Adoption - En komplex historia

ADOPTION - EN KOMPLEX HISTORIA

Vem har sagt att adoption skulle vara en skönhetshistoria med rosa moln och rosendoft? Vem av oss skulle inte säga att det är allt annat än enkelt för både adoptivbarn och för adoptivföräldrar att gå igenom denna process och denna ändlösa resa som aldrig verkar komma till ett slut.

Här sitter man som adopterad och förväntas berätta en solskenshistoria om hur fantastiskt det var att få komma till Sverige. Hur fantastiskt det var att som icke-europeiskt barn få bli räddad och komma till den bättre delen av världen och slippa misär, krig och fattigdom.

Verkligheten ser dock tyvärr helt annorlunda ut för många adopterade idag som inte alls kommit till någon solskenshistoria utan som kommit till föräldrar som missbrukar, föräldrar som givit upp hoppet om dem när dom inte passat in i deras perfekta illusion dom hade om att adoptera ett barn. Som kommit till ett liv som präglats av mobbning, utanförskap och ett liv där dom lever med konstanta frågor och för att finna sina rötter.

Det är en komplex situation att adoptera och när man sliter någon från sina rötter så måste man som förälder räkna med att dom med all sannlikhet kommer att sitta kvar eller att lämna spår.
Jag ser adopterade idag som kämpar sig tillbaka till sina rötter, som börjar klä sig i sin nationalklädsel, som bär symboler för deras länder, som gör allt för att hitta tillbaka till sitt ursprung men som sedan måste komma till freds med att det inte är där dom hör hemma heller.
Kanske är dessa symboler en tröst i mörkret och är det då så låt dom ha denna tröst. Gör inte narr av dom genom att ifrågasätta om dom har en identitetskris för ja, adopterade har identitetskris och det inte något dom behöver bli påminda om!

Adopterade kan liknas vid politiker. Vi går antingen åt höger eller åt vänster. Vissa av oss är så pass tillfreds med att vara svenskar att vi utvecklar en rasistisk sida likt Jackie Arklövs. Vi springer och röstar på SD och anser oss vara lite förmer än invandrare då vi kan språket, kan kulturen och är godkända medborgare i svenskarnas ögon.
Den andra halvan av oss går till vänster och känner oss inte alls som svenskar. Det är vi som går tillbaka till våra rötter, klär oss som vårt ursprung och går med i grupper på facebook som samlar oss som känner oss utstötta pg a vår färg. Det är vi som lägger upp inlägg mot SD och som deltar i antirasistiska forum som dagligen kämpar mot utanförskap och rasism. Oavsett vänster eller höger så grundar sig våra olika vägar i en och samma sak. Identitetskris.

Andra sörjer i tystnad. Låtsats att allting är bra men bär med sig en sorg genom livet som lämnas oförklarad. Det är dom som tvingas gå omkring och låtsas att det är okej att deras familjemedlemmar och vänner uttrycker sig rasistiskt men försvarar det med att man inte är den dom menar då dom ser oss som svenskar. Det är väl helt okej att vi kallar dig neger va? Du tar väl inte illa upp? Du är ju svensk ju?
Nej säger man och skrattar med men dör lite inombords vid varje fälld kommentar. Det är dom som tvingas sitta och lyssna på ur deras svenska familjemedlemmar fäller främlingsfientliga kommentarer vid matbordet som om dom inte vore där. Eller tvingas inse hur rasistiskt landet egentligen är då folk automatiskt tror att dom kan dela sin främlingsfientliga propaganda med en bara för att man är adopterad.

Jag läser att dom allra flesta adopterade har genomgått någon slags mobbning pg a sin hudfärg och inser att jag inte är ensam om det.
Problematiken ligger i att vi som adopteras med all sannolikhet alltid hamnar i homogena svenska områden då föräldrarna som adopterar oss oftast har god ekonomi och bor i dyrare villa-områden eller i små orter runt om i landet där invandrare är sällsynt.
Där formas vi av utanförskapet och tvingas snabbt inse att vi inte "är som alla andra" . Något som skett i tidig ålder för dom allra flesta i adoptivgruppen.

Statistiken över adopterade som tar livet av sig var väl hög fick jag reda på efter att ha läst på lite om adoption, b la genom en duktig skribent som själv är adopterad.
Jag har även läst många adoptivbarns historier genom grupperna jag är med i och fick många historier i min inkorg då jag efterfrågade material till mitt inlägg och det är med sorg jag inser hur många som har mått psykiskt dåligt under mestadelen av sitt liv.
Något som man numera kanske har börjar reflektera över då adoption diskuteras under helt andra omständigheter än vad dom gjorde förr.
Kanske har man börjat inse att adoption är så pass komplext att man måste ge både föräldrar och barn stöd om denna process ska genomföras.
Jag hoppas det för båda parternas skull då jag även kan gissa att föräldrarna själva blir rätt knäckta av att deras illusion om barn och familj kraschar när barnet mår dåligt och inte känner sig relaterad till omgivningen man har fört dem till.

Här kommer lite kort om några historier som jag har fått i min inbox eller tagit del av:

" Jag är adopterad och svensk men varje gång jag är ute med min kille så frågor mestadels män vad han har köpt mig ifrån och vart man kan hämta sådana som jag. Jag ses alltid som någon som man importerad in och får konstanta påminnelser om att jag inte kommer att kunna bli svensk"

" Jag mobbades under hela min barndom och har alltid varit rädd att min egen dotter ska mobbas pg a hennes färg. Min dotter har alltid vetat om min rädsla och förnekade länge att hon själv var mobbad i skolan för att skydda mig. Efter ett tag kom det fram och idag går hon i en bra skola men rädslan kommer nog alltid att finnas där "

" Min adoptivmamma och jag har aldrig knutit några band. Hon har systematiskt misshandlat mig psykiskt och fysiskt och numera bara genom uteslutande och verbalt tala om för mig vad jag gör för fel och hur dålig jag är. Min pappa var snäll men när han dog försvann allt mitt stöd. Jag lämnades ofta till min morfar som förgrep sig på mig fram till tonåren.
Pg a detta så har jag haft väldigt svårt att knyta mig an till andra människor och har svårt att lita på andra.
Min mamma ville aldrig ha en flicka och när min adoptivbror kom som var 8 månader när han kom hit istället för mina två år så behandlades han bättre och lyckligtvis så fick han en bättre uppväxt en mig själv "

" Tycker lite såhär, adoption är egentligen bara till för de som ska/vill bli föräldrar. Barnen har inget att säga till om. Av förklarliga skäl då de är så små.. Men man tar inte så mycket hänsyn till vad barnen kommer känna, vad det kommer tänka på i framtiden. Tex, vill man söka upp sina rötter går det knappt om inte föräldrarna sett till att det finns kontaktuppgifter. Vilket inte många har gjort, mig veterligen.

Det värsta som kan hända ett barn är ju b la att bli bortlämnad. Ett barn kräver kärlek och närhet. Vad som då händer när man blir bortlämnad är att den personen/personerna man mest litar på sviker en. Och det lämnar naturligtvis ärr. Även om det är för en bra sak så kan man ju inte veta om det då man är så liten. Man får ett slags fysiskt minne av att man blivit bortlämnad. Man kommer inte ihåg det, men det finns med oss. Och det kan bli svårt att bli av med. Man kan ju nästan räkna ut att alla som blir adopterade kommer ha de tankarna någon gång i sitt liv. Därför bör man ordna så det finns svar att få när man blir äldre "

" Först hade jag ingen bra kontakt med mina föräldrar här. Dom kunde aldrig ta sig an mig till 100% och när jag sedan sökte upp mina rötter för att äntligen få känna samhörighet så pressade dom mig bara på pengar och ville egentligen aldrig ha någon kontakt med mig i ifråga utan enbart tillgång till min ekonomi. Så där stod jag. Ensam i hela världen. Inga föräldrar i Sverige och inga föräldrar i mitt hemland. Fyra vuxna som hade lämnat ett barn åt sitt öde "

" Jag har jobbat med många adopterade och anser att dom bär på mycket bagage. Även jag som adopterad har haft många psykologiska berg och dalbanor i mitt liv men jag har gått vidare. Dom flesta adopterade blir kvar i sin misär och kan aldrig riktigt släppa det så det är något dom har fått jobbat med när dom är hos mig som lär ut om livet självt "

" Jag adopterades till en pappa som var missbrukare. Jag hade en svår uppväxt och lämnades åt mitt öde redan som liten. När jag sökte upp min rötter så ville inte min familj veta av mig. Det var deras förflutna och en skam dom inte ville att minnas "

Dessa historier som mina underbar vänner på adoptionssidorna har delat med sig belyser ett viktigt problem och det är b la kontrollen på vilka människor som adopterar ett barn. En adoption borde ha någon slags övervakning som följer upp hur barnen har det här i Sverige. Precis som man gör med fosterbarn även om det inte är en ultimat lösning där heller. Att ett barn ska få hamna i dessa situationer är fruktansvärt och varför man nu väljer att stoppa adoption från många länder baseras på mycket av den dolda informationen som kommit fram i ljuset och det är just att många barn vanvårdas i hemmen dom kommer till eller lider av psykologiska men för resten av livet. Om jag förstått Ambassaden jag var på rätt så har Sri-Lanka stoppat all adoption utifrån och låter endast familjer i Sri-Lanka adoptera sinsemellan. Dels pg a alltför många barn kidnappades för att adopteras bort och Colombo baserade sin ekonomi på pengarna dom fick genom maffia-metoder och pengar från föräldrar som ville adoptera. Därför ombeds även dom som söker sina föräldrar att göra en DNA-analys då det förekommit mycket fiffel.

Många lägger att välja bördan på oss som är adopterade.
Som om den bördan vi redan bär inte vore nog så får vi höra att det är vårat fel att vi mår dåligt. Varför måste vi vara så konstiga hela tiden? varför kan vi inte bara passa in så alla kan få vara lyckliga och glada?!
Det är oss det är fel på. Det är vi som är problemet, vi som är syndabockar för att man nu pratar om adoptionens baksida istället för att prata om hur vi blivit räddade från misär, krig, fattigdom och giftemål när vi är 12 år. Ja tänka sig vad mycket dumt man kan få höra!
Vad bra att min vän Daniel som spenderat ett år nere i Sri-lanka har kommit fram till ett annat resultat. Att många av barnen på hemmen faktiskt trivs ganska bra då dom är omringade av andra barn som kommer från samma situation och som har samma hudfärg. Att dom inte alls lider av detta liv utan lärs upp som vilka barn som helst och kommer sedan ut i det gemensamma lankesiska livet och klarar sig som vanligt folk. Han har haft intervjuver med barn på hemmet och research på hur det har gått för dom sen.

Visst finns det skräckhem och skräckhistorier men man kan inte förringa det många går igenom här genom att referera till att man ska vara glad att man inte fick en kula i nacken eller dog av svält. Detta förringade och denna nedtryckning och förnekelse av hur många har haft det här i Sverige leder till att många adoptivbarn inte vågar öppna sig utan blir människor som vandra omkring med oläkta sår hela livet.
Det leder till att nästan 200.000 barn i Sverige kanske inte har fått möjligheten att leva sitt liv fullt ut.

Jag vill tacka mina föräldrar för att jag har fått en kärleksfull uppväxt även om den på många sätt varit komplex.
Mestadels pg a omgivningen som inte alltid delat min vision.
Jag är glad att dom nu när jag väljer att söka efter min mamma, stöttar mig och försökter förstå varför jag måste göra denna resa även om det med all sannolikhet är svårt för dem.

Jag kände en enorm tacksamhet till mina föräldrar när jag satt med mina papper på ambassaden och fick bekräftat att min adoption är en av dom adoptioner som dom har tyckt sett äkta ut. Att alla papper finns med och att det finns stora sannolikheter att jag inte är ett kidnappat barn då min födelseattest är äkta och sjukhuset bekräftat att jag verkligen är född där och av rätt mamma.

Jag är tacksam för att dom lämnat alla möjligheter för mig att knyta an till mina rötter öppna då jag har haft bilder på min mamma och bror, brev från fadderbarn vi har haft, besök från dom från Sri-Lanka som hjälpte mamma och pappa under adoptionens gång och alla dokument som möjliggör det att söka efter min familj därnere.
Jag inser hur bra föräldrar jag har när jag läser om hur andra föräldrar stängt dörren i ansiktet på deras barn genom att radera deras förflutna och förvägrat dem sina rättigheter med att försöka kväva den dom är eller dölja information.

Jag vill avsluta med att säga att jag personligen är glad att jag börjat söka mina rötter oavsett vart resan slutar. Jag känner hopp men vågar inte hoppas för mycket för jag är rädd att bli besviken. Jag vill inte finna min biologiska mamma för att jag är missnöjd med mina föräldrar här utan jag vill finna min biologiska mamma för att jag vill läka ihop.
Jag vill inte gå längs livet och undra längre. Jag är trött på att bära med dessa frågor som en tung ryggsäck. Jag är 30 år och för första gången har jag två människor som jag kan titta på och som faktiskt liknar mig.
Det är den där spegelbilden man efterlängtat så länge!

Jag vill återförenas med mitt land och mitt hem och vandra runt i ett samhälle och känna hur det känns att känna sig som en del av sin omgivning. Jag vill få en inblick hur mitt hem ser ut, hur jag skulle ha levt, vad jag skulle ha ätit. Jag vill känna den där känslan som jag har gått och funderat över i så många år men aldrig gjort något åt.

Integration - ett samarbete från båda sidorna

INTEGRATION - Ett sammarbete från båda sidorna
Det har talats mycket om integration på sistone. Hur misslyckad den är och vem fel det är att den blivit så misslyckad. Personligen tycker jag inte alltid vi ska fästa så mycket vikt på att de...n ALLTID är misslyckad då många utländska människor har lyckats väldigt bra i Sverige. Kanske mycket pg a egen maskin men i alla fall så har vi invandrare på högt uppsatta positioner också och med statusjobb. Ca 70.000 egna företagare är av utländsk härkomst.
Integration är något som måste ske från två sidor, annars är det dömt att misslyckas. Sverige måste välkomna människor in i systemet och människor måste bemöta välkomnandet med att vilja komma in i systemet. Kanske ligger det just nu mycket mer på oss om vi ska ha en framtid här och hur den ska se ut och jag önskar att portarna in till det svenska systemet stod mer vidöppet, speciellt för vissa folkgrupper som verkligen fått dörren smälld rak i ansiktet.
Men sen har jag märkt till min stora besvikelse och genom att delta och vara åskådare till många debatter, att vi har mycket att jobba på hos utländska individer också.
Jag sitter och läser att föräldrar tar ut sina barn från lektioner för att dom inte ska få delta i julpyssel även om det inte ens i närheten kan kopplas till något kristet, jag läser hur man förnedrar och klankar ner på en liten muslimsk flicka som valde att vara lucia men med vita huckla. man skriver att hon är "haram" och att hennes föräldrar borde skämmas, andra ungdomar sitter av ingen anledning och skriker skällsord om Sverige, man klagar på allt man inte får och visar ingen som helst tacksamhet för vad man faktiskt får. Man kallar andra utländska människor som vill integrera sig för judas och rövslickare och vägrar lära sig språket bara för att. Man skriver förnedrande om sederna som finns här och ger ett väldigt tydligt budskap om att man minsann varken ska behöva respektera eller ta del av dessa seder.
Detta är en väldigt liten grupp i jämförelse med dom som vill göra rätt men vi måste fortfarande våga prata om denna grupp utan att rasistkortet kommer fram. Vi måste våga säga att det faktiskt finns en del människor som inte vill delta i vårt samhälle och våga ta debatten som nu SD håller gisslan med sin rasistiska politik.
Jag har alltid förespråkat att man inte ska behöva komma hit och bli svensk på det sättet att man tvingas lämna sin identitet och sin kultur bakom. Jag förstår inte vikten av att bli svensk på det sättet. Man kan ju fortfarande vara indier och hindu men bo i Sverige och delta i svenska traditioner och seder ändå. Jag förstår inte SD:s resonemang om att det ena måste utesluta det andra. Vi är en stor värld och lever i ett litet Sverige. Det ligger i vårt intresse att vi har mångkulturella kontakter både från vårt eget land och utanför.
Men sen är det viktigt att man som blivande svensk medborgare har ett intresse av att göra rätt för sig, lära sig språket och bidra med det man kan. Vikten av att jobba sig in i systemet borde vara av högt intresse.
Om jag faktiskt ska säga något positivt om Sverige, som man är dålig på att göra, så uppskattar jag faktiskt Sverige på många sätt. Då jag bott i Italien och tagit del av ett förfallet system så uppskattar jag välfärden som funnits hittills, jag uppskattar att jag aldrig kommer att svälta ihjäl och att jag har rinnande vatten i kranen och tak över huvudet. Jag uppskattar att vi har demokrati och kan leva som fria människor. Jag uppskattar jämställdheten som jag kan ta del av som kvinna. Jag uppskattar t om politiken som jämfört med Danmark och Finland och andra europiska länder. fortfarande står ganska enade mot rasism. Jag uppskattar att ingen i stora drag faktiskt är fientligt inställda mot invandringen. Jag uppskattar alla svenska män och kvinnor som dagligen står upp för oss, debatterar för oss och ger sig ut i kamp på gatorna för oss. Jag uppskattar att jag är fri att vara den jag är!
Jag tror inte att man måste gå i kyrkan för att ta del av Sverige men jag tror inte heller att man ska tvinga sina barn att inte delta i lucia om dom vill. Barn är barn och ska inte påtvingas massa saker som vi vuxna väljer att tro på eller inte tro på oavsett om det är politiskt eller religiöst. Våra barn måste integreras för att få en chans här i Sverige och en chans till lika rätt i livet som svenska barn.
Vi är rädda som föräldrar. Rädda att inte känna igen oss i våra barn. Rädda att dom ska tappa sin identitet och kultur. Jag förstår den rädslan. Alla vill kunna identifiera sig med sin barn och att barnen inte ska glömma vem dom är och vart dom kom ifrån. Men om vi gör vårt bästa för att ge dem det hemma och samhället ger dem möjligheterna dom behöver för att delta i Sverige så kan dom bara få det bästa från två världar.
Min största önskan är att mina barn en dag ska kunna känna sig mer hemma här än vad jag någonsin gjort. Jag vill att dom ska känna sig som en del av detta land. Att dom respekteras för dom svenska medborgarna som dom faktiskt är!
När systemet och diskrimineringspolitik står emellan oss och våra rättigheter i Sverige då ska vi bekämpa det i allra högsta grad. Men när det är vi själva som står emellan våra rättigheter och möjligheten att komma in i Sverige så är det enbart djupt beklagligt.

Nya tider - Nya strider

Nya tider - Nya strider

Vi lever i ett i-land och lever därmed i en röra av i-lands problem. Jag förstår det. Eller snarare jag måste försonas med det. Vi lever i ett i-land och jag har förstått det genom att inse att vi inte orkar engagera oss i viktiga saker. Att vi hellre är och debatterar om djurrättigheter än människors rättigheter Missförstå mig inte. Jag tycker att djurrättigheter ska stå ...som första punkt precis som barnrättigheter, mänskliga rättigheter och kvinnodebatten men i många människors världar så har det tre sistnämnda frågorna halkat ner så långt på intresselistan att man knappt vet att dessa problem finns.
Jag förstår även att jag bor i ett i-land när jag inser att familjebanden i Sverige är så pass svaga att dom inte ens överlever facebook. I ett annat land hade vi kanske bott grannar, våra barn hade lekt, vi hade lånat socker av varandra istället för att stjäla varandras mjöl. Vi hade slutit upp vid varandras sida när det var svårt och inte vänt bort blicken i hopp om att inte se i våra nära och käras ögon att dom behöver hjälp.
Jag inser att jag lever i en enormt ytligt och respektlöst samhälle när jag står på plattformen i T-centralen och är på väg hem från en träff med en vän som inte ens behagade att dyka upp eller ens tala om för mig att jag skulle bli lämnad där ensam och undrandes över vad som hände.. Och inte bara det, lämnas oroligt över att något hade hänt min vän som aldrig dök upp!
Jag inser att faktumet att vi nu har spillrans nya telefoner och är delaktiga i en ny teknikvärld gör att vi sköter våra relationer och våra kontakter genom iphones istället för att slinka in på en spontan fika och titta varandra i ögonen över ett förtroligt samtal. Något som jag personligen hellre ser fram emot istället för att sitta hemma och knappa på en dator för att få fram på Facebook vad som försiggår i mina vänners liv.
Sitter ofta och undrar varför jag drar mig till folk som har det svårt eller som har haft det svårt och inser att det kanske är just därför för att jag vet att vi som mött motstånd i livet sätter saker och ting i helt olika perspektiv till skillnad från dem som bara flyter fram på bananskal.
Vi skulle aldrig reagera med tusen upprörda känslor över att "fel låt" vann melodifestivalen. Vi skulle inte vara inne i fem timmar och debattera om paradise hotel utan om vi var inne och debatterade för något så skulle det var något som berörde alla världens hörn och dess folk.
Inte heller är mina vänskaper med människor som skapat sig styrka och klokhet längs livets väg så sköra att en lätt vind skulle kunna svepa in och dra ner allt vi byggt, på två sekunder. Mina vänskaper med ytliga människor har sällan varat och inte längre finns dom människorna ens kvar i mitt liv.
I-lands problem! Som jag önskat att jag kunde gå omkring och bry mig om i-landsproblem!
Att jag kunde gå ut i samhället och vara förbannat på att tjejen på espresso-café gjorde mitt kaffe för svagt istället för att gå ut och vara orolig för att någon jäkla idiot ska fälla en korkad kommentar i brist på annat.
Att jag skulle oroa mig för vilken dansliga min dotter ska delta i och inte om hon kommer att hamna i en skola i framtiden där lärarna suger och eleverna mobbas och slåss för att respekten i samhället har flugit sin kos.
Jag gick med i facebook för att göra skillnad och igår funderade jag på att gå ut för att jag tror inte att mina budskap går fram då man istället för att lyssna på mitt budskap och lära känna mig, väljer att från vissa håll använda facebook som ett forum för att rasera relationer och skapa dramatik.
Men kanske är det just därför jag ska vara kvar och skriva!
För att försöka få människor att inse att det finns så mycket i världen som är så mycket större än oss själva!
Vi lägger mycket fokus på oss, vårt ego, men världen har inte tid att vänta på vår egoism och våra ytligheter.
Världen kan inte sättas på paus och stå tillbaka medan vi spenderar dyrbar tid med att lalla runt med en gåva stor nog att göra skillnad.
Jag vet, våran ork räcker inte längre än till att trycka på like-knappen när den där söta bilden på den mest ytliga saken kommer upp på tidslinjen hos andra. Våran ork verkar inte heller räcka längre än till att bry sig om saker som ligger på två centimeters avstånd från oss.
Men tydligen är jag en sån människa som orkar bry mig. Som orkar delta i debatter för att göra små förändringar sakta men säkert. Tydligen är jag en sådan som orkar sitta och skriva hela nätterna i tron om att jag påverkar folk. Tydligen är jag en sådan som lägger ner mycket gratis tid för att göra volontärarbeten som kanske slutligen räddar någon själ.
Och tydligen behöver Sverige och världen såna som jag när många andra ger upp. Så jag får väl orka lite till....

Familjen får man, vänner väljer man.

Igår satt jag och delade lite skitsnack med en vän på telefon.
Vännen beklagade sig för ett det var mycket problem
inom dennes familj och sen familjen har ökat med syskons nya respektive
och det har kommit in lite fler detaljer som svärmödrar osv
så hade familjerelationerna blivit mer komplicerade.
 
Och så är det ibland med familj.
Redan en make och en fru är ibland två för mycket och
ju fler som hamnar på högen ju fler problem tillkommer.
 
Ingen familj är helt felfri och om man ens får den att fungera lite grann
så är redan det är stort åstadkommande.
 
När en familj utökas så kommer det in människor i bilden
som man kanske inte själv skulle ha valt in och har man
olika tankesätt, olika karaktärer och olika starka åsikter så
kan det bli väldigt obekvämt på familjemiddagar.
 
Jag har hört alltför många beklaga sig efter att ha deltagit
i krystade familjemiddagar och skuttat runt på träffar dom
önskat att dom sluppit för att tro att detta skulle vara allt annat
en än ovanligt dilemma.
 
Och det är inte speciellt märkligt egentligen att många föredrar
att umgås med vännerna och spendera tid med människor
som man faktiskt valt in i sitt liv frivilligt och genom
att finna karaktärer och personligheter som återspeglar ens egen.
 
För familjen oavsett om det är svärmödrar, svärfader, svägerskor,
kusiner  osv.. dom får man...vänner väljer man...

Tomma ord

Jag antar att ni alla är familjära med situationer där man slänger
iväg tomma löften och flyktiga ord sagda av vänlighet mer än verklighet.
Oftast gäller det situationer där man stöter på en gammal klasskamrat
eller någon från ens förflutna.
Man pratar snabbt om hur länge sedan det var man sågs och att
man borde återuppta kontakten och ta en fika nån gång.
Men när man skiljs åt så inser man att man inte ens har kvar
varandras nr och att dom uttalade orden var en artighet i brist på annat att säga.
 
Men sen kommer det till en punkt då dessa löften som ej hålls
och dessa tomma ord är allt annat än lovade pga vänlighet.
När löften blir till svek och där människorna bakom löftena
inte är ytliga bekanta utan familjer, vänner, älskade,
ja med andra ord människor som du starkt håller av.
 
Jag har imponerats många gånger av just vänner som sviker en.
Vänner som smiter ut genom bakdörren i hopp att man inte
ska märka att dom går.
Och det är just den typen av feghet som för stunden gör mig otroligt
förbannad men som med tiden bara får mig att tacka gud för att jag
blev av med dom.
 
För det finns inget som får mig att tappa respekten för en människa
som när dom inte står bakom sina egna gärningar.
När dom urskuldar, bortförklarar och skönmålar deras brist på ansvar.
Alla relationer som man skapar med andra människör medför ett ansvar.
Man har en skyldighet att vårda och se efter relationerna likt en ros som ska hållas levande.
Och om man en dag vaknar upp och inser att man inte har tid att vara i en
relation, att man inte har ork eller för att man av någon anledning inte
finner relationen givande längre, då tar man tjuren vid hornen och
förklarar det till den personen som man är på väg att lämna.
Oavsett om det är vänner, familj eller ens älskade.
Som en vuxen person till en annan..... 
 

Hjälp! Min dotter är en flicka!

Det spelar ingen roll hur mycket killkläder och neutrala leksaker som jag
beblandade min dotter med för när hon fick en egen vilja så var det rosa klänningar,
dockor, smycken och ponyhus som blev det mest intressanta ändå.
 
Inte heller spelade någon roll att min mamma alltid klädde mig med
jättefina docksöta klänningar.
Jag blev den grabbigaste grabben man kan tänka sig och ett tag
så dolde jag t om mitt hår under en keps för att passa in med killarna jag lekte med.
 
Barn blir vad dom blir och man kan inte styra dem med genuspsykologi
eller hjärntvättning för förr eller senare så kommer den fria viljan fram
och då är det bara att kasta genusboken, feministsnacket eller modellkarriären man hade
i åtanke åt sin dotter åt fanders.
 
Låt barn vara barn!
Låt dom slippa alla vuxna komplexa idéer om hur man ska vara och inte vara.
Låt dem oroa sig för vilka leksaker dom ska önska sig till jul och
sluta lasta deras huvud med en massa skit som slutligen ska
leda till att dom ska passa in i en mall som du som förälder eller som samhället bestämt.
Låt dom vara fria som fåglar och lär dem att sprida sina vingar och hur dom ska landa
när dom väl bestämmer sig vilken mark dom vill hitta.
 
Lägg en bra grund, en trygg grund.
Lär ut rätt och fel ur ett bra moraliskt perspektiv och
lär dom den viktigaste lärdomen i livet:
 
Att älska sig själva, oavsett vad!
 
 
 
 

Tekniken tar över våra liv

 
Ibland har jag god lust att kasta min telefon, återlämna datorn och
klippa kabeln till tv:n så att den slutar fungera igen.
 
Jag skulle ljuga om jag sade att dessa tre saker inte hämmar min produktiva sida.
 
Skulle ha gått och lagt mig för en timme sedan men här sitter jag och kan inte sluta blogga.
Skulle mysa med min dotter när jag kom hem men hade fyra missade
samtal och medan jag avlöste dem så kom tre nya.
Jag hann knappt säga ett ord till min dotter innan jag utvisade henne till sängen.
 
Jag är i och för sig ganska duktig på att solla bort samtal.
Fråga min min familj. Dom blir galna på mig för att jag aldrig svarar.
Och min svärmor ringer två gånger om dagen och svarar jag inte så
blir hon superorolig och tror att något har hänt.
Och mina vänner når mig aldrig genom sms för jag pallar nästan aldrig svara på sådant.
 
Tv:n går på 24 timmar om dygnet.
Nej jag varken överdriver eller skojar.
Min make kan inte sova utan tv så när han kommer hem fem på morgonen
så sätter han igång den och jag fortsätter ha den på så länge jag är
hemma för sällskapets skull.
 
Datorn brinner nästan upp ibland för att jag är inte och skriver och
lattjar runt på laptopen i brist på annat och den stationära används
av min man i arbetssyfte.
 
Så ni kan förstå min desperation när kabeln tills dessa nödvändigheter
kapades i tisdags av våra byggjobbare som håller på i föreningen.
KAOS!!!!
 
Men ärligt talat...
Hur patetiskt beroende är vi inte av dessa saker.
Facebook, instagram, bloggar, sms, tv, laptops, nya smartphones.
Alla saker som gör att vi undviker den gamla hederliga kontakten till människor.
Nu får människorna sina kompisträffar avklarade genom telefonerna och datorer.
 
Och hur skönt var det inte när vi enbart hade en hemma-telefon!
Var v inte hemma så var vi inte och då kunde ingen nå oss.
Nu har vi våra mobiler med oss i handen när vi går på toaletten på Åhlens i city.
Så illa är det!
 
Jag är ganska duktigt på att inte vara 100% tillgänglig.
Jag behöver få pyssla med mina saker ifred och orkar inte ha
mobilen i min fick jämt och ständigt.
Har inte ens med den överallt.
Är inte en människa som vill vara tillgänglig 24 timmar om dygnet.
 
Och är jag helt inne i mitt skrivande på bloggen så finns
det inget som kan rubba min fokus.
 
Men även jag måste erkänna att denna teknik tar över ens liv.
Kanske är det dags att försöka att hitta tillbaka till det gamla hederliga
friluftslivet och skära ner på allt annat  som gör en till en hemmasittandes eremit.
 

Spot on!

 
Idag fick jag mig ett gott skratt när jag åt middag med min man.
Han berättade att han hade haft en kund i bilen i förrgår som skulle
åka hem med sin fru.
 
Under resans gång hade mannen blivit lite styv i korken,
som så många blir när dom sitter i en taxibil och tror att
dom kan trycka ner chauffören som dom oftast anser vara i underläge.
 
Han hade börjat fråga om vad min man hade för bil och börjat
en snacka en massa goja om att det var myyyycket bättre att äga
en BMW osv osv...det vanliga status-tugget som människor
som tror att dom är överlägsna andra kör.
 
Min man vänder sig slutligen om till mannen och säger:
 
Det spelar uppriktigt sagt ingen roll om jag har en likbil eller en BMW
för det är ändå djurtransport jag håller på med!
 
Han menade på att det är så mycket drägg och pack han kör så
det hade inte lönat sig att äga en fin och dyr taxibil för den
kunderna hade inte varit värdig märket.
Att säga djurtransport var lättast till hand men han tror
att han förolämpade djuren när han jämförde dem med
vissa kunder som han fraktar.
 
Mannen fick plötsligt slut på ord och hans fru lade handen
på min mans axel och sa:
 
- Det är bra att du säger ifrån!
 
Jag vek mig dubbelt av skratt.
Hade verkligen velat se hans min!
 
 

Tomma ord och falska löften

 
Jag antar att ni alla är familjära med situationer där man slänger
iväg tomma löften och flyktiga ord sagda av vänlighet mer än verklighet.
Oftast gäller det situationer där man stöter på en gammal klasskamrat
eller någon från ens förflutna.
Man pratar snabbt om hur länge sedan det var man sågs och att
man borde återuppta kontakten och ta en fika nån gång.
Men när man skiljs åt så inser man att man inte ens har kvar
varandras nr och att dom uttalade orden var en artighet i brist på annat att säga.
 
Men sen kommer det till en punkt då dessa löften som ej hålls
och dessa tomma ord är allt annat än lovade pga vänlighet.
När löften blir till svek och där människorna bakom löftena
inte är ytliga bekanta utan familjer, vänner, älskade,
ja med andra ord människor som du starkt håller av.
 
Jag har imponerats många gånger av just vänner som sviker en.
Vänner som smiter ut genom bakdörren i hopp att man inte
ska märka att dom går.
Och det är just den typen av feghet som för stunden gör mig otroligt
förbannad men som med tiden bara får mig att tacka gud för att jag
blev av med dom.
 
För det finns inget som får mig att tappa respekten för en människa
som när dom inte står bakom sina egna gärningar.
När dom urskuldar, bortförklarar och skönmålar deras brist på ansvar.
Alla relationer som man skapar med andra människör medför ett ansvar.
Man har en skyldighet att vårda och se efter relationerna likt en ros som ska hållas levande.
Och om man en dag vaknar upp och inser att man inte har tid att vara i en
relation, att man inte har ork eller för att man av någon anledning inte
finner relationen givande längre, då tar man tjuren vid hornen och
förklarar det till den personen som man är på väg att lämna.
Oavsett om det är vänner, familj eller ens älskade.
Som en vuxen person till en annan.....

Den längsta kärlekshistorian jag har haft är den med mig själv

 
Hur många och långa relationer som du än har haft så finns det
ingen relation som du kan ha varit delaktig i än den som du har
med dig själv. Den som du har dagligen och den som du kommer att ha livet ut.
Det är nog även den relation som du bör vårda och se över som mest
för när den relationen faller samman så kommer du att finna att
saker runt omkring dig inte faller på plats heller.
 
Du är grunden till ditt liv.
Inte din man, inte din kvinna, inte din familj, inte dina vänner
och faktiskt inte ens dina barn även om dom nog kommer närmast.
 
Det finns en sak som jag värdesätter högst av allt i mitt liv
och det är att faktumet att jag inte är en skadad duvunge.
En bemärkelse som sitter som svetsad på många av dagens kvinnor.
 
Jag har inte några faderskomplex, jag har inget behov av att
bekräfta mig genom män eller genom materiella saker.
Dom problemen jag har och har haft är jag väl medveten om och
dom har jag bearbetat klart och dom som existerar nu har jag full kontroll över.
Det finns inte psykologiska komplex i mitt liv eller i mitt huvud som
gör att jag söker bekräftelse i andra eller att jag känner ett beroende
av män, vänner och familj.
 
Kvinnor underskattar värdet av att äga sin egen frihet.
Att vara så pass oförstörda inombords att man inte behöver
tillföra sin kropp eller sina tjänster till bordet för att få betydelse i livet.
Att kunna sätta så pass kloka gränser att man inte
gamblar med sitt värde och sin framtid.
Att kunna fatta så pass visa beslut här och nu så att
dom inte förföljer än i all evighet i framtiden.
Att vara stark nog att dra undan sitt hjärta innan det blir krossat.
Att inte känna ett evigt behov av att vara självdestruktiv och
leva i självdestruktiva förhållanden.
 
Det tyder på stark mental ohälsa när en kvinna
trånar ett olycka och misär i sitt liv.
När hon blir likt en sökare i sitt liv, ständigt på jakt
efter en lycka som pga många felaktiga val
aldrig kommer att existera......

Den största styrkan finns hos kvinnan

 
Det finns inga tvivel som helst om att kvinnan är den starkaste skapelse
som existerat och existerar på jorden.
Det finns ingenting som vi inte har överlevt eller överlever.
Misshandel, människohandel, övergrepp, förtryckelse, fångenskap,
ensamt föräldrarskap, föda barn efter barn, ta hand om män, press,
stress, diskriminering, sjuka idealbilder, krav, hot, ja you name it.
Och vi överlever bara inte! Vi reser oss gång på gång när andra
bara skulle sjunka genom jorden, vi kämpar och vi står på oss.
Vi blir martyrer som alltid kommer lämna spår och minnen efter oss.
 
Att bo i ett samhälle där kvinnorna faller som käglor för idiotiska
förebilder som inte alls representerer idealet av en kvinna känns
lite som en besvikelse.
Att se kvinnor som borde vara smarta och eftersträva frihet, eftersträva
fångeskap och dumhet är trist för alla kvinnor i alla lägen.
Att behöva läsa om hur kvinnor i olika länder tvingas bära sin egen skuld
efter en våldtäkt och sedan gå ut på en klubb i Stockholm och se
hur många många kvinnor nästan provocerar fram fara för sig själva
kan ibland göra mig fly förbannat.
Nu finns det säkert många som hatar mig när jag säger så men jag
kan faktiskt inte förstå vad man vill uppnå när man är ute och skakar
rumpa i en kjol så kort att man ser halva rumpan och dom sexiga stringen.
Eller när man blir aspackad och hånglar med sin tjejkompis för att hetta
upp killarna som man vet älskar lite girl on girl action.
Varför i hela friden gör man allt detta?
Jag skulle aldrig tala för att man får skylla sig själv oavsett hur man
klär sig eller beter sig för med två döttrar så vet jag att jag skulle avrätta
den som hade våldtagit dem om det en dag skulle hända oavsett om
dom varit ute nakna och flörtat hem mannen i fråga.
Men varför flörtar så många med faran med all den kunskap som vi har?
Varför utsätta sig för så många onödiga risker?
 
Vi kvinnor är så sexuellt avtrubbade i Sverige att vi använder sex som maktmedel
och som ett sätt för att få bekräftelse och uppmärksamhet istället för att använda det
för vår egen njutnings skull.
Vi opererar oss, lär oss hur vi ska utstråla sexighet, klär oss utmanande och
faller för varenda kvinnofälla som skapats av delvis män och delvis av oss själva.
Samhället säger åt oss att ta bort varje liten skönhetsmiss och snart
ser vi alla ut att ha skapats från barbiemallen.
Size 0, D-kupa, putrumpa och silikonläppar and we are good to go!
 
Och ju lägre ner man går ner i åldrarna ju mindre iq finner man.
Det känns oftast som att jag precis sett en läskigt skräckfilm
efter att ha stått och lyssnat på ett gäng unga tjejer och jag försöker
alldeles för ofta förtvivlat slå bort tankarna om att mina döttrar ska gå i samma fotspår.
 
Dom starka förebilderna faller i skymundan och fram träder förebilder som
leder unga själar helt och helvetes fel.
I bloggvärlden regerar dom allra ytligaste och innehållslösa bloggarna
och det säger väldigt mycket om unga människors värderingar när bloggerskor
som Kissie röstas fram till en av dom främsta.
En anorektisk D-kupa som skriver om hur hon super och festar dagarna
i ända och som visar upp hennes mini tajniga kläder. WOW!!!!
På tv ser man bara tjejer som klär av sig för pengarna och som lever
lyxliv pga att dom gör det, eller så blir dom kända pga att dom sätts
på i TV-rutan framför hela Sveriges befolkning.
I en annan kanal kan du se nästa starka förebild vid namn Anna Anka
som sitter och skryter om hur hon vann över miljadären Paul Anka genom
att sätta på honom bakom hennes bästa väns rygg.
Fantastiskt!
Och så undrar vi varför det odlas fram självdestruktiva
unga kvinnor i Sverige som inte ens har makten att tänka själva!
 
Nej det är tragiskt, och tragiskt är egentligen bara förnamnet.
Vi har en obetalbar frihet som kvinnor i Sverige.
Vi har makten att kontrollera våra egna kroppar, möjligheten att gå
i skola och skaffa oss en utbildning och självständighet, friheten att säga nej,
alla chanser i världen att bli exakt vad vi vill och när vill vill det.
Något som halva världens kvinnor bara kan drömma om.
 
Och så tar vi den chansen och spottar iväg den som en snorloska.....

Empati

Ikväll hade vi en liten incident hemma!
 
Mina döttrar låg i sängen och gosade lite innan läggdags och helt plötsligt
hör jag ett tjut från den lilla som bara är strax över tre månader.
Jag och min man springer in och av ren rädsla så börjar man ju skrika
på tre-åringen och ifrågasätter vad hon har gjort.
 
Varav hon börjar störtgråta hysteriskt även hon och blir jätterädd.
Så rädd att hon klättrar upp på mitt ben och hänger sig kvar som
att det gällde liv och död.
 
Min man fick ta minstingen och jag tröstade min tre-åring som skrek:
 
- Det var inte meningen, det var inte meningen, jag är så ledsen.
 
Sen slängde hon sig brevid lillasyster sin och grät och skrek förlåt förlåt.
En ganska hjärtskärande scen faktiskt.
 
Men sådan är min dotter!
Har fått höra från förskolan att hon ofta börjar gråta själv när någon
av hennes vänner skadar sig eller är ledsna.
Alltid först för att se vad som har hänt och för att trösta sina lekkamrater.
Hon har aldrig slagit första slaget på någon, slåss helst inte alls med
andra barn utom när hon ska försvara sig själv, vilket jag tycker är helt ok.
Och hon skulle aldrig drömma om att skada hennes syster med flit.
Mer kärleksfull storasyster får man leta efter.
 
I nästan en timme satt jag och vaggade henne fram och tillbaka medan
hon upprepade att det var hennes fel att Alessia vart skadad, att hon
inte menade något illa, och det var otroligt att se hur rädd hon var för
att hennes lillasyster skulle vara arg på henne, eller tycka mindre om henne.
 
Och där har vi det!
Empati...
 
Något vi nuförtiden får söka efter med förstorningsglas.
Rädslan av att ha gjort en annan medmänniska illa.
Skammen av att inse att man skadade någon som man bryr sig om.
Ursäkten som leder till att man uppfattas som en enastående individ istället
för en nonchalant snorunge som försöker skylla sin skuld på någon annan.
Barn kan komma undan med ett sådant beteende men år 2013 så
kommer även vi vuxna människor undan med vår brist på empati mer än någonsin.
 
Vi skadar gladeligen våra nära och kära och för inte säga människor vi
inte ens känner eller har någon kunskap om.
Vi spottar på andra som om dom inte ens vore värda smutsen under vår sko.
Vi kränker och förnedrar andra utan att känna ett sting av dåligt samvete.
Vi begår hatbrott i rasismens, religionens och maktens namn.
Vi ägnar timmar åt att förstöra en annan människas vardag och går
sedan hem och klappar oss själva på axeln för att vi har bockat av dagens hat.
 
Varför stannar inte empatin kvar hos oss?
Varför växer den bort mer och mer ju äldre vi blir?
Vart är denna visdom som ska komma med åldern?
 

Att klippa och klistra när det passar

 
Är det något jag har lärt mig av att träffa många kulturer och många
oliktänkande så är det att alla faktiskt har en stor sak gemensamt!
Och det är att oavsett om man är svensk, turk, afrikan, kristen, muslim,
troende eller inte, så älskar man att klippa och klistra ihop saker så
att det passar för stunden. Man älskar att följa eller inte följa sina
traditioner så att det ska passa in i den situationen man befinner sig i.
 
Jag har träffat och pratat med muslimska män som aldrig skulle kunna komma
i närheten av fläskkött men som gladeligen konsumerar alkohol och
går till sängs med västerländska kvinnor. Skillnaden kommer fram när
deras döttrar eller systrar skulle ha samma önskan om att bli tillsammans
med en människa av en annan kultur eller religion. Då drar man fram
det tunga argumentet om att man måste hålla sig till likasinnande eller
tänka på sin heder och sitt arv.
 
På inte tal om dom högerextrema svenskarna som aldrig ens lagt
en uns av vikt på att vara just svenskar och desto mindre kristna.
Men nu när icke-européerna träder in så är det helt plötsligt väldigt
viktigt att få hoppa omkring och sjunga små grodorna, gå i kyrkan
och behålla dom svenska sederna och dom kristna traditionerna.
Något som inte funnits i åtanke för många på flera flera år.
 
Det bästa är dom medelålders vita männen som enivsas med
att utländska män tar deras plats hos svenska kvinnor och
läggger detta som argument bakom att invandrarna ska kastas ut.
Men dom behåller gladeligen dom utländska kvinnorna som hemmafruar
när dom västerländska kvinnorna inte går att kontrollera längre.
 
Likaså finns det kvinnor som vill vara självständiga och leva livet
när det kommer till 2013.
Man står på sig när det kommer till att slippa städa, diska och
ta hand om hemmet och barnen men när mannen vill splitta
notan på första dejten, inte vill hålla upp dörren eller ha
försörjningsplikten då lägger man honom i kasta högen
för att han inte vill ta sitt ansvar som man.
 
Männen apar efter även dom med sina orimliga krav på
att en kvinna ska ha hemmafru-förklädet på sig.
Att hon ska baka bullar och städa och föda barn efter barn
men helst i stilletklackar och en size-zero med f-kupa.
 
Jag kan bara titta på min egen familj som gladeligen klipper
och klistrar så att mallen ska passa livet perfekt.
Dom är traditionella när det kommer till att ha en mamma som
passar upp på dem men moderna när det kommer till att leva
sitt eget liv och inte hjälpa till. Traditionella när det kommer till
att bo nära varandra och ta hand om varandra men moderna
när det kommer till att faktiskt göra uppoffringar för någon annan.
 
Så är det med oss människor.
Det är den gemensamma plattformen för oss alla.
Möjligheten att få göra livet som bekvämt som möjligt.
Möjligheten att uppoffra 0 samtidigt som man tar emot allt.

Empty pockets!

 
 
Idag är det lönedags!
Synd bara att pengarna knappt hinner komma in
innan dom är slut :/
 
Jag vet inte om jag har blivit lite halvsnål med tiden men
jag tycker att kostnaderna har blivit extremt höga.
Vi betalar mer pengar men får mindre för dom.
 
Idag kan jag gå ut på en restaurang och betala 30 kr för
ett glas med falsk cola.
Maten kan vara vidbränd och köttet senigt men likförbannat tvingas
man punga ut runt en 300:- minst per person.
 
Jag kan köpa en tröja för 400:- som efter två tvättar trådas
upp eller spricker i sömmarna.
 
Häromdagen gick jag och klippte mig och fixade ögonbrynen.
Jag klippte en cm på min lugg och mina ögonbryn vart slaktade
men likförbannat så gick jag därifrån 200:- fattigare på ett jobb som
inte ens tagit en kvart och som slutade med dåligt resultat.
 
 Köper du ett par skor idag så får du knappt ett par schyssta
dojor under tusenlappen och på det så ska du köpa massor av
medel för att hålla dom, i trim, klacka om dem och ibland behövs
det t om en extra sula för att skon ska sitta bra.
Vilket innebär att skorna kanske har ett slutpris på 1.500 istället
för 1000:-
 
För att inte tala om tv-avgiften som man står och betalar.
Dessutom för två kanaler som jag i alla fall aldrig kollar på.
Inte ens politiker betalar den där jäkla avgiften.
 
Barnindustrin kunde inte vara snabba nog att utnyttja faktumet
att föräldrar vill ha det allra bästa till sina barn.
Du finner snart inte en vagn under 8000 kr.
Till det vill du oftast ha en babysitter och den går aldrig under 700:-,
en bärsele från babybjörn går på tusenlappen, bilstol, barnstol,
skötbortd, säng...bara där är du uppe i en utgift som inte ens lönen täcker.
När årstiderna skiftar letar vi efter dom mest praktiska och hållbara
kläderna och det är ett sökande som måste ske om och om
igen för att barnen växer.
Skulle köpa ett underställ till min dotter på polarn och pyret.
Byxor och tröja tillsammans skulle ha kostat 1.500!!!
Det är fanimej helt sjukt!
 
Listan blir låg men ytterliggare en sak som irriterar mig
är sl:s priser. Att först lägga in trängselavgift och sedan
chockhöja priserna var riktigt fult gjort.
Meningen var ju att spara på miljön med bilarna och låta
folk byta till tåg och bussar men nu har ju folk knappt råd att
färdas komunalt heller.
 
En gång i tiden brukade vi storhandla två ggr i månaden och
kvittot brukade landa på 1.300 - 1.400 .
Nu handlar vi för 2.500-2.700 och kommer hem med varor som
knappt räcker två veckor. Vi satsar mycket på frukt och grönt.
Dessutom blir många varor dåliga och behövs kastas innan utgångsdatumet.
 
Nej Gud bevare mig för höjda priser, sämre kvalité och service
som bara resulterar i tomma fickor hur mycket man än jobbar!

Konflikträdd

 
 
Att vara konflikträdd kanske inte är den roligaste egenskapen man kan ha.
Konsekvenserna kan även bli att man själv går runt och mår väldigt dåligt
för att man håller all ilska inom sig.
 
Jag kan vara både konflikträdd och väldigt aggressiv attackerare.
Det beror faktiskt mycket på om det är jag själv som blir påflugen eller
om det är någon annan.
 
Jag har betydligt lättare att reagera snabbt och stark om det gäller någon
annan men om det gäller mig själv så kan jag bli ställd och reagera alldeles för sent.
 
Sen finns det enormt många konfliktträdda människor som bara ställer till
det för sig själva genom att vara rädda för att stå upp för sina åsikter.
Som framstår som falska för att dom blir den där ständiga ja-sägande
personen som alltid håller med, kameleonten som skiftar färg beroende på miljö.
Och jag kan faktiskt nästan bli förbannat på sådana människor och även
ibland ha väldigt svårt att lita på dem.
För en människa som aldrig visar sin ståndpunkt kan besitta många fula tankar
om en som aldrig kommer fram. Och man kan aldrig riktigt lita på att man
har den personens back-up när det verkligen gäller.
Sitter denna person och håller med när andra människor kritiserar en?
Sitter denna person och håller med när man talar när hon/han egentligen
tycker helt tvärsemot?
 
Oftast går dessa personer bara omkring och klagar på andra och på hur
dom blir behandlade men ler falskt när dom talar med personerna ifråga.
Om jag inte gillar en person så kan jag aldrig vara genuint trevlig.
Jag kan vara artig och visa respekt men att man någonsin skulle se
mig med tungan i häcken på någon jag inte tycker om skulle aldrig hända.
Och när jag ser en sådan charad så blir tilliten till den personen ganska liten.
 
Att vara konflikträdd är en sida som alla som besitter den måste jobba med.
Om inte för sin egen skull så för sin omgivnings!

Smoking and drinking

 
Jag varken röker eller dricker alkohol och respekterar inte föräldrar som
super och röker alldeles för mycket.
Om man av någon anledning ska dö i förtid och lämna sina barn
så ska det ta mig fan inte vara pga att man självmant förgiftat sin kropp.
 
Att man fortfarande känner behovet av att supa ner sig när man har
barn är för mig en gåta. Man behöver inte sluta upp med alkohol men
man får väl styra upp det så att man har ett normalt alkoholintag
och inte att det fortfarande är tonårsfasonerna och man super ner sig totalt.
Barn som umgås i berusande miljöer löper med all sannolikhet
större risk för att gå samma väg.
Ser man mamma och pappa packade vid varenda liten tillställning
så får man nog en alldeles för tolerant inställning till alkohol-kulturen.
Barn märker i tidig ålder att föräldrarna är påverkade.
Man kan sällan smygdricka med sina barn.
 
Tyvärr lever vi i en väldigt ursäktad alkoliserad kultur.
Att begå brott, bedra och behandla andra illa under berusande omständigheter
är beklagligt nog alldeles för accepterat.
Ändå vet vi alla vad för mycket alkohol i kroppen för med sig.
 
Rattfylla som kan leda till andras och ens egens död, tyvärr oftare andras
död, våldsamma gärningar, otrohet, misshandel av barn och fruar,
dåligt omdöme... smärre pinsamheter är väl det mest lighta man kan råka ut för.
 
Så varför inte ta sitt ansvar och konsumera mindre och åstadkomma mera.
Vi vet alla vid det här laget att berusande ämnen förgiftar vår kropp likaväl såsom vårt sinne....

You keep sweet-talking me and I keep listening to your bullshit!

 
Oh jag är så less på all skitsnack!
Så less på alla tomma löften, skönmålade historier om solsken och gröna skogar.
Trött på falsksnacket och utfyllnadsorden.
Och bäst på detta måste vi kvinnor vara.
Såvida det inte är en man som försöker få ligga!
 
Skulle jag hänga mig kvar vid alla sweet-talkers som man försökt ha
en vänskap med så skulle jag också ha 2502 "vänner" på face-book,
1388 följare på instagram och 800 nr i telefonboken.
Men faktumet att jag kräks på falska människor gör att jag inte ens
orkar öppna ett face-book konto och ännu mindre behålla nr från
folk jag vet jag kanske kommer ringa en gång per år eller råka sms
när man sänder ut en god jul hälsning och klickar i: Skicka till alla.
 
Det var bara för några månader som jag fick kontakt med en
 förälder som försökte knyta oss samman genom våra barn.
Det var rövslickeri i allra högsta glad och naiv som man är så
hoppar man på det tåget och tycker att fan vad kul att hitta en lekkamrat
till Zarah och kanske även en familj som man kan umgås med i framtiden.
 
Så jag försökte visa mitt intresse tillbaka och med tiden så förstod
jag att dessa utlovade ord och stora löften om tjejkvällar med flickorna,
familjeutflykter och gemensamma promenader bara var flyktiga ord.
Det gör varken till eller från om allt detta blir av för livet är stressigt nog
men jag kan för mitt liv inte förstå varför man genomför denna charad
för att sedan åstadkomma 0 av det man har sagt och prislovat.
 
I Think I´ve heard it all!
Inte bara från vänner och killar, utan från familj och släkt.
 
- Oh men gud vi måste bara träffas snart!
- Oh vi måste bara göra det här och det här och det här.
 
Problemet med dagens samhälle är att vikten av att leva
upp till det man säger eller inte är så betydelselöst för människor.
Ett löfte är lika lite värt som en piss i havet och du kan inte ens
förvänta dig att människor som beter sig såhär ska känna en uns av skuld.
Friheten att kunna vandra runt som världens avskum utan att det berör människan
har aldrig varit större än nu.
För bakom en falsk människa döljer sig oftast en ännu falskare människa.
Det är svårt att hitta dom där seriösa nålarna i den enormt stora höstacken av skit.

I am my fathers daughter

I am my fathers daughter

Kära far.
Född i Bologna 1945 i en liten by på bergen.
Son till en partisan som kämpade mot nazisterna under andra världskriget.
Som i sin tur hade en bror som var en högt uppsatt ledare bland fascisterna.
Rätt roligt historia egentligen.
Min farfar var nära på att bli dödad i sin kamp mot nazismen men tack
vare hans bror så frigavs han med livet i behåll.
Blod är tydligen tjockare än nazismen..jag menar vatten :)
 
Han mamma gick bort när han var 12 år och kvar fanns hans far och äldre
syster som tog hand om honom så gott det gick.
I äldre ålder så flyttade han till Sverige där han jobbade på olika
italienska restauranger och pizzerior.
 
Efter ett par år träffade han mamma som då var banktjänsteman.
Dom flyttade från Västerås till Stockholm och han öppnade sin
första pizzeria, och senare även en restaurang.
1983 adopterade han lilla mig.
Han tröttnar aldrig på att berätta historien om hur han stod och bakade
pizza när telefonen ringde och mamma sade att dom äntligen fått en dotter
som dom kunde få komma och hämta i Sri-lanka.
Väl där så lärde sig min far engelska för första gången.
Så han låter som Apu i Simpsons när han pratar engelska
eftersom han lärde sig språket av mina landsmän :)
 
Min pappa har alltid slitit enormt hårt för att vi ska ha det bra.
Hans mål i sikte har alltid varit att ge oss allt han själv saknade.
18 timmar om dagen slet han på sin restaurang men lika glad var han ändå.
Jag kan inte minnas många gånger som jag sett min pappa arg.
Faktum är att jag inte ens minns honom liggandes på soffan när han väl
var hemma trots sina långa timmar med slit och släng.
Så fort han var hemma så fixade han med huset,lekte med oss eller var och tränade.
Fotboll med brorsan, tennis med mig, utflykter till grönan eller Legoland.
Dom konsekventa resorna till Italien med Wolkswagen bussen där
han monterade in tv-spel och video så att vi inte skulle ha tråkigt.
 
Pappa har alltid behandlat oss med respekt.
Kan inte minnas tillbaka att han någonsin har pratat nedlåtande med oss,
svurit eller ens skrikit.
Därför har jag alltid haft en djup respekt för honom.
Mamma kunde jag skrika och bråka med dagligen men min pappa
vågade jag knappt titta i ögonen när jag gjorde något fel.
 
När man har en sådan far så skapar det en stark vilja att bli något bra.
En stark självkänsla och en makt över sig själv.
Man vill vara allt han förväntar sig och man väljer att ha självrespekt
i motsats till vad många av ens vänner hade.
Det är ingen påhittad psykologi att kvinnors självkänsla och beteende
speglas av deras fäders kärlek eller ovilja att ge dem det.
 
Nej gud jag har varit lyckligt lottad att ha en pappa som alltid finns där.
Att ha en pappa som stängde restaurangen och flög ner till min
undsättning när jag träffade en idiot och flyttade till Italien.
Att ha en pappa som alltid trott på mig och som alltid peppat mig
i alla mina beslut.
Att ha en pappa som absolut inte gör någon skillnad på tjejer och killar.
Hade lika mycket frihet som min bror och endast regler som baserades
på tillit och respekt, inte kontrollbehov och kulturella knasigheter.
 
Min pappa är även den som givit mig en grym arbetsmoral.
Den som visat mig att om man verkligen kämpar så ligger världen
framför ens fötter!
Han är den fattiga italienaren som kom med ingenting och avslutade med att ha allting.
Visst har brorsan och jag varit mer än bortskämda men jag värdesätter verkligen
hårt arbete och faktumet att ingenting är gratis.
 
Vi lär oss att inte vara beroende av män.
Att män inte har eller ska ha någon vikt i ens liv.
Men att ha en man, den första mannen i ens liv, en man som
säger att man är värd mer än allt annat i världen, en man som står vid
ens sida i vått och torrt, en man som lyfter upp en när man faller, en
man som är villig att offra sitt liv för ens eget, en man som dagligen
visar en enorm kärlek och stolthet över den man var och den man har blivit.
Det är inte bara viktigt, det är livsavgörandet.
 

Saknaden av Italien svider fortfarande...

 

Vem hade annat att saknaden av Italien skulle slå så hårt mot mig denna gången.
Inte bara hårt känslomässigt utan även psykiskt.
Försöker ta igen mig, starta hemmalivet på nytt och komma in i dagliga rutiner,
ta mig an mina uppgifter. Men jag ser bara flera nyanser av grått.
 
Jag kan inte leva såhär.
Har aldrig kunnat och har aldrig velat!
 
Vill leva med människor som besitter en stark känsla för livet.
Vill promenera längs gatorna och träffa människor som ler.
Vill möta folk som öppnar sina armar för mina barn och min familj.
Vill gå omkring med känslor av glädje, livslust och inspiration.
Inte med en ständigt irritationskänsla, förakt och med en
känsla av att jag måste ta ett visst avstånd från människorna runtomkring mig.
 
Vi är inte sympatiska och hjärtliga människor.
Faktiskt inte.
Och inte, hur mycket vi än inbillar oss, så är vi kända för det heller.
Vi är ganska bittra, ganska sura, ganska osociala och ganska tråkiga.
Vi har fantastiska eldsjälar, många individer som inte syns.
Men som befolkning är vi otroligt känslokalla inför varandra.
Varför ska vi förneka det?
Jag vet ju att vi alla tycker det, svenskar som invandrare.
Och när jag säger vi så gör jag inte ett generellt utpekande mot
etniska svenskar utan jag pekar mot oss alla då vi faktiskt nu 2013
är ett ganska månkulturellt land till skillnad från förut.
 
Vi invandrare är inte bättre.
Vi är också hårda, kaxiga och väldigt ovilliga att släppa ner muren framför oss.
Kanske kallas det för assimilering, den Jimmie Åkesson så ivrigt eftersträvar.
Kanske har vi alla en tyst överenskommelse om att vi ska ge fan i alla
andra och bara bry oss om oss själva.
Men vad har det lett oss till?
Depression, mental ohälsa, ensamhet som tar kål även på eremiten själv!
Inget samhälle eller land kan funktionera utan gemenskap.
Inga pengar i världen kan köpa kärleksfulla värderingar och dom grundläggande
faktorerna som vi behöver.
 
Italien håller på och kraschar!
Har vänner som knappt fått lön på flera månader.
Men om du anlände till Italien utan denna fakta så skulle du
aldrig genom att träffa människorna kunna gissa detta.
 
För man kan bära tusen bördor gemensamt med familj och vänner.
Men en börda som ska bäras av en person kan vara förödande.
 
Det är en stor skillnad för hjärtat att se gamla människor som kommer
ner från dom gamla trapphusen med sina stolar för att socialisera i parken
och att se våra gamla sitta och ruttna bort i vårdhem där dom är vanvårdade
och den enda familj dom har dyker upp först när arvet ska delas upp.
Det är stor skillnad att vara i ett café där alla som kommer in hälsar på varandra
och vem som helst kan slå sig ner vid ditt bord för att socialisera.
Skulle man göra det här så skulle folk tro att man ska råna dem eller att man är instabil.
Att ha ungdomar som reser på sig när man kommer in i bussen med barn
istället för ungdomar som svär och visar noll respekt.
Att ens barn överhuvudaget ses som älskvärda individer och inte små
mindre värdsliga saker som bara stör och irriterar.
Det är skillnad att göra 15 nya bekantskaper på några veckor istället
för att bli av med tio under loppet av ett år här för att livet är så hektiskt och
oberoende av andra.
Det är kul att komma in i affären där man handlar och se slaktaren slänga
på en extra köttbit gratis för att du är stamgäst istället för att
ha den opersonliga kontakten som du har här då du ska vara
glad om du får fem kronor rabatt på en vara du köpt 234 ggr.
 
Jimmie Åkesson och hans sympatisörer är snabba på att
ropa svenskfientlig när icke-svenskar inte vill integrera sig eller
lära sig svenska. Men i grund och botten längtar många på att få
komma hem igen. Att få återvända till länder där samhällena
är uppbyggda på den gemenskap som jag sitter och trånar efter dagligen.
Det handlar inte om otacksamhet.
Det handlar om en inre önskan att få återvända till ett ställe som
man kan kalla sitt hem.....
 
 
 
 
 
 
 
Roliga tider från gamla tider i Italien.
Vänner som man fortfarande håller kära.
Säkert tio år sedan men stunderna lever kvar i minnet :)
 

Servicebranschen - En skam

 
 
Är uppväxt i service-branschen och har jobbat i den i snart 15 år.
Arbetade sida vid sida med min far som en gång i tiden drev
en av dom bästa italiensk/franska restaurangerna.
Kocken var fransman och den grymaste av dom alla.
Spelade ingen roll om han tillverkade bearnaisesås eller
grönpepparsås, alla såser var gjorda från grunden och stod
timmar i kastrullen för att nå perfektion.
Gammal mat kastade på en gång, ingenting återanvändes, städningen
var noggrann och gjordes minst två ggr om dagen.
Servicen var top notch och under 28 års tid kom samma
familjer om och om igen tills dom slutligen blev som en del av vår familj.
 
Jag älskade att jobba där.
Det var inte alls likt ett jobb utan det kändes mer som att man
gick till ett hem där man umgicks med familj och vänner.
 
Nuförtiden så känns det som att det dragits en skam över vår bransch.
Inte enbart över restaurangbranschen utan över hela servicebranschen.
Det är för lätt att starta upp eget, för lätt att bli kock, för lätt att bli frisör,
för lätt att bli make-up artist eller att överhuvudtaget få in en fot i
en bransch som är så viktigt.
 
I varje hörn öppnas det en restaurang och kvalitén på ställen
går från dålig till sämre.
Vi har snart inte ett enda ställe där det är värt att sätta sin fot på
där jag bor och då är vi trots allt en stor ort som ligger 10 min från storstan.
 
Du kan slå dig ner vid ett bord och få en rå entrecote likaväl som
att du kan gå och fixa naglarna för 750:- för att dom sedan ska ramla
av eller gå sönder en halv vecka efter.
Vet inte heller hur många gånger mina vänner kommit från frisören
med sina hår helt förstörda.
Fel färg, dålig klippning, en som t om fick sitt hårt bortbränt.
Ögonbrynsfärgning som slutat med kolsvart färg för att min väninna
blev bortglömd, inte så roligt när man själv är knallblond.
 
Och till råga på att du ska få ett dåligt arbete gjort,så du ska även
få ett bemötande som är under all kritik.
Kaxiga brudar med fem kg spackel som tar emot dig i
salongen med ett grinande face som säger att dom inte ens vill ha dig där.
Servitörer som är trötta på livet som låter dig bli sittandes med
din meny i 30 minuter för att dom är upptagna med sina mobiler.
Tråkiga kassörer som knappt säger hej när du packar upp dina varor
och snorkiga klädbutiksägare som inte ens ger dig ett leende när
du kliver in i butiken.
 
Synd att se en sådan gammal och fin bransch gå till spillo.
En bransch som man förr i tiden värnade om och tog stolthet i
att få arbeta med är nu dragen genom skit och smuts!
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0