa situationer är fruktansvärt och varför man nu väljer att stoppa adoption från många länder baseras på mycket av den dolda informationen som kommit fram i ljuset och det är just att många barn vanvårdas i hemmen dom kommer till eller lider av psykologiska men för resten av livet. Om jag förstått Ambassaden jag var på rätt så har Sri-Lanka stoppat all adoption utifrån och låter endast familjer i Sri-Lanka adoptera sinsemellan. Dels pg a alltför många barn kidnappades för att adopteras bort och Colombo baserade sin ekonomi på pengarna dom fick genom maffia-metoder och pengar från föräldrar som ville adoptera. Därför ombeds även dom som söker sina föräldrar att göra en DNA-analys då det förekommit mycket fiffel.
Många lägger att välja bördan på oss som är adopterade.
Som om den bördan vi redan bär inte vore nog så får vi höra att det är vårat fel att vi mår dåligt. Varför måste vi vara så konstiga hela tiden? varför kan vi inte bara passa in så alla kan få vara lyckliga och glada?!
Det är oss det är fel på. Det är vi som är problemet, vi som är syndabockar för att man nu pratar om adoptionens baksida istället för att prata om hur vi blivit räddade från misär, krig, fattigdom och giftemål när vi är 12 år. Ja tänka sig vad mycket dumt man kan få höra!
Vad bra att min vän Daniel som spenderat ett år nere i Sri-lanka har kommit fram till ett annat resultat. Att många av barnen på hemmen faktiskt trivs ganska bra då dom är omringade av andra barn som kommer från samma situation och som har samma hudfärg. Att dom inte alls lider av detta liv utan lärs upp som vilka barn som helst och kommer sedan ut i det gemensamma lankesiska livet och klarar sig som vanligt folk. Han har haft intervjuver med barn på hemmet och research på hur det har gått för dom sen.
Visst finns det skräckhem och skräckhistorier men man kan inte förringa det många går igenom här genom att referera till att man ska vara glad att man inte fick en kula i nacken eller dog av svält. Detta förringade och denna nedtryckning och förnekelse av hur många har haft det här i Sverige leder till att många adoptivbarn inte vågar öppna sig utan blir människor som vandra omkring med oläkta sår hela livet.
Det leder till att nästan 200.000 barn i Sverige kanske inte har fått möjligheten att leva sitt liv fullt ut.
Jag vill tacka mina föräldrar för att jag har fått en kärleksfull uppväxt även om den på många sätt varit komplex.
Mestadels pg a omgivningen som inte alltid delat min vision.
Jag är glad att dom nu när jag väljer att söka efter min mamma, stöttar mig och försökter förstå varför jag måste göra denna resa även om det med all sannolikhet är svårt för dem.
Jag kände en enorm tacksamhet till mina föräldrar när jag satt med mina papper på ambassaden och fick bekräftat att min adoption är en av dom adoptioner som dom har tyckt sett äkta ut. Att alla papper finns med och att det finns stora sannolikheter att jag inte är ett kidnappat barn då min födelseattest är äkta och sjukhuset bekräftat att jag verkligen är född där och av rätt mamma.
Jag är tacksam för att dom lämnat alla möjligheter för mig att knyta an till mina rötter öppna då jag har haft bilder på min mamma och bror, brev från fadderbarn vi har haft, besök från dom från Sri-Lanka som hjälpte mamma och pappa under adoptionens gång och alla dokument som möjliggör det att söka efter min familj därnere.
Jag inser hur bra föräldrar jag har när jag läser om hur andra föräldrar stängt dörren i ansiktet på deras barn genom att radera deras förflutna och förvägrat dem sina rättigheter med att försöka kväva den dom är eller dölja information.
Jag vill avsluta med att säga att jag personligen är glad att jag börjat söka mina rötter oavsett vart resan slutar. Jag känner hopp men vågar inte hoppas för mycket för jag är rädd att bli besviken. Jag vill inte finna min biologiska mamma för att jag är missnöjd med mina föräldrar här utan jag vill finna min biologiska mamma för att jag vill läka ihop.
Jag vill inte gå längs livet och undra längre. Jag är trött på att bära med dessa frågor som en tung ryggsäck. Jag är 30 år och för första gången har jag två människor som jag kan titta på och som faktiskt liknar mig.
Det är den där spegelbilden man efterlängtat så länge!
Jag vill återförenas med mitt land och mitt hem och vandra runt i ett samhälle och känna hur det känns att känna sig som en del av sin omgivning. Jag vill få en inblick hur mitt hem ser ut, hur jag skulle ha levt, vad jag skulle ha ätit. Jag vill känna den där känslan som jag har gått och funderat över i så många år men aldrig gjort något åt.
Vem har sagt att adoption skulle vara en skönhetshistoria med rosa moln och rosendoft? Vem av oss skulle inte säga att det är allt annat än enkelt för både adoptivbarn och för adoptivföräldrar att gå igenom denna process och denna ändlösa resa som aldrig verkar komma till ett slut.
Här sitter man som adopterad och förväntas berätta en solskenshistoria om hur fantastiskt det var att få komma till Sverige. Hur fantastiskt det var att som icke-europeiskt barn få bli räddad och komma till den bättre delen av världen och slippa misär, krig och fattigdom.
Verkligheten ser dock tyvärr helt annorlunda ut för många adopterade idag som inte alls kommit till någon solskenshistoria utan som kommit till föräldrar som missbrukar, föräldrar som givit upp hoppet om dem när dom inte passat in i deras perfekta illusion dom hade om att adoptera ett barn. Som kommit till ett liv som präglats av mobbning, utanförskap och ett liv där dom lever med konstanta frågor och för att finna sina rötter.
Det är en komplex situation att adoptera och när man sliter någon från sina rötter så måste man som förälder räkna med att dom med all sannlikhet kommer att sitta kvar eller att lämna spår.
Jag ser adopterade idag som kämpar sig tillbaka till sina rötter, som börjar klä sig i sin nationalklädsel, som bär symboler för deras länder, som gör allt för att hitta tillbaka till sitt ursprung men som sedan måste komma till freds med att det inte är där dom hör hemma heller.
Kanske är dessa symboler en tröst i mörkret och är det då så låt dom ha denna tröst. Gör inte narr av dom genom att ifrågasätta om dom har en identitetskris för ja, adopterade har identitetskris och det inte något dom behöver bli påminda om!
Adopterade kan liknas vid politiker. Vi går antingen åt höger eller åt vänster. Vissa av oss är så pass tillfreds med att vara svenskar att vi utvecklar en rasistisk sida likt Jackie Arklövs. Vi springer och röstar på SD och anser oss vara lite förmer än invandrare då vi kan språket, kan kulturen och är godkända medborgare i svenskarnas ögon.
Den andra halvan av oss går till vänster och känner oss inte alls som svenskar. Det är vi som går tillbaka till våra rötter, klär oss som vårt ursprung och går med i grupper på facebook som samlar oss som känner oss utstötta pg a vår färg. Det är vi som lägger upp inlägg mot SD och som deltar i antirasistiska forum som dagligen kämpar mot utanförskap och rasism. Oavsett vänster eller höger så grundar sig våra olika vägar i en och samma sak. Identitetskris.
Andra sörjer i tystnad. Låtsats att allting är bra men bär med sig en sorg genom livet som lämnas oförklarad. Det är dom som tvingas gå omkring och låtsas att det är okej att deras familjemedlemmar och vänner uttrycker sig rasistiskt men försvarar det med att man inte är den dom menar då dom ser oss som svenskar. Det är väl helt okej att vi kallar dig neger va? Du tar väl inte illa upp? Du är ju svensk ju?
Nej säger man och skrattar med men dör lite inombords vid varje fälld kommentar. Det är dom som tvingas sitta och lyssna på ur deras svenska familjemedlemmar fäller främlingsfientliga kommentarer vid matbordet som om dom inte vore där. Eller tvingas inse hur rasistiskt landet egentligen är då folk automatiskt tror att dom kan dela sin främlingsfientliga propaganda med en bara för att man är adopterad.
Jag läser att dom allra flesta adopterade har genomgått någon slags mobbning pg a sin hudfärg och inser att jag inte är ensam om det.
Problematiken ligger i att vi som adopteras med all sannolikhet alltid hamnar i homogena svenska områden då föräldrarna som adopterar oss oftast har god ekonomi och bor i dyrare villa-områden eller i små orter runt om i landet där invandrare är sällsynt.
Där formas vi av utanförskapet och tvingas snabbt inse att vi inte "är som alla andra" . Något som skett i tidig ålder för dom allra flesta i adoptivgruppen.
Statistiken över adopterade som tar livet av sig var väl hög fick jag reda på efter att ha läst på lite om adoption, b la genom en duktig skribent som själv är adopterad.
Jag har även läst många adoptivbarns historier genom grupperna jag är med i och fick många historier i min inkorg då jag efterfrågade material till mitt inlägg och det är med sorg jag inser hur många som har mått psykiskt dåligt under mestadelen av sitt liv.
Något som man numera kanske har börjar reflektera över då adoption diskuteras under helt andra omständigheter än vad dom gjorde förr.
Kanske har man börjat inse att adoption är så pass komplext att man måste ge både föräldrar och barn stöd om denna process ska genomföras.
Jag hoppas det för båda parternas skull då jag även kan gissa att föräldrarna själva blir rätt knäckta av att deras illusion om barn och familj kraschar när barnet mår dåligt och inte känner sig relaterad till omgivningen man har fört dem till.
Här kommer lite kort om några historier som jag har fått i min inbox eller tagit del av:
" Jag är adopterad och svensk men varje gång jag är ute med min kille så frågor mestadels män vad han har köpt mig ifrån och vart man kan hämta sådana som jag. Jag ses alltid som någon som man importerad in och får konstanta påminnelser om att jag inte kommer att kunna bli svensk"
" Jag mobbades under hela min barndom och har alltid varit rädd att min egen dotter ska mobbas pg a hennes färg. Min dotter har alltid vetat om min rädsla och förnekade länge att hon själv var mobbad i skolan för att skydda mig. Efter ett tag kom det fram och idag går hon i en bra skola men rädslan kommer nog alltid att finnas där "
" Min adoptivmamma och jag har aldrig knutit några band. Hon har systematiskt misshandlat mig psykiskt och fysiskt och numera bara genom uteslutande och verbalt tala om för mig vad jag gör för fel och hur dålig jag är. Min pappa var snäll men när han dog försvann allt mitt stöd. Jag lämnades ofta till min morfar som förgrep sig på mig fram till tonåren.
Pg a detta så har jag haft väldigt svårt att knyta mig an till andra människor och har svårt att lita på andra.
Min mamma ville aldrig ha en flicka och när min adoptivbror kom som var 8 månader när han kom hit istället för mina två år så behandlades han bättre och lyckligtvis så fick han en bättre uppväxt en mig själv "
" Tycker lite såhär, adoption är egentligen bara till för de som ska/vill bli föräldrar. Barnen har inget att säga till om. Av förklarliga skäl då de är så små.. Men man tar inte så mycket hänsyn till vad barnen kommer känna, vad det kommer tänka på i framtiden. Tex, vill man söka upp sina rötter går det knappt om inte föräldrarna sett till att det finns kontaktuppgifter. Vilket inte många har gjort, mig veterligen.
Det värsta som kan hända ett barn är ju b la att bli bortlämnad. Ett barn kräver kärlek och närhet. Vad som då händer när man blir bortlämnad är att den personen/personerna man mest litar på sviker en. Och det lämnar naturligtvis ärr. Även om det är för en bra sak så kan man ju inte veta om det då man är så liten. Man får ett slags fysiskt minne av att man blivit bortlämnad. Man kommer inte ihåg det, men det finns med oss. Och det kan bli svårt att bli av med. Man kan ju nästan räkna ut att alla som blir adopterade kommer ha de tankarna någon gång i sitt liv. Därför bör man ordna så det finns svar att få när man blir äldre "
" Först hade jag ingen bra kontakt med mina föräldrar här. Dom kunde aldrig ta sig an mig till 100% och när jag sedan sökte upp mina rötter för att äntligen få känna samhörighet så pressade dom mig bara på pengar och ville egentligen aldrig ha någon kontakt med mig i ifråga utan enbart tillgång till min ekonomi. Så där stod jag. Ensam i hela världen. Inga föräldrar i Sverige och inga föräldrar i mitt hemland. Fyra vuxna som hade lämnat ett barn åt sitt öde "
" Jag har jobbat med många adopterade och anser att dom bär på mycket bagage. Även jag som adopterad har haft många psykologiska berg och dalbanor i mitt liv men jag har gått vidare. Dom flesta adopterade blir kvar i sin misär och kan aldrig riktigt släppa det så det är något dom har fått jobbat med när dom är hos mig som lär ut om livet självt "
" Jag adopterades till en pappa som var missbrukare. Jag hade en svår uppväxt och lämnades åt mitt öde redan som liten. När jag sökte upp min rötter så ville inte min familj veta av mig. Det var deras förflutna och en skam dom inte ville att minnas "
Dessa historier som mina underbar vänner på adoptionssidorna har delat med sig belyser ett viktigt problem och det är b la kontrollen på vilka människor som adopterar ett barn. En adoption borde ha någon slags övervakning som följer upp hur barnen har det här i Sverige. Precis som man gör med fosterbarn även om det inte är en ultimat lösning där heller. Att ett barn ska få hamna i dessa situationer är fruktansvärt och varför man nu väljer att stoppa adoption från många länder baseras på mycket av den dolda informationen som kommit fram i ljuset och det är just att många barn vanvårdas i hemmen dom kommer till eller lider av psykologiska men för resten av livet. Om jag förstått Ambassaden jag var på rätt så har Sri-Lanka stoppat all adoption utifrån och låter endast familjer i Sri-Lanka adoptera sinsemellan. Dels pg a alltför många barn kidnappades för att adopteras bort och Colombo baserade sin ekonomi på pengarna dom fick genom maffia-metoder och pengar från föräldrar som ville adoptera. Därför ombeds även dom som söker sina föräldrar att göra en DNA-analys då det förekommit mycket fiffel.
Många lägger att välja bördan på oss som är adopterade.
Som om den bördan vi redan bär inte vore nog så får vi höra att det är vårat fel att vi mår dåligt. Varför måste vi vara så konstiga hela tiden? varför kan vi inte bara passa in så alla kan få vara lyckliga och glada?!
Det är oss det är fel på. Det är vi som är problemet, vi som är syndabockar för att man nu pratar om adoptionens baksida istället för att prata om hur vi blivit räddade från misär, krig, fattigdom och giftemål när vi är 12 år. Ja tänka sig vad mycket dumt man kan få höra!
Vad bra att min vän Daniel som spenderat ett år nere i Sri-lanka har kommit fram till ett annat resultat. Att många av barnen på hemmen faktiskt trivs ganska bra då dom är omringade av andra barn som kommer från samma situation och som har samma hudfärg. Att dom inte alls lider av detta liv utan lärs upp som vilka barn som helst och kommer sedan ut i det gemensamma lankesiska livet och klarar sig som vanligt folk. Han har haft intervjuver med barn på hemmet och research på hur det har gått för dom sen.
Visst finns det skräckhem och skräckhistorier men man kan inte förringa det många går igenom här genom att referera till att man ska vara glad att man inte fick en kula i nacken eller dog av svält. Detta förringade och denna nedtryckning och förnekelse av hur många har haft det här i Sverige leder till att många adoptivbarn inte vågar öppna sig utan blir människor som vandra omkring med oläkta sår hela livet.
Det leder till att nästan 200.000 barn i Sverige kanske inte har fått möjligheten att leva sitt liv fullt ut.
Jag vill tacka mina föräldrar för att jag har fått en kärleksfull uppväxt även om den på många sätt varit komplex.
Mestadels pg a omgivningen som inte alltid delat min vision.
Jag är glad att dom nu när jag väljer att söka efter min mamma, stöttar mig och försökter förstå varför jag måste göra denna resa även om det med all sannolikhet är svårt för dem.
Jag kände en enorm tacksamhet till mina föräldrar när jag satt med mina papper på ambassaden och fick bekräftat att min adoption är en av dom adoptioner som dom har tyckt sett äkta ut. Att alla papper finns med och att det finns stora sannolikheter att jag inte är ett kidnappat barn då min födelseattest är äkta och sjukhuset bekräftat att jag verkligen är född där och av rätt mamma.
Jag är tacksam för att dom lämnat alla möjligheter för mig att knyta an till mina rötter öppna då jag har haft bilder på min mamma och bror, brev från fadderbarn vi har haft, besök från dom från Sri-Lanka som hjälpte mamma och pappa under adoptionens gång och alla dokument som möjliggör det att söka efter min familj därnere.
Jag inser hur bra föräldrar jag har när jag läser om hur andra föräldrar stängt dörren i ansiktet på deras barn genom att radera deras förflutna och förvägrat dem sina rättigheter med att försöka kväva den dom är eller dölja information.
Jag vill avsluta med att säga att jag personligen är glad att jag börjat söka mina rötter oavsett vart resan slutar. Jag känner hopp men vågar inte hoppas för mycket för jag är rädd att bli besviken. Jag vill inte finna min biologiska mamma för att jag är missnöjd med mina föräldrar här utan jag vill finna min biologiska mamma för att jag vill läka ihop.
Jag vill inte gå längs livet och undra längre. Jag är trött på att bära med dessa frågor som en tung ryggsäck. Jag är 30 år och för första gången har jag två människor som jag kan titta på och som faktiskt liknar mig.
Det är den där spegelbilden man efterlängtat så länge!
Jag vill återförenas med mitt land och mitt hem och vandra runt i ett samhälle och känna hur det känns att känna sig som en del av sin omgivning. Jag vill få en inblick hur mitt hem ser ut, hur jag skulle ha levt, vad jag skulle ha ätit. Jag vill känna den där känslan som jag har gått och funderat över i så många år men aldrig gjort något åt.
Skuld
The shame doesn´t belong to us!
Jag är trött på att bära bördan och ansvaret för allting som går fel i Sverige! Jag är trött på att konstant delges saker och jag varken är eller står för!
Jag är trött på att mina bröder trakasseras och anklagas i grupp konstant och även om rasismen inte alltid drar med mig när den generaliserar som värst så drar den med min man, min bror, min pappa och mina fina vänner som jag håller så kära.
När man säger att alla invandrare våldtar, begår brott, stjäl, misshandlar och beter sig som barbarer så måste jag komma till insikten att dessa anklagelser riktas mot min pappa som levt över halva sitt liv i Sverige och som aldrig jobbat under 10 timmar per dag eller mindre än 6 dagar i veckan. Jag måste komma till insikten att det gäller min bror som aldrig krökt ett hår på någon, som inte har ordet hora i sin vokabulär och som behandlat varenda tjej som klivit in i hans liv som en prinsessa enda sen han började dejta när han var 13 år. Jag måste komma till insikt att detta även gäller min man som spenderar 12 timmar om dagen med att sitta och trösta ensamma och ledsna etniska svenskar för att dom bryter ihop i hans taxi pg a det ena och det andra. Och det är något han gör dagligen och med glädje. Jag måste inse att alla mina fantastiska invandrarvänner som jag har som är manliga också precis som jag, tvingas sitta och ta emot skit och läsa om hur vidriga dom är enbart för att dom har en annan färg på ögon och hud.
Jag är så less på generaliseringen och fördömningen av våra män!
Less på att inte ens kunna dela en efterlyst-bild för att jag då tvingas inse att jag delar rasistisk proaganda då 99% av kommentarerna under bilderna på dom efterlysta dryper av hat, rasism och vidriga kommentarer.
Dom männen jag känner till är inga våldtäktsmän, inga bedragare, inga svenskfientliga grupper som går runt och slår ner etniska svenskar, inga fuskare, inga kvinnoförtryckare, inga banditer och skurkar.
Dom männen jag känner är kärleksfulla pappor som vänder upp och ner på deras egna liv för att skapa en framtid för deras familj, dom är män som aldrig skulle vara otrogna mot deras fruar för att tillfället kom upp på en personalfest när fyllan slog in, dom är män som inte sticker ut efter jobbet med grabbarna utan kommer hem för att vara med sina barn, dom är män som skulle riskera sitt liv om någon så mycket som krökte ett hårstrå på deras familj, dom är männen som respekterar sin mamma, ibland för mycket men det är ändå en insikt om hur betydelsefull hon är, det är män som kommit från krig och misär men som kämpar vidare utan att ha en uns möjlighet att bearbeta det dom har gått igenom, det är män som reser sig upp när en gammal vill sitta, springer och hjälper till när någon är i nöd och hjälper till när barnvagnen ska upp på krångliga ställen.
Det är män som aldrig skulle kunna tänka sig att förnedra en kvinna och som stöttar istället för att stjälpa kvinnorna i deras liv. Det är män som jobbar 15 timmar om dagen utan att klaga och bidrar mer till samhället än någon av alla rasister som sitter på nätet och vräker ur sig ordet belastning. Det är män som står upp för sig själva och vet när det är dags att börja säga ifrån och kämpa emot förtrycket.
Med andra ord, det är männen i mitt liv!
Och så länge dom finns så finns min kamp. Så länge någon skadar dom så skadar dom mig. Så länge någon kränker dom så kränker dom indirekt mig.
Så nu när dom sparkas ner till marken och så ser jag det som givet att göra det till min uppgift att lyfta upp dem.
För ingen människa med värdighet skulle låta hatet mot ens familj gå oemotsagd!
Jag är trött på att bära bördan och ansvaret för allting som går fel i Sverige! Jag är trött på att konstant delges saker och jag varken är eller står för!
Jag är trött på att mina bröder trakasseras och anklagas i grupp konstant och även om rasismen inte alltid drar med mig när den generaliserar som värst så drar den med min man, min bror, min pappa och mina fina vänner som jag håller så kära.
När man säger att alla invandrare våldtar, begår brott, stjäl, misshandlar och beter sig som barbarer så måste jag komma till insikten att dessa anklagelser riktas mot min pappa som levt över halva sitt liv i Sverige och som aldrig jobbat under 10 timmar per dag eller mindre än 6 dagar i veckan. Jag måste komma till insikten att det gäller min bror som aldrig krökt ett hår på någon, som inte har ordet hora i sin vokabulär och som behandlat varenda tjej som klivit in i hans liv som en prinsessa enda sen han började dejta när han var 13 år. Jag måste komma till insikt att detta även gäller min man som spenderar 12 timmar om dagen med att sitta och trösta ensamma och ledsna etniska svenskar för att dom bryter ihop i hans taxi pg a det ena och det andra. Och det är något han gör dagligen och med glädje. Jag måste inse att alla mina fantastiska invandrarvänner som jag har som är manliga också precis som jag, tvingas sitta och ta emot skit och läsa om hur vidriga dom är enbart för att dom har en annan färg på ögon och hud.
Jag är så less på generaliseringen och fördömningen av våra män!
Less på att inte ens kunna dela en efterlyst-bild för att jag då tvingas inse att jag delar rasistisk proaganda då 99% av kommentarerna under bilderna på dom efterlysta dryper av hat, rasism och vidriga kommentarer.
Dom männen jag känner till är inga våldtäktsmän, inga bedragare, inga svenskfientliga grupper som går runt och slår ner etniska svenskar, inga fuskare, inga kvinnoförtryckare, inga banditer och skurkar.
Dom männen jag känner är kärleksfulla pappor som vänder upp och ner på deras egna liv för att skapa en framtid för deras familj, dom är män som aldrig skulle vara otrogna mot deras fruar för att tillfället kom upp på en personalfest när fyllan slog in, dom är män som inte sticker ut efter jobbet med grabbarna utan kommer hem för att vara med sina barn, dom är män som skulle riskera sitt liv om någon så mycket som krökte ett hårstrå på deras familj, dom är männen som respekterar sin mamma, ibland för mycket men det är ändå en insikt om hur betydelsefull hon är, det är män som kommit från krig och misär men som kämpar vidare utan att ha en uns möjlighet att bearbeta det dom har gått igenom, det är män som reser sig upp när en gammal vill sitta, springer och hjälper till när någon är i nöd och hjälper till när barnvagnen ska upp på krångliga ställen.
Det är män som aldrig skulle kunna tänka sig att förnedra en kvinna och som stöttar istället för att stjälpa kvinnorna i deras liv. Det är män som jobbar 15 timmar om dagen utan att klaga och bidrar mer till samhället än någon av alla rasister som sitter på nätet och vräker ur sig ordet belastning. Det är män som står upp för sig själva och vet när det är dags att börja säga ifrån och kämpa emot förtrycket.
Med andra ord, det är männen i mitt liv!
Och så länge dom finns så finns min kamp. Så länge någon skadar dom så skadar dom mig. Så länge någon kränker dom så kränker dom indirekt mig.
Så nu när dom sparkas ner till marken och så ser jag det som givet att göra det till min uppgift att lyfta upp dem.
För ingen människa med värdighet skulle låta hatet mot ens familj gå oemotsagd!
Pedofilvärlden
HUR SER EN PEDOFIL UT?
Vi tror alla att den klassiska pedofilen är synlig och lätt att upptäcka! Det är självklart den europeiska vita mannen med ölmage och en pojke på knät i Thailand! Och sen är det ju dom där konstiga männen från mellanöstern som gifter sig med 14-åringar fast dom själva är 45. Det kan ju också vara den där snälla farbrorn som bor på gården och har ett oroväckande starkt intresse för alla barn han träffar. Eller? Sanning är att en pedofil idag kan se ut hur som helst och det är det som är så läskigt! När ligor spräcks och förövarna kommer ut i ljuset så är det allt annat än vad man tror och vad man som förälder vill veta!
Det är barnläkare, det är advokater, det är högt uppsatta tjänstemän och det är lärare, enstaka gånger har det även varit poliser. Under ett debattprogram för några månader sedan fick vi även veta att pedofilerna nu har infiltrerat fosterfamiljsvärlden. Och nu när man tänker efter så finns det ju faktiskt inte ett bättre ställe att infiltrera sig på. Att ta hand om fosterbarn som redan är trasiga och som kanske har ett rykte om sig att ljuga och manipulera för att få uppmärksamhet är ju som att slå två flugor i en smäll och komma undan med att vara djurplågare. En flicka hade varit i tio fosterfamiljer och hade blivit utsatt i sex stycken hem. SEX STYCKEN!!!?? Mitt hjärta gick i tusen bitar.
Och självklart är det ju så bra upplagt med socialtjänsten och dom som ska kontakta fosterfamiljerna och hålla utredningar så dessa fosterfamiljer åker bara på ETT kontrollbesök och sen är dom good to go som vårdare av skadade barn. För inte länge sedan så anhölls ett flertal kvinnor för att ha haft kontakt och delat material med en pedofil. Kvinnornas ursäkter för att ha gjort detta var deras sinnesstämning. Tydligen kan man må så dåligt att man i sin sinnesförvirring sätter sig och mejlar bilder på sina nakna barnbarn till en man som man knappt känner. Kul att förklara detta för sin dotter eller son när man åker fast som mormor för pedofilbrott.
Det underbara i det hela är att kvinnorna inte ens fick ett fängelsestraff för att man tog hänsyn till att dom var just kvinnor och att dom mådde dåligt pg a skiljsmässa osv. Mannen fick ett år. Som ett slag i ansiktet på offren och förmodligen kommer han ut lika barnglad som alltid. Vad ska ett år ha för inverkan på en pedofil? Barn är en grupp som ingen vill prata om. Varför vi inte pratar om hur man kan knappt får ett fängelsstraff efter att ha ödelagt ett barns liv det är frågan. Dessa barn kan i sin tur växa upp och själva bli pedofiler då undersökningar visar att de allra flesta pedofiler själva någon gång i livet blivit utsatta för övergrepp. Vi måste skydda dessa barn och kräva högre straff för brott mot barn.
Vi måste börja lägga större fokus och tid på att jaga pedofiler och med tanke på att Sverige har fått sätta in en specialstyrka för att jaga pedofiler utomlands så kan ni nog börja förstå hur enormt stor pedofilvärlden är. Vi måste bekämpa dessa hemskheter och för att göra det så måste vi börja inse att en pedofil med allra största sannolikheten är en person som kommer hem efter jobbet och kramar sina barn....
Vi tror alla att den klassiska pedofilen är synlig och lätt att upptäcka! Det är självklart den europeiska vita mannen med ölmage och en pojke på knät i Thailand! Och sen är det ju dom där konstiga männen från mellanöstern som gifter sig med 14-åringar fast dom själva är 45. Det kan ju också vara den där snälla farbrorn som bor på gården och har ett oroväckande starkt intresse för alla barn han träffar. Eller? Sanning är att en pedofil idag kan se ut hur som helst och det är det som är så läskigt! När ligor spräcks och förövarna kommer ut i ljuset så är det allt annat än vad man tror och vad man som förälder vill veta!
Det är barnläkare, det är advokater, det är högt uppsatta tjänstemän och det är lärare, enstaka gånger har det även varit poliser. Under ett debattprogram för några månader sedan fick vi även veta att pedofilerna nu har infiltrerat fosterfamiljsvärlden. Och nu när man tänker efter så finns det ju faktiskt inte ett bättre ställe att infiltrera sig på. Att ta hand om fosterbarn som redan är trasiga och som kanske har ett rykte om sig att ljuga och manipulera för att få uppmärksamhet är ju som att slå två flugor i en smäll och komma undan med att vara djurplågare. En flicka hade varit i tio fosterfamiljer och hade blivit utsatt i sex stycken hem. SEX STYCKEN!!!?? Mitt hjärta gick i tusen bitar.
Och självklart är det ju så bra upplagt med socialtjänsten och dom som ska kontakta fosterfamiljerna och hålla utredningar så dessa fosterfamiljer åker bara på ETT kontrollbesök och sen är dom good to go som vårdare av skadade barn. För inte länge sedan så anhölls ett flertal kvinnor för att ha haft kontakt och delat material med en pedofil. Kvinnornas ursäkter för att ha gjort detta var deras sinnesstämning. Tydligen kan man må så dåligt att man i sin sinnesförvirring sätter sig och mejlar bilder på sina nakna barnbarn till en man som man knappt känner. Kul att förklara detta för sin dotter eller son när man åker fast som mormor för pedofilbrott.
Det underbara i det hela är att kvinnorna inte ens fick ett fängelsestraff för att man tog hänsyn till att dom var just kvinnor och att dom mådde dåligt pg a skiljsmässa osv. Mannen fick ett år. Som ett slag i ansiktet på offren och förmodligen kommer han ut lika barnglad som alltid. Vad ska ett år ha för inverkan på en pedofil? Barn är en grupp som ingen vill prata om. Varför vi inte pratar om hur man kan knappt får ett fängelsstraff efter att ha ödelagt ett barns liv det är frågan. Dessa barn kan i sin tur växa upp och själva bli pedofiler då undersökningar visar att de allra flesta pedofiler själva någon gång i livet blivit utsatta för övergrepp. Vi måste skydda dessa barn och kräva högre straff för brott mot barn.
Vi måste börja lägga större fokus och tid på att jaga pedofiler och med tanke på att Sverige har fått sätta in en specialstyrka för att jaga pedofiler utomlands så kan ni nog börja förstå hur enormt stor pedofilvärlden är. Vi måste bekämpa dessa hemskheter och för att göra det så måste vi börja inse att en pedofil med allra största sannolikheten är en person som kommer hem efter jobbet och kramar sina barn....
