opengates.blogg.se

 

We are in war!
Kristna mot muslimer, muslimer mot judar, troende mot icke-troende, svarta mot vita, mellanöstern mot väst, icke-européer mot européer, i-länder mot u-länder etc etc etc.
I Sverige vill Sverigedemokraterna och andra nazistiska partier få oss att tro att svenskarna kommer att utrotas av extrema muslimer som tar sig in. Dom vill få invandrare att tro att svenskarna hatar dem och att dom är en vit-makt som måste förgöras. Samtidigt konspirerar dom åt svenskarnas sida och försöker få dem att tro att invandrarna kom hit för att föra krig mot dom och att dom måste stoppas innan den svenska etniciteten är ett minne blott. Förgöra innan man man förgörs. Det är grundregeln i alla krig!
På alla rasistiska hemsidor visas bilder på utländska brottslingar och våldtäktsmän där offrena enbart varit svenskar. Med detta ska det stärka bilden av att vi invandrare, speciellt icke-européer, kommit med hat i hjärtat och för att förgöra den den vita rasen genom all plundra ert land på kvinnor, barn och pengar.
Vad man glömmer är att dessa brott sker i allra högsta grad mot våra egna kvinnor i våra länder. Och på ett mycket mer brutalt sätt. Övergreppen handlar inte om att männen är från vissa länder och att det är det vi sysslar med i icke-europa. Brotten sker pga ett tänk som inte för så länge sedan fanns här. Och som egentligen fortfarande finns här men i en mildare form. Hade Afrika varit ett i-land med vår välfärd och Sverige i deras situation så hade attityderna varit ombytta. I länder där grov fattigdom och långsam utveckling befinner sig så befinner sig också krig, våld och övergrepp. Det är vardagsmat...och alla tvingas äta.
Men det allra största kriget är det som pågår inom oss själva. Krigen inom dem som uppmanar till hat vare sig det är i form av rasism, nationalism, extremism eller bara onda gärningar.
Vi förstör andras liv dagligen. Vi begår brott mot våra egna barn när vi försummar dom. Vi begår brott mot våra egna barn när vi berövar dem ett vettigt liv genom att supa oss igenom deras uppväxt eller när vi misshandlar dem och förstör deras enda chans till trygghet. Vi begår brott mot våra föräldrar när vi låter dem ruttna på vårdhem medan vi skyndar oss vidare i vårt hektiska liv som inte rymmer någon plats åt någon annan än oss själva. Vi begår brott mot våra kära då vi ljuger och bedrar och ser till vårt eget nöje. Vi begår brott när vi står på sidan och ser på när vår syster eller broder ligger ner på marken och behöver en hjälpande hand upp. Vi begår brott när vi sätter oss över andra pga rikedom,ras, makt eller för att vi råkar vara födda i ett land utan krig och misär.
Världen begår ständigt brott mot mänskligheten. Genom slavtider, utrotning av miljoner människor, världskrig, brutal rasism och förgörelse så har vi fortfarande inte lärt oss ett förbannat dugg.
Vi må klappa oss på ryggen här i Sverige och tycka att dom där jävla talibanerna med extrem tro beter sig som barbarer och det är den enda och verkliga anledningen till krig. Men vi glömmer kriget som faktiskt sker dagligen här i Sverige. Kriget som också kräver många offer och sårade människor.
Kriget som inte handlar om invandrare eller svenskar överhuvudtaget utan som baseras på den värsta fiende vi har...
Den oslagbara inom oss själva....

" Välkommen till vårt fina bajsmuseum. Till höger ser ni

en trevlig hög med bajs och går ni längre fram så ser

ni ytterliggare 50 högar med bajs, små högar till stora"

 

Ja så såg promenaden idag ut när jag skulle ta min

äldsta dotter till förskolan.

 

Jättetrevligt när man precis ätit en fin frukost och

magen kände sig lagom full.

Jag kan garantera att den där frukosten var nära att

komma upp igen när jag gick längs vägen där snön hade smält.

Allt skit, bokstavligen skit, hade kommit fram med regnet och jag

hade fullt upp med att hålla dotterns fötter och mina egna från att

trampa på alla härligheter.

Och tro inte att jag inte har svurit sönder mig ett x antal gånger när jag

har varit ute med min egen hund och kommit hem med bajs

överallt pga alla förbannade nonchalanta och lata hundägare som

börjar sprida sig som pesten där vi bor, och med all säkerhet i andra

områden också.

 

Är så trött på detta!

Det måste vidtas hårdare åtgärder för hundägare som vägrar ta

ansvart för sina djur. Vare sig det gäller uppfostran av hundar

eller bara en sådan simpel sak som att plocka upp efter sina hundar.

 

Jag kan inte understryka nog hur äckligt det är att vandra i

ett område där det bokstavligen talat regnar bajs!

 

" Det som göms i snö, kommer upp i tö"

 

 

Det finns ingenting som är så störande som människor som tror att deras

liv, deras karaktär och att deras levnadssätt utgör en mall för hur

alla andra ska leva.

Oavsett om det är religiösa människor som anser att deras tro är den

enda sanna, feminister som ska pracka på oss hen hit och blått och rosa dit,

eller om det bara är otroligt uppblåsta människor som tror att

dom är någon slags förebild som alla ska leva upp till.

 

Alla i min vänskapskrets är helt olika, har helt olika bakgrunder

och representerar väldigt olika liv.

En del av oss har radikalt olika åsikter och levnadssätt men

vi respekterar varandra och förstår att vi tänker olika.

En stor kontrast mot hur samhället ser ut och vad det förespråkar idag.

För idag ska mallen se likadan ut för alla och nåde den som träder utanför.

Olikheter föraktas och dom moderna tiderna som borde dra oss

mot en högre tollerans och acceptans håller nu på att ätas upp av ignorans....

Jag blir så förbannat när jag hör föräldrar som kommer med alla möjliga

ursäkter för att slippa vara just föräldrar.

Som att barn är deras rättighet och med det kommer inga skyldigheter.

 

Man börjar ju fundera på om en lagstiftning om vilka som ska få skaffa

barn inte skulle behöva införas för snart känns det som att vilken jubelidiot

som helst kan bli på smällen och kalla sig själv förälder.

 

Många många barn föds idag in i ett liv där dom inte är önskade.

Vissa för att dom blev till under ett fylleslag, andra för att dom skulle

användas som ett slags hot mot pappan för att han ska stanna i relationen,

en del för att man inte orkar ta sig in på arbetsmarknaden och faktiskt

av så löjliga anledningar som att man tycker att det passar in i mallen:

Hund, villa, volvo och barn.

 

Men barn är mycket mer än alla dom anledningarna.

Barn är ett livslångt åtagande, en del menar med att det

bara gäller fram till barnen är 18 och man kan kasta ut dem men

jag personligen kommer att se efter mina barn helhjärtat oavsett

om dom är 4 eller 44 år.

 

Jag vet att karriär och status är viktigt för föräldrar i dagens samhälle.

Att man inte kan äta kärlek och pengar är ett måste för att överleva.

Men när man börjar lämna bort sina barn till förskolor, fritidshem och

nannys dygnet runt då borde man kanske tänka om och fundera på ifall det var

menat att man skulle ha ett barn i sitt liv.

Det går inte att kasta materiella saker åt sina barn så fort

dom törstar efter föräldrarnas kärlek för saker, materiella ting och

superkvalificerade nannys kan aldrig ersätta en mamma och en pappa.

 

Det är ju inte heller alltid som det räcker med att föräldrarna ska jobba,

åka på affärsresor, gå på konferenser och slita 100 timmar i veckan.

Ibland så ska dom ju även trycka in en jäkla massa egentid också.

Drinkar med väninnor på lördagar, fotbolllskvällar med grabbarna på söndagar.

Och då blir det mormor och morfar som får rycka in på helgerna

istället för samhället!

 

Och på det kommer klassikern för att döva sitt eget samvete:

- Ja men vaddå! Är mamma glad så är Kalle glad!

 

Ja vi får väl se när du sitter ensam på något ålderdomshem

och Kalle går och väntar på att du ska passera till nästa liv så

att han kan ärva pengarna som du lämnar efter dig.

Då får vi se hur fruktansvärt lycklig Kalle!

 

Jag har funnit min väg tillbaka till kyrkan igen.

Det kan verka gammeldags och konservativt men jag är faktiskt uppväxt

med kyrkan och den kristna tron i så det är inget främmande för mig.

Jag gick i kyrkans öppna förskola, mamma sjöng i kyrkan, mormor

arbetade i kyrkan och morfar var en av Sveriges bästa orgelspelare.

 

Pga omständigheter så blev kyrkan ett tag ett minne blott men

nu har jag börjat gå i kyrkan på onsdagar med mina döttrar för

att lägga en bas och sen får dom välja själv om intresset finns.

Men jag vill att dom ska ta del av kristendomen för jag tror att det

kan vara viktigt att vara delaktigt i något som faktiskt handlar mer

om moraliska grundvärderingar än ytliga saker och materialism.

 

Jag vet att människor inte kopplar tro och religion med något vettigt år 2013.

Alla tror att troende människor är fanatiska folk likt sektmedlemmar.

Och enbart ett tränat öga kan se att troende människor inte alls

går samma villospår som extremister

.

Att tro på något högre än sig själv är hälsosamt när tiderna är svåra.

Att manipulera fram en tro och begå brott i trons namn är varken

kristet, judiskt, muslimskt, hinduistiskt eller buddhistiskt!

 

Faktum är att fler människor skulle behöva gå tillbaka till den

kristna tron i Sverige. Fler människor skulle behöva finna sina

svar och lätta sina bördor i kyrkan istället för i ändlösa flaskbottnar,

piller och hat.

 

Vi ratar kyrkan i Sverige men vänder oss gärna ditt vid giftemål och

dop så att vi kan frossa i materialistiska gåvor.

Alltför många är bara kristna över en dag och av fel anledning.

 

Själv hoppas jag på ännu mer engagemang i kyrkan från vårt håll.

För när allt känns mörkt som det då och då kan göra så kan

det vara skönt att omges av lite ljus.....

 

 

Efter att ha spenderat nästan hela mitt liv med

att analysera samhället så finns det en sak

som jag med 100% säkerhet kan säga och det är detta:

Vi saknar klass och stil!

 

Det spelar ingen roll om vi döljer oss bakom dyra chaneldräkter,

har Michael Kors väskan hängandes på axeln eller

bor på en lyxvilla i Djurholm, avsaknaden av klass lyser ändå igenom.

 

Var inne på NK i torsdags och kostade på mig ett toalettbesök för 10:- !

Utanför står en kvinna klädd som självaste drottningen och spelar findam.

I käften hade hon dock ett kg tuggummi som hon tuggar på likt en kossa

som är ute och betar gräs.

När jag sedan går några plan uppåt för att försöka finna en klänning

bland alla svindyra avdelningar så bemöts jag av ett flertal

stroppiga anställda som hellre står och pratar om sina privata problem

än att faktiskt göra sitt jobb. Och i ett flertal butiker brydde man sig

inte ens om att hälsa utan stod hellre och dösnackade i jobbtelefonen.

 

Samma bemötande fick jag när jag skred in i den lite finare butiken

i Kista, vill minnas att det var brothers!

Kassörskan halvlåg över kassadisken och pratade med sin kollega.

Ytterliggare ett väldigt oseriöst intryck från en av dom lite finare ställena.

 

Och ganska ofta tycker jag att man stöter på människor som är klasslösa.

Människor som sätter på sig fina stilettklackar men som väller fram som rugbyspelare.

Som kliver in i matbutiken med äkta pälskappor men som

med sitt beteende liknar mer en gris i svinstian.

 

Eftersom jag jobbat mycket inom café och restaurangbranschen så

kan jag också referera till hur människor beter sig ute.

Hur ett bord kan se ut efter att människor har rest sig och gått.

När människor har suttit och bokstavligen

talat kräkts ut massa skit överallt! Bebismat nedkladdat på bordet,

papper överallt, spillda saker som man struntat i att torka upp.

Eller bara faktumet att man inte kan gå på toaletten som en värdig

människa utan man måste kasta papper på golvet, pissa på ringen, eller

utanför, lämna privata kvinnosaker synligt i papperskorgen eller

inte göra rent efter sig när man har lagt en bomb i toaletten.

 

Klass handlar om att ha en uns av självrespekt.

Att vara lite diskret med det privata och inse att det finns tid och

rum för allt. Att förstå att det beteendet man har inte alltid

passar i olika sammanhang.

Att man oavsett om man är sexuellt befriad inte behöver

sitta i ett tåg med 30 personer och prata om avsugningen

man gjorde igår. Eller prata om sin diarré-attack som man

fick i helgen.

 

Sverige har blivit kallt!

 

Det är rubriker vi kan läsa lite här och där nuförtiden.

Och ja, Sverige har blivit kallt, eller kanske alltid varit lite kallare....

 

Människorna har sjunkit in i en dvala av egoism och flyter omkring

i sin egen lilla bubbla där det inte finns tid att stanna till och hjälpa en medmänniska upp.

Vi springer och springer och ramlar vi så är det vårat problem.

Varken make, barn eller föräldrar har tiden eller orken att

stanna upp, vänta eller bära dina bördor på ryggen.

 

Pubbarna är fulla med ensamma människor som vid jul dränker ner

sina sorger med alkohol,

Ensamma hemma sitter gamlingarna och det enda dom har till

sällskap är hallå-orna i tv som även dom sakta men säkert försvinner.

Blir man FÖR gammal hamnar man på hem där ens bästa sällskap

och närmaste person blir den överarbetade vårdpersonalen som

ska torka ens arlse.

 

 

Fler och fler väljer att inte skaffa barn.

Kanske kravet på att tänka på någon mer än sig själv håller på att bli för mycket.

Förmodligen är det så eftersom stan kryllar av folk med utgående datum som

springer omkring och tror att dom fortfarande är 14 år.

 

Skiljmässa är den nya trenden som sköljer över vårt samhälle som en våg.

I nöd och lust är bara ett flyktigt ord som man verkar uttala på det

ståtliga bröllopet man stressar ihjäl sig för att gå igenom.

Alltid kul att stå i centrum för ett tag.

Att barnen har ungefär fem olika styv-föräldrar som inte

bryr sig om dom verkar ingen ta hänsyn till.

 

Föräldrarlösa barn.

Ytterliggare ett tecken på att samhället blivit förbannat kallt.

Man tillverkar barn som om det vore tomte-nissarnas fabrik men

att ta hand om dem, älska dem, se till att dom hamnar rätt i framtiden,

det tror man inte ingår i det där roliga man får ha under fem minuters tid.

 

Jag orkar knapp sätta min fot utanför dörren längre.

Jag blir bara förbannat och otroligt less på dom sura minerna och

den bittra uppsynen som man verkar finna på 9 personer av 10.

Det verkar alltid som att det finns någon bitsk kommentar som väntar runt hörnet.

Det är ytterst sällan som man får ett leende från någon man möter,

en vänlig kommentar sådär lite spontant, service från hjärtat när man går in en butik.

Man går bara omkring med en känsla av att ens blotta tillvaro stör andra.

 

Det är patetiskt hur vi föräldrar komplicerar livet för oss själva och våra barn.

Och det är skrattretande hur stelt det är på en lekplats där man

fört sitt barn för att ta del av gemenskapen men sedan finner att

alla står på varsitt hörn och leker ensamma med sina barn.

 

Den där stelheten kommer mycket ifrån att vi föräldrar så snabbt

stör oss på andra föräldrar.

Är vi inte exakt lika i alla våra värderingar, i vår uppfostran och

i våran syn på barn så klarar vi inte av att integreras med varandra

utan att det blir irritation och skitsnack.

 

Inte heller kan vi slappna av och låta våra barn utvecklas själva

utan vi är ständigt bakom dem och hindrar dem att förstå social kompetens.

Personligen tycket jag att barn så snabbt som möjligt ska försöka att

lösa sina konflikter själva. I alla fall dom lindriga konflikterna.

Men det går oftast inte att ge dem den lärdomen för att alla nitiska

och överbeskyddande föräldrar är redan där och backar upp sina

barn som om det gällde kriget mellan Palestina och Israel.

 

Finns det en typ av föräldrar som jag inte klarar av så är det dessa

förbannade föräldrar som inte snabbt nog kan läxa upp andras barn

men som går med skygglappar när det kommer till deras egna.

Vet inte hur många sådana föräldrar som jag sparkat ut genom vänskapsdörren.

Jag har inget emot att någon tillrättarvisar mina barn om dom skulle

göra något fel. Jag är själv kanske t om alldeles för snabb att springa

fram och skälla på dem utan att veta om felet var deras eller andras.

 

Tyvärr så bevittnade jag förut alltför ofta hur hennes bästa väns mamma

 tillrättavisade henne eller anklagade henne för saker som

hennes eget barn egentligen var skyldig till och den relationen

kunde inte snabbt nog komma till ett slut.

 

Jag kan inte understryka nog hur värdelöst det är att låta

sin barn gå fria från konsekvenser som dom måste ta.

Det bådar varken gott för den sociala kompetensen eller

för dom framtida vänskaperna som dom med alla säkerhet kommer att ha!

 

Har tränat hårt sen jag var 11 år då jag tävlade i både basket och tennis.

Tävlade på elitnivå i tennis och var som bäst rankad på 20:e plats i min åldersgrupp.

Pointguard i basket och delaktig i många turneringar och tävlingar.

Något många inte vet om mig men så var det.

 

Brann verkligen för att sporta och under den mest intensiva

perioden i mitt liv så tränade jag 2-3 timmar per dag och tävlade på helgerna.

 

På den tiden var pressen inom idrotten inte lika stor och inom

basketen så handlade det mest om att ha kul.

Tennismiljön var lite mera pressad och förväntningarna var höga även då.

Tyvärr blev jag ingen Serena Williams så jag hann aldrig uppleva

dom största svårigheterna med att vara elitidrottare tack gode gud.

Men jag hörde en del skräckhistorier om föräldrar som försökte leva

sina egna drömmar genom barnen och som förstörde barnens liv med sina förväntningar.

Nathalie Stenmark (Ingvar Stenmarks dotter) var en av dom stackarna.

Hennes mamma var helt flippad och blev portat ett x antal gånger.

 

Vad jag verkligen kan minnas tillbaka till om man ska jämföra med dagens

träningsliv är att det aldrig aldrig någonsin handlade om att få en snygg kropp!

Man slet som ett djur på banan och basket-courten men inte för en sekund

så gjorde man det för att sedan gå och spana in sig själv i spegeln.

 

Målet var aldrig att bli så snygg som möjligt utan målet var

att prestera som bra som möjligt och att bli det bästa man kunde bli.

 

Idag är träningen i helhet ett stort jävla skämt!

Kliver in på gymmet ibland och vill bara garva ihjäl mig.

Du finner allt från den tokspacklade bimbobruden med

den tajta lilla outfiten som gör en situps för att sedan vända sig om

och fixa håret, till den övertränade anabolakillen som kompenserar

för liten penis och kastar vikterna och stönar som att han skulle föda barn.

 

Höjdpunkten var för några månader sen när en bratkille

stod och tränade i solbrillor!

Vilket jävla jon!

 

Ännu fjantigare är det med allt jäkla tjafs om att räkna kalorier,

kontrollfreaks som har sina "ätar dagar", och dietfanatiker.

 

Personligen äter jag allt skit som kommer i min väg och

svär sedan sönder mig själv för att jag aldrig får bort mamma-magen :D

 

Och som om det inte vore nog med att vi ska behöva delta i någon

patetisk catwalk på gymmet där alla lägger mer tid på att fota

sig själva när dom lyfter vikter än att faktiskt lyfta vikter så måste

vi nu även plågas av alla "jag är så jäkla snygg för att jag tränar" människor

på instagram och i internetvärlden.

Glöm att försöka hitta någon med mer än två hjärnceller som delar

din passion för träning och faktiskt är kapabel till att lära dig något.

 

Nu ska man hitta 5768 bilder på en massa jon som

fotar sina muskler dagligen och som dessutom lägger upp

sina hatåsikter mot dom som inte tränar för att rättfärdiga sina egna komplex.

Om det inte är quotes så är det förolämpningar och ju mer dessa

människor rackar ner på andra ju mer inser man hur mycket dåligt

självförtroende som döljer sig bakom alla muskler.

 

Problemet är att den typen av fanatiskt träning inte bara är

patetiskt utan den kan i många fall bli oroväckande och farlig.

Träningsmänniskor proppar bara i sig mer och mer skit och

i preparaten som inte alltid är fullt lagliga ligger gift som inte bara

får dem att släppa alla hämningar utan också att bli fruktansvärt aggressiva

och i många fall även våldsamma.

 

Lyssnade på en intervju med en fd träningsfanatiker som

tryckte i sig massor av preparat och blev beroende av träningen.

Han talade om kicken man fick, ödmjukheten man förlorade, arrogansen man besatt

och om den sjuka utseendefixering som tillslut blev ett liv som

bara handlade om hur snygg man själv var och hur osnygga andra var.

Han talade om ett slutligen ganska ensamt liv där vänner försvann

och partners som tröttnade på utseendefixeringen och hetsen som

bara blåste upp hans ego-boost mer och mer.

 

Det är tragiskt att den sjuka världen vi lever i ska få förvandla

något som ska vara så sunt och hälsosamt till något

som handlar om samhällsideal.

 

Om människan tränade sina hjärnceller ens hälften så

mycket som den tränade kroppen så skulle

vi leva i en betydligt mer intelligent värld.