Nya tider - Nya strider
Nya tider - Nya strider
Vi lever i ett i-land och lever därmed i en röra av i-lands problem. Jag förstår det. Eller snarare jag måste försonas med det. Vi lever i ett i-land och jag har förstått det genom att inse att vi inte orkar engagera oss i viktiga saker. Att vi hellre är och debatterar om djurrättigheter än människors rättigheter Missförstå mig inte. Jag tycker att djurrättigheter ska stå ...som första punkt precis som barnrättigheter, mänskliga rättigheter och kvinnodebatten men i många människors världar så har det tre sistnämnda frågorna halkat ner så långt på intresselistan att man knappt vet att dessa problem finns.
Jag förstår även att jag bor i ett i-land när jag inser att familjebanden i Sverige är så pass svaga att dom inte ens överlever facebook. I ett annat land hade vi kanske bott grannar, våra barn hade lekt, vi hade lånat socker av varandra istället för att stjäla varandras mjöl. Vi hade slutit upp vid varandras sida när det var svårt och inte vänt bort blicken i hopp om att inte se i våra nära och käras ögon att dom behöver hjälp.
Jag inser att jag lever i en enormt ytligt och respektlöst samhälle när jag står på plattformen i T-centralen och är på väg hem från en träff med en vän som inte ens behagade att dyka upp eller ens tala om för mig att jag skulle bli lämnad där ensam och undrandes över vad som hände.. Och inte bara det, lämnas oroligt över att något hade hänt min vän som aldrig dök upp!
Jag inser att faktumet att vi nu har spillrans nya telefoner och är delaktiga i en ny teknikvärld gör att vi sköter våra relationer och våra kontakter genom iphones istället för att slinka in på en spontan fika och titta varandra i ögonen över ett förtroligt samtal. Något som jag personligen hellre ser fram emot istället för att sitta hemma och knappa på en dator för att få fram på Facebook vad som försiggår i mina vänners liv.
Sitter ofta och undrar varför jag drar mig till folk som har det svårt eller som har haft det svårt och inser att det kanske är just därför för att jag vet att vi som mött motstånd i livet sätter saker och ting i helt olika perspektiv till skillnad från dem som bara flyter fram på bananskal.
Vi skulle aldrig reagera med tusen upprörda känslor över att "fel låt" vann melodifestivalen. Vi skulle inte vara inne i fem timmar och debattera om paradise hotel utan om vi var inne och debatterade för något så skulle det var något som berörde alla världens hörn och dess folk.
Inte heller är mina vänskaper med människor som skapat sig styrka och klokhet längs livets väg så sköra att en lätt vind skulle kunna svepa in och dra ner allt vi byggt, på två sekunder. Mina vänskaper med ytliga människor har sällan varat och inte längre finns dom människorna ens kvar i mitt liv.
I-lands problem! Som jag önskat att jag kunde gå omkring och bry mig om i-landsproblem!
Att jag kunde gå ut i samhället och vara förbannat på att tjejen på espresso-café gjorde mitt kaffe för svagt istället för att gå ut och vara orolig för att någon jäkla idiot ska fälla en korkad kommentar i brist på annat.
Att jag skulle oroa mig för vilken dansliga min dotter ska delta i och inte om hon kommer att hamna i en skola i framtiden där lärarna suger och eleverna mobbas och slåss för att respekten i samhället har flugit sin kos.
Jag gick med i facebook för att göra skillnad och igår funderade jag på att gå ut för att jag tror inte att mina budskap går fram då man istället för att lyssna på mitt budskap och lära känna mig, väljer att från vissa håll använda facebook som ett forum för att rasera relationer och skapa dramatik.
Men kanske är det just därför jag ska vara kvar och skriva!
För att försöka få människor att inse att det finns så mycket i världen som är så mycket större än oss själva!
Vi lägger mycket fokus på oss, vårt ego, men världen har inte tid att vänta på vår egoism och våra ytligheter.
Världen kan inte sättas på paus och stå tillbaka medan vi spenderar dyrbar tid med att lalla runt med en gåva stor nog att göra skillnad.
Jag vet, våran ork räcker inte längre än till att trycka på like-knappen när den där söta bilden på den mest ytliga saken kommer upp på tidslinjen hos andra. Våran ork verkar inte heller räcka längre än till att bry sig om saker som ligger på två centimeters avstånd från oss.
Men tydligen är jag en sån människa som orkar bry mig. Som orkar delta i debatter för att göra små förändringar sakta men säkert. Tydligen är jag en sådan som orkar sitta och skriva hela nätterna i tron om att jag påverkar folk. Tydligen är jag en sådan som lägger ner mycket gratis tid för att göra volontärarbeten som kanske slutligen räddar någon själ.
Och tydligen behöver Sverige och världen såna som jag när många andra ger upp. Så jag får väl orka lite till....
Kommentarer
Trackback
