Saknaden av Italien svider fortfarande...

 

Vem hade annat att saknaden av Italien skulle slå så hårt mot mig denna gången.
Inte bara hårt känslomässigt utan även psykiskt.
Försöker ta igen mig, starta hemmalivet på nytt och komma in i dagliga rutiner,
ta mig an mina uppgifter. Men jag ser bara flera nyanser av grått.
 
Jag kan inte leva såhär.
Har aldrig kunnat och har aldrig velat!
 
Vill leva med människor som besitter en stark känsla för livet.
Vill promenera längs gatorna och träffa människor som ler.
Vill möta folk som öppnar sina armar för mina barn och min familj.
Vill gå omkring med känslor av glädje, livslust och inspiration.
Inte med en ständigt irritationskänsla, förakt och med en
känsla av att jag måste ta ett visst avstånd från människorna runtomkring mig.
 
Vi är inte sympatiska och hjärtliga människor.
Faktiskt inte.
Och inte, hur mycket vi än inbillar oss, så är vi kända för det heller.
Vi är ganska bittra, ganska sura, ganska osociala och ganska tråkiga.
Vi har fantastiska eldsjälar, många individer som inte syns.
Men som befolkning är vi otroligt känslokalla inför varandra.
Varför ska vi förneka det?
Jag vet ju att vi alla tycker det, svenskar som invandrare.
Och när jag säger vi så gör jag inte ett generellt utpekande mot
etniska svenskar utan jag pekar mot oss alla då vi faktiskt nu 2013
är ett ganska månkulturellt land till skillnad från förut.
 
Vi invandrare är inte bättre.
Vi är också hårda, kaxiga och väldigt ovilliga att släppa ner muren framför oss.
Kanske kallas det för assimilering, den Jimmie Åkesson så ivrigt eftersträvar.
Kanske har vi alla en tyst överenskommelse om att vi ska ge fan i alla
andra och bara bry oss om oss själva.
Men vad har det lett oss till?
Depression, mental ohälsa, ensamhet som tar kål även på eremiten själv!
Inget samhälle eller land kan funktionera utan gemenskap.
Inga pengar i världen kan köpa kärleksfulla värderingar och dom grundläggande
faktorerna som vi behöver.
 
Italien håller på och kraschar!
Har vänner som knappt fått lön på flera månader.
Men om du anlände till Italien utan denna fakta så skulle du
aldrig genom att träffa människorna kunna gissa detta.
 
För man kan bära tusen bördor gemensamt med familj och vänner.
Men en börda som ska bäras av en person kan vara förödande.
 
Det är en stor skillnad för hjärtat att se gamla människor som kommer
ner från dom gamla trapphusen med sina stolar för att socialisera i parken
och att se våra gamla sitta och ruttna bort i vårdhem där dom är vanvårdade
och den enda familj dom har dyker upp först när arvet ska delas upp.
Det är stor skillnad att vara i ett café där alla som kommer in hälsar på varandra
och vem som helst kan slå sig ner vid ditt bord för att socialisera.
Skulle man göra det här så skulle folk tro att man ska råna dem eller att man är instabil.
Att ha ungdomar som reser på sig när man kommer in i bussen med barn
istället för ungdomar som svär och visar noll respekt.
Att ens barn överhuvudaget ses som älskvärda individer och inte små
mindre värdsliga saker som bara stör och irriterar.
Det är skillnad att göra 15 nya bekantskaper på några veckor istället
för att bli av med tio under loppet av ett år här för att livet är så hektiskt och
oberoende av andra.
Det är kul att komma in i affären där man handlar och se slaktaren slänga
på en extra köttbit gratis för att du är stamgäst istället för att
ha den opersonliga kontakten som du har här då du ska vara
glad om du får fem kronor rabatt på en vara du köpt 234 ggr.
 
Jimmie Åkesson och hans sympatisörer är snabba på att
ropa svenskfientlig när icke-svenskar inte vill integrera sig eller
lära sig svenska. Men i grund och botten längtar många på att få
komma hem igen. Att få återvända till länder där samhällena
är uppbyggda på den gemenskap som jag sitter och trånar efter dagligen.
Det handlar inte om otacksamhet.
Det handlar om en inre önskan att få återvända till ett ställe som
man kan kalla sitt hem.....
 
 
 
 
 
 
 
Roliga tider från gamla tider i Italien.
Vänner som man fortfarande håller kära.
Säkert tio år sedan men stunderna lever kvar i minnet :)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0