opengates.blogg.se

Ikväll hade vi en liten incident hemma!

 

Mina döttrar låg i sängen och gosade lite innan läggdags och helt plötsligt

hör jag ett tjut från den lilla som bara är strax över tre månader.

Jag och min man springer in och av ren rädsla så börjar man ju skrika

på tre-åringen och ifrågasätter vad hon har gjort.

 

Varav hon börjar störtgråta hysteriskt även hon och blir jätterädd.

Så rädd att hon klättrar upp på mitt ben och hänger sig kvar som

att det gällde liv och död.

 

Min man fick ta minstingen och jag tröstade min tre-åring som skrek:

 

- Det var inte meningen, det var inte meningen, jag är så ledsen.

 

Sen slängde hon sig brevid lillasyster sin och grät och skrek förlåt förlåt.

En ganska hjärtskärande scen faktiskt.

 

Men sådan är min dotter!

Har fått höra från förskolan att hon ofta börjar gråta själv när någon

av hennes vänner skadar sig eller är ledsna.

Alltid först för att se vad som har hänt och för att trösta sina lekkamrater.

Hon har aldrig slagit första slaget på någon, slåss helst inte alls med

andra barn utom när hon ska försvara sig själv, vilket jag tycker är helt ok.

Och hon skulle aldrig drömma om att skada hennes syster med flit.

Mer kärleksfull storasyster får man leta efter.

 

I nästan en timme satt jag och vaggade henne fram och tillbaka medan

hon upprepade att det var hennes fel att Alessia vart skadad, att hon

inte menade något illa, och det var otroligt att se hur rädd hon var för

att hennes lillasyster skulle vara arg på henne, eller tycka mindre om henne.

 

Och där har vi det!

Empati...

 

Något vi nuförtiden får söka efter med förstorningsglas.

Rädslan av att ha gjort en annan medmänniska illa.

Skammen av att inse att man skadade någon som man bryr sig om.

Ursäkten som leder till att man uppfattas som en enastående individ istället

för en nonchalant snorunge som försöker skylla sin skuld på någon annan.

Barn kan komma undan med ett sådant beteende men år 2013 så

kommer även vi vuxna människor undan med vår brist på empati mer än någonsin.

 

Vi skadar gladeligen våra nära och kära och för inte säga människor vi

inte ens känner eller har någon kunskap om.

Vi spottar på andra som om dom inte ens vore värda smutsen under vår sko.

Vi kränker och förnedrar andra utan att känna ett sting av dåligt samvete.

Vi begår hatbrott i rasismens, religionens och maktens namn.

Vi ägnar timmar åt att förstöra en annan människas vardag och går

sedan hem och klappar oss själva på axeln för att vi har bockat av dagens hat.

 

Varför stannar inte empatin kvar hos oss?

Varför växer den bort mer och mer ju äldre vi blir?

Vart är denna visdom som ska komma med åldern?