opengates.blogg.se

 

Ibland känns det som livet för en del av oss kvinnor är en

ständigt pågående catwalk.

Vi klär upp oss till max bara för att gå och köpa en liter mjölk på ica,

fixar håret för ett tandläkarbesök. hämtar upp barnen på dagis i stilettklackar

och struttar omkring med småbarn med alldeles för långa naglar och

trots 15 minusgrader så envisas vi med att gå med tunna tunna

strumpbyxor med kort kort och tigga om en urinvägsinfektion.

 

Vi passerar andra människor av kvinnligt kön och lägger näsan

i vädret och låtsas att vi inte ser dem men stöter vi på

en annan kvinnlig varelse som även råkar ser väldigt bra ut

så är det lätt att man gärna målar upp en bild att kvinnan i fråga

är en bitch eller en ytligt bimbo som bara tänker på sitt utseende.

Vill inte gärna intala oss att kvinnan i fråga skulle kunna vara en

attraktiv människa som dessutom bär på en gudomlig personlighet och

är en tia i sängen. För då kan det bli jäääävligt stressigt i våra sinnen.

 

Satt och kollade lite på Housewifes of New York imorse.

Försöker bryta av med lite ytliga saker ibland för att allting

inte alltid ska vara tungt och handla om debatter, svält och rasism.

 

Jag börjar sakta sakta inse att varenda program som baseras på kvinnor

handlar om en enda sak. Och det är hur vi ska bräcka andra kvinnor.

Du ser vuxna kvinnliga förebilder sitta i soffan, uppklädda till tänderna, tänderna

som inte ens går att röra en m.m pga alla skönhetsoperationer.

Du ser dem sitta och smutskasta varandra, kalla varandra för nedvärderande

saker och man inser att dom har ett enda mål i sikte och det är

att vara den mest brutala motståndaren som går att hitta.

 

 

Vi pratar mycket om kvinnofientlighet och när vi debatterar om detta

så sätter vi männens behandling av kvinnor i fokus.

Men hur är det med vårt eget ansvar?

Ansvaret som vi har kvinna till kvinna, syster gentemot syster?