opengates.blogg.se

 

Igår var jag på min första begravning.

Så länge jag kan minnas så har jag varit skonad från sådana tragedier

men igår så bröts den.

 

Det var min mormor som begravdes så även om det aldrig är kul att

begrava någon så var det nog ingen i rummen som inte kände

att hennes död bara kom som en befrielse för henne och oss

som har sett henne förfalla och lida sedan den hemska olyckan som

hon var delaktig i för fyra år sedan då hon fick amputera benet

oh blev rullstollsbunden.

 

Från att ha varit en pigg 88-åring som fortfarande var med i kyrkokören

och som gav sitt ut på äventyr till en rullstollsbunden, deprimerad och

otroligt bitter människa som bara blev sjukare och sjukare.

 

Så när hon gick bort för några veckor sedan så kunde jag bara känna

en enorm lättnad för hennes skull.

Hon kan bara komma till en bättre plats.

 

Begravningen var otroligt fin!

Eftersom min morfar var kantor så hade dom en kör som

sjöng sånger som han själv hade skrivit när han var i livet.

Mormor som också varit väldigt aktiv i kyrkan hade enormt många

vänner där och hon begravdes i en kyrka där hon skapat många minnen.

 

Jag höll tårarna borta så länge det gick och även fast jag såg

familj och släktingar runtomkring mig fullständigt bryta ihop

så försökte jag hålla skenet uppe.

 

Det gick bra enda tills talen startade och min pappa helt otippat

ställde sig upp och höll en av dem.

Det var så ärligt och fint och när han i slutet började

tala om sin egen mamma så bröt även han ihop.

Och att se min pappa gråta vart droppen som fick bägaren att

rinna över och slutligen forsade tårarna på både mig och bror.

Det blev en dominoeffekt.

 

Pappa gråter aldrig!

Men mamma är mamma och avsett vilket minne man har

av henne så väcker det många känslor den dagen hon är borta....