Slutbloggat...
Kära läsare! Som ni ser så blir det inte mycket skrivet här.
Facebook tog över. Lättare att få läsare och lättare att få igång
debatter och ha en diskussion.
Vilket är något som jag alltid eftersträvat på bloggen men som
aldrig blivit av tyvärr.
Kanske lägger in något inlägg då och då men förmodligen
blir det väldigt sällan.
Vill ni delta på min debatt-sida på FB så kan ni söka mitt namn:
Linda Yvonne, eller kontakta mig genom en kommentar.
Ta hand om er!
Kram Linda
Adoption - En komplex historia
ADOPTION - EN KOMPLEX HISTORIA
Vem har sagt att adoption skulle vara en skönhetshistoria med rosa moln och rosendoft? Vem av oss skulle inte säga att det är allt annat än enkelt för både adoptivbarn och för adoptivföräldrar att gå igenom denna process och denna ändlösa resa som aldrig verkar komma till ett slut.
Här sitter man som adopterad och förväntas berätta en solskenshistoria om hur fantastiskt det var att få komma till Sverige. Hur fantastiskt det var att som icke-europeiskt barn få bli räddad och komma till den bättre delen av världen och slippa misär, krig och fattigdom.
Verkligheten ser dock tyvärr helt annorlunda ut för många adopterade idag som inte alls kommit till någon solskenshistoria utan som kommit till föräldrar som missbrukar, föräldrar som givit upp hoppet om dem när dom inte passat in i deras perfekta illusion dom hade om att adoptera ett barn. Som kommit till ett liv som präglats av mobbning, utanförskap och ett liv där dom lever med konstanta frågor och för att finna sina rötter.
Det är en komplex situation att adoptera och när man sliter någon från sina rötter så måste man som förälder räkna med att dom med all sannlikhet kommer att sitta kvar eller att lämna spår.
Jag ser adopterade idag som kämpar sig tillbaka till sina rötter, som börjar klä sig i sin nationalklädsel, som bär symboler för deras länder, som gör allt för att hitta tillbaka till sitt ursprung men som sedan måste komma till freds med att det inte är där dom hör hemma heller.
Kanske är dessa symboler en tröst i mörkret och är det då så låt dom ha denna tröst. Gör inte narr av dom genom att ifrågasätta om dom har en identitetskris för ja, adopterade har identitetskris och det inte något dom behöver bli påminda om!
Adopterade kan liknas vid politiker. Vi går antingen åt höger eller åt vänster. Vissa av oss är så pass tillfreds med att vara svenskar att vi utvecklar en rasistisk sida likt Jackie Arklövs. Vi springer och röstar på SD och anser oss vara lite förmer än invandrare då vi kan språket, kan kulturen och är godkända medborgare i svenskarnas ögon.
Den andra halvan av oss går till vänster och känner oss inte alls som svenskar. Det är vi som går tillbaka till våra rötter, klär oss som vårt ursprung och går med i grupper på facebook som samlar oss som känner oss utstötta pg a vår färg. Det är vi som lägger upp inlägg mot SD och som deltar i antirasistiska forum som dagligen kämpar mot utanförskap och rasism. Oavsett vänster eller höger så grundar sig våra olika vägar i en och samma sak. Identitetskris.
Andra sörjer i tystnad. Låtsats att allting är bra men bär med sig en sorg genom livet som lämnas oförklarad. Det är dom som tvingas gå omkring och låtsas att det är okej att deras familjemedlemmar och vänner uttrycker sig rasistiskt men försvarar det med att man inte är den dom menar då dom ser oss som svenskar. Det är väl helt okej att vi kallar dig neger va? Du tar väl inte illa upp? Du är ju svensk ju?
Nej säger man och skrattar med men dör lite inombords vid varje fälld kommentar. Det är dom som tvingas sitta och lyssna på ur deras svenska familjemedlemmar fäller främlingsfientliga kommentarer vid matbordet som om dom inte vore där. Eller tvingas inse hur rasistiskt landet egentligen är då folk automatiskt tror att dom kan dela sin främlingsfientliga propaganda med en bara för att man är adopterad.
Jag läser att dom allra flesta adopterade har genomgått någon slags mobbning pg a sin hudfärg och inser att jag inte är ensam om det.
Problematiken ligger i att vi som adopteras med all sannolikhet alltid hamnar i homogena svenska områden då föräldrarna som adopterar oss oftast har god ekonomi och bor i dyrare villa-områden eller i små orter runt om i landet där invandrare är sällsynt.
Där formas vi av utanförskapet och tvingas snabbt inse att vi inte "är som alla andra" . Något som skett i tidig ålder för dom allra flesta i adoptivgruppen.
Statistiken över adopterade som tar livet av sig var väl hög fick jag reda på efter att ha läst på lite om adoption, b la genom en duktig skribent som själv är adopterad.
Jag har även läst många adoptivbarns historier genom grupperna jag är med i och fick många historier i min inkorg då jag efterfrågade material till mitt inlägg och det är med sorg jag inser hur många som har mått psykiskt dåligt under mestadelen av sitt liv.
Något som man numera kanske har börjar reflektera över då adoption diskuteras under helt andra omständigheter än vad dom gjorde förr.
Kanske har man börjat inse att adoption är så pass komplext att man måste ge både föräldrar och barn stöd om denna process ska genomföras.
Jag hoppas det för båda parternas skull då jag även kan gissa att föräldrarna själva blir rätt knäckta av att deras illusion om barn och familj kraschar när barnet mår dåligt och inte känner sig relaterad till omgivningen man har fört dem till.
Här kommer lite kort om några historier som jag har fått i min inbox eller tagit del av:
" Jag är adopterad och svensk men varje gång jag är ute med min kille så frågor mestadels män vad han har köpt mig ifrån och vart man kan hämta sådana som jag. Jag ses alltid som någon som man importerad in och får konstanta påminnelser om att jag inte kommer att kunna bli svensk"
" Jag mobbades under hela min barndom och har alltid varit rädd att min egen dotter ska mobbas pg a hennes färg. Min dotter har alltid vetat om min rädsla och förnekade länge att hon själv var mobbad i skolan för att skydda mig. Efter ett tag kom det fram och idag går hon i en bra skola men rädslan kommer nog alltid att finnas där "
" Min adoptivmamma och jag har aldrig knutit några band. Hon har systematiskt misshandlat mig psykiskt och fysiskt och numera bara genom uteslutande och verbalt tala om för mig vad jag gör för fel och hur dålig jag är. Min pappa var snäll men när han dog försvann allt mitt stöd. Jag lämnades ofta till min morfar som förgrep sig på mig fram till tonåren.
Pg a detta så har jag haft väldigt svårt att knyta mig an till andra människor och har svårt att lita på andra.
Min mamma ville aldrig ha en flicka och när min adoptivbror kom som var 8 månader när han kom hit istället för mina två år så behandlades han bättre och lyckligtvis så fick han en bättre uppväxt en mig själv "
" Tycker lite såhär, adoption är egentligen bara till för de som ska/vill bli föräldrar. Barnen har inget att säga till om. Av förklarliga skäl då de är så små.. Men man tar inte så mycket hänsyn till vad barnen kommer känna, vad det kommer tänka på i framtiden. Tex, vill man söka upp sina rötter går det knappt om inte föräldrarna sett till att det finns kontaktuppgifter. Vilket inte många har gjort, mig veterligen.
Det värsta som kan hända ett barn är ju b la att bli bortlämnad. Ett barn kräver kärlek och närhet. Vad som då händer när man blir bortlämnad är att den personen/personerna man mest litar på sviker en. Och det lämnar naturligtvis ärr. Även om det är för en bra sak så kan man ju inte veta om det då man är så liten. Man får ett slags fysiskt minne av att man blivit bortlämnad. Man kommer inte ihåg det, men det finns med oss. Och det kan bli svårt att bli av med. Man kan ju nästan räkna ut att alla som blir adopterade kommer ha de tankarna någon gång i sitt liv. Därför bör man ordna så det finns svar att få när man blir äldre "
" Först hade jag ingen bra kontakt med mina föräldrar här. Dom kunde aldrig ta sig an mig till 100% och när jag sedan sökte upp mina rötter för att äntligen få känna samhörighet så pressade dom mig bara på pengar och ville egentligen aldrig ha någon kontakt med mig i ifråga utan enbart tillgång till min ekonomi. Så där stod jag. Ensam i hela världen. Inga föräldrar i Sverige och inga föräldrar i mitt hemland. Fyra vuxna som hade lämnat ett barn åt sitt öde "
" Jag har jobbat med många adopterade och anser att dom bär på mycket bagage. Även jag som adopterad har haft många psykologiska berg och dalbanor i mitt liv men jag har gått vidare. Dom flesta adopterade blir kvar i sin misär och kan aldrig riktigt släppa det så det är något dom har fått jobbat med när dom är hos mig som lär ut om livet självt "
" Jag adopterades till en pappa som var missbrukare. Jag hade en svår uppväxt och lämnades åt mitt öde redan som liten. När jag sökte upp min rötter så ville inte min familj veta av mig. Det var deras förflutna och en skam dom inte ville att minnas "
Dessa historier som mina underbar vänner på adoptionssidorna har delat med sig belyser ett viktigt problem och det är b la kontrollen på vilka människor som adopterar ett barn. En adoption borde ha någon slags övervakning som följer upp hur barnen har det här i Sverige. Precis som man gör med fosterbarn även om det inte är en ultimat lösning där heller. Att ett barn ska få hamna i dessa situationer är fruktansvärt och varför man nu väljer att stoppa adoption från många länder baseras på mycket av den dolda informationen som kommit fram i ljuset och det är just att många barn vanvårdas i hemmen dom kommer till eller lider av psykologiska men för resten av livet. Om jag förstått Ambassaden jag var på rätt så har Sri-Lanka stoppat all adoption utifrån och låter endast familjer i Sri-Lanka adoptera sinsemellan. Dels pg a alltför många barn kidnappades för att adopteras bort och Colombo baserade sin ekonomi på pengarna dom fick genom maffia-metoder och pengar från föräldrar som ville adoptera. Därför ombeds även dom som söker sina föräldrar att göra en DNA-analys då det förekommit mycket fiffel.
Många lägger att välja bördan på oss som är adopterade.
Som om den bördan vi redan bär inte vore nog så får vi höra att det är vårat fel att vi mår dåligt. Varför måste vi vara så konstiga hela tiden? varför kan vi inte bara passa in så alla kan få vara lyckliga och glada?!
Det är oss det är fel på. Det är vi som är problemet, vi som är syndabockar för att man nu pratar om adoptionens baksida istället för att prata om hur vi blivit räddade från misär, krig, fattigdom och giftemål när vi är 12 år. Ja tänka sig vad mycket dumt man kan få höra!
Vad bra att min vän Daniel som spenderat ett år nere i Sri-lanka har kommit fram till ett annat resultat. Att många av barnen på hemmen faktiskt trivs ganska bra då dom är omringade av andra barn som kommer från samma situation och som har samma hudfärg. Att dom inte alls lider av detta liv utan lärs upp som vilka barn som helst och kommer sedan ut i det gemensamma lankesiska livet och klarar sig som vanligt folk. Han har haft intervjuver med barn på hemmet och research på hur det har gått för dom sen.
Visst finns det skräckhem och skräckhistorier men man kan inte förringa det många går igenom här genom att referera till att man ska vara glad att man inte fick en kula i nacken eller dog av svält. Detta förringade och denna nedtryckning och förnekelse av hur många har haft det här i Sverige leder till att många adoptivbarn inte vågar öppna sig utan blir människor som vandra omkring med oläkta sår hela livet.
Det leder till att nästan 200.000 barn i Sverige kanske inte har fått möjligheten att leva sitt liv fullt ut.
Jag vill tacka mina föräldrar för att jag har fått en kärleksfull uppväxt även om den på många sätt varit komplex.
Mestadels pg a omgivningen som inte alltid delat min vision.
Jag är glad att dom nu när jag väljer att söka efter min mamma, stöttar mig och försökter förstå varför jag måste göra denna resa även om det med all sannolikhet är svårt för dem.
Jag kände en enorm tacksamhet till mina föräldrar när jag satt med mina papper på ambassaden och fick bekräftat att min adoption är en av dom adoptioner som dom har tyckt sett äkta ut. Att alla papper finns med och att det finns stora sannolikheter att jag inte är ett kidnappat barn då min födelseattest är äkta och sjukhuset bekräftat att jag verkligen är född där och av rätt mamma.
Jag är tacksam för att dom lämnat alla möjligheter för mig att knyta an till mina rötter öppna då jag har haft bilder på min mamma och bror, brev från fadderbarn vi har haft, besök från dom från Sri-Lanka som hjälpte mamma och pappa under adoptionens gång och alla dokument som möjliggör det att söka efter min familj därnere.
Jag inser hur bra föräldrar jag har när jag läser om hur andra föräldrar stängt dörren i ansiktet på deras barn genom att radera deras förflutna och förvägrat dem sina rättigheter med att försöka kväva den dom är eller dölja information.
Jag vill avsluta med att säga att jag personligen är glad att jag börjat söka mina rötter oavsett vart resan slutar. Jag känner hopp men vågar inte hoppas för mycket för jag är rädd att bli besviken. Jag vill inte finna min biologiska mamma för att jag är missnöjd med mina föräldrar här utan jag vill finna min biologiska mamma för att jag vill läka ihop.
Jag vill inte gå längs livet och undra längre. Jag är trött på att bära med dessa frågor som en tung ryggsäck. Jag är 30 år och för första gången har jag två människor som jag kan titta på och som faktiskt liknar mig.
Det är den där spegelbilden man efterlängtat så länge!
Jag vill återförenas med mitt land och mitt hem och vandra runt i ett samhälle och känna hur det känns att känna sig som en del av sin omgivning. Jag vill få en inblick hur mitt hem ser ut, hur jag skulle ha levt, vad jag skulle ha ätit. Jag vill känna den där känslan som jag har gått och funderat över i så många år men aldrig gjort något åt.
Vem har sagt att adoption skulle vara en skönhetshistoria med rosa moln och rosendoft? Vem av oss skulle inte säga att det är allt annat än enkelt för både adoptivbarn och för adoptivföräldrar att gå igenom denna process och denna ändlösa resa som aldrig verkar komma till ett slut.
Här sitter man som adopterad och förväntas berätta en solskenshistoria om hur fantastiskt det var att få komma till Sverige. Hur fantastiskt det var att som icke-europeiskt barn få bli räddad och komma till den bättre delen av världen och slippa misär, krig och fattigdom.
Verkligheten ser dock tyvärr helt annorlunda ut för många adopterade idag som inte alls kommit till någon solskenshistoria utan som kommit till föräldrar som missbrukar, föräldrar som givit upp hoppet om dem när dom inte passat in i deras perfekta illusion dom hade om att adoptera ett barn. Som kommit till ett liv som präglats av mobbning, utanförskap och ett liv där dom lever med konstanta frågor och för att finna sina rötter.
Det är en komplex situation att adoptera och när man sliter någon från sina rötter så måste man som förälder räkna med att dom med all sannlikhet kommer att sitta kvar eller att lämna spår.
Jag ser adopterade idag som kämpar sig tillbaka till sina rötter, som börjar klä sig i sin nationalklädsel, som bär symboler för deras länder, som gör allt för att hitta tillbaka till sitt ursprung men som sedan måste komma till freds med att det inte är där dom hör hemma heller.
Kanske är dessa symboler en tröst i mörkret och är det då så låt dom ha denna tröst. Gör inte narr av dom genom att ifrågasätta om dom har en identitetskris för ja, adopterade har identitetskris och det inte något dom behöver bli påminda om!
Adopterade kan liknas vid politiker. Vi går antingen åt höger eller åt vänster. Vissa av oss är så pass tillfreds med att vara svenskar att vi utvecklar en rasistisk sida likt Jackie Arklövs. Vi springer och röstar på SD och anser oss vara lite förmer än invandrare då vi kan språket, kan kulturen och är godkända medborgare i svenskarnas ögon.
Den andra halvan av oss går till vänster och känner oss inte alls som svenskar. Det är vi som går tillbaka till våra rötter, klär oss som vårt ursprung och går med i grupper på facebook som samlar oss som känner oss utstötta pg a vår färg. Det är vi som lägger upp inlägg mot SD och som deltar i antirasistiska forum som dagligen kämpar mot utanförskap och rasism. Oavsett vänster eller höger så grundar sig våra olika vägar i en och samma sak. Identitetskris.
Andra sörjer i tystnad. Låtsats att allting är bra men bär med sig en sorg genom livet som lämnas oförklarad. Det är dom som tvingas gå omkring och låtsas att det är okej att deras familjemedlemmar och vänner uttrycker sig rasistiskt men försvarar det med att man inte är den dom menar då dom ser oss som svenskar. Det är väl helt okej att vi kallar dig neger va? Du tar väl inte illa upp? Du är ju svensk ju?
Nej säger man och skrattar med men dör lite inombords vid varje fälld kommentar. Det är dom som tvingas sitta och lyssna på ur deras svenska familjemedlemmar fäller främlingsfientliga kommentarer vid matbordet som om dom inte vore där. Eller tvingas inse hur rasistiskt landet egentligen är då folk automatiskt tror att dom kan dela sin främlingsfientliga propaganda med en bara för att man är adopterad.
Jag läser att dom allra flesta adopterade har genomgått någon slags mobbning pg a sin hudfärg och inser att jag inte är ensam om det.
Problematiken ligger i att vi som adopteras med all sannolikhet alltid hamnar i homogena svenska områden då föräldrarna som adopterar oss oftast har god ekonomi och bor i dyrare villa-områden eller i små orter runt om i landet där invandrare är sällsynt.
Där formas vi av utanförskapet och tvingas snabbt inse att vi inte "är som alla andra" . Något som skett i tidig ålder för dom allra flesta i adoptivgruppen.
Statistiken över adopterade som tar livet av sig var väl hög fick jag reda på efter att ha läst på lite om adoption, b la genom en duktig skribent som själv är adopterad.
Jag har även läst många adoptivbarns historier genom grupperna jag är med i och fick många historier i min inkorg då jag efterfrågade material till mitt inlägg och det är med sorg jag inser hur många som har mått psykiskt dåligt under mestadelen av sitt liv.
Något som man numera kanske har börjar reflektera över då adoption diskuteras under helt andra omständigheter än vad dom gjorde förr.
Kanske har man börjat inse att adoption är så pass komplext att man måste ge både föräldrar och barn stöd om denna process ska genomföras.
Jag hoppas det för båda parternas skull då jag även kan gissa att föräldrarna själva blir rätt knäckta av att deras illusion om barn och familj kraschar när barnet mår dåligt och inte känner sig relaterad till omgivningen man har fört dem till.
Här kommer lite kort om några historier som jag har fått i min inbox eller tagit del av:
" Jag är adopterad och svensk men varje gång jag är ute med min kille så frågor mestadels män vad han har köpt mig ifrån och vart man kan hämta sådana som jag. Jag ses alltid som någon som man importerad in och får konstanta påminnelser om att jag inte kommer att kunna bli svensk"
" Jag mobbades under hela min barndom och har alltid varit rädd att min egen dotter ska mobbas pg a hennes färg. Min dotter har alltid vetat om min rädsla och förnekade länge att hon själv var mobbad i skolan för att skydda mig. Efter ett tag kom det fram och idag går hon i en bra skola men rädslan kommer nog alltid att finnas där "
" Min adoptivmamma och jag har aldrig knutit några band. Hon har systematiskt misshandlat mig psykiskt och fysiskt och numera bara genom uteslutande och verbalt tala om för mig vad jag gör för fel och hur dålig jag är. Min pappa var snäll men när han dog försvann allt mitt stöd. Jag lämnades ofta till min morfar som förgrep sig på mig fram till tonåren.
Pg a detta så har jag haft väldigt svårt att knyta mig an till andra människor och har svårt att lita på andra.
Min mamma ville aldrig ha en flicka och när min adoptivbror kom som var 8 månader när han kom hit istället för mina två år så behandlades han bättre och lyckligtvis så fick han en bättre uppväxt en mig själv "
" Tycker lite såhär, adoption är egentligen bara till för de som ska/vill bli föräldrar. Barnen har inget att säga till om. Av förklarliga skäl då de är så små.. Men man tar inte så mycket hänsyn till vad barnen kommer känna, vad det kommer tänka på i framtiden. Tex, vill man söka upp sina rötter går det knappt om inte föräldrarna sett till att det finns kontaktuppgifter. Vilket inte många har gjort, mig veterligen.
Det värsta som kan hända ett barn är ju b la att bli bortlämnad. Ett barn kräver kärlek och närhet. Vad som då händer när man blir bortlämnad är att den personen/personerna man mest litar på sviker en. Och det lämnar naturligtvis ärr. Även om det är för en bra sak så kan man ju inte veta om det då man är så liten. Man får ett slags fysiskt minne av att man blivit bortlämnad. Man kommer inte ihåg det, men det finns med oss. Och det kan bli svårt att bli av med. Man kan ju nästan räkna ut att alla som blir adopterade kommer ha de tankarna någon gång i sitt liv. Därför bör man ordna så det finns svar att få när man blir äldre "
" Först hade jag ingen bra kontakt med mina föräldrar här. Dom kunde aldrig ta sig an mig till 100% och när jag sedan sökte upp mina rötter för att äntligen få känna samhörighet så pressade dom mig bara på pengar och ville egentligen aldrig ha någon kontakt med mig i ifråga utan enbart tillgång till min ekonomi. Så där stod jag. Ensam i hela världen. Inga föräldrar i Sverige och inga föräldrar i mitt hemland. Fyra vuxna som hade lämnat ett barn åt sitt öde "
" Jag har jobbat med många adopterade och anser att dom bär på mycket bagage. Även jag som adopterad har haft många psykologiska berg och dalbanor i mitt liv men jag har gått vidare. Dom flesta adopterade blir kvar i sin misär och kan aldrig riktigt släppa det så det är något dom har fått jobbat med när dom är hos mig som lär ut om livet självt "
" Jag adopterades till en pappa som var missbrukare. Jag hade en svår uppväxt och lämnades åt mitt öde redan som liten. När jag sökte upp min rötter så ville inte min familj veta av mig. Det var deras förflutna och en skam dom inte ville att minnas "
Dessa historier som mina underbar vänner på adoptionssidorna har delat med sig belyser ett viktigt problem och det är b la kontrollen på vilka människor som adopterar ett barn. En adoption borde ha någon slags övervakning som följer upp hur barnen har det här i Sverige. Precis som man gör med fosterbarn även om det inte är en ultimat lösning där heller. Att ett barn ska få hamna i dessa situationer är fruktansvärt och varför man nu väljer att stoppa adoption från många länder baseras på mycket av den dolda informationen som kommit fram i ljuset och det är just att många barn vanvårdas i hemmen dom kommer till eller lider av psykologiska men för resten av livet. Om jag förstått Ambassaden jag var på rätt så har Sri-Lanka stoppat all adoption utifrån och låter endast familjer i Sri-Lanka adoptera sinsemellan. Dels pg a alltför många barn kidnappades för att adopteras bort och Colombo baserade sin ekonomi på pengarna dom fick genom maffia-metoder och pengar från föräldrar som ville adoptera. Därför ombeds även dom som söker sina föräldrar att göra en DNA-analys då det förekommit mycket fiffel.
Många lägger att välja bördan på oss som är adopterade.
Som om den bördan vi redan bär inte vore nog så får vi höra att det är vårat fel att vi mår dåligt. Varför måste vi vara så konstiga hela tiden? varför kan vi inte bara passa in så alla kan få vara lyckliga och glada?!
Det är oss det är fel på. Det är vi som är problemet, vi som är syndabockar för att man nu pratar om adoptionens baksida istället för att prata om hur vi blivit räddade från misär, krig, fattigdom och giftemål när vi är 12 år. Ja tänka sig vad mycket dumt man kan få höra!
Vad bra att min vän Daniel som spenderat ett år nere i Sri-lanka har kommit fram till ett annat resultat. Att många av barnen på hemmen faktiskt trivs ganska bra då dom är omringade av andra barn som kommer från samma situation och som har samma hudfärg. Att dom inte alls lider av detta liv utan lärs upp som vilka barn som helst och kommer sedan ut i det gemensamma lankesiska livet och klarar sig som vanligt folk. Han har haft intervjuver med barn på hemmet och research på hur det har gått för dom sen.
Visst finns det skräckhem och skräckhistorier men man kan inte förringa det många går igenom här genom att referera till att man ska vara glad att man inte fick en kula i nacken eller dog av svält. Detta förringade och denna nedtryckning och förnekelse av hur många har haft det här i Sverige leder till att många adoptivbarn inte vågar öppna sig utan blir människor som vandra omkring med oläkta sår hela livet.
Det leder till att nästan 200.000 barn i Sverige kanske inte har fått möjligheten att leva sitt liv fullt ut.
Jag vill tacka mina föräldrar för att jag har fått en kärleksfull uppväxt även om den på många sätt varit komplex.
Mestadels pg a omgivningen som inte alltid delat min vision.
Jag är glad att dom nu när jag väljer att söka efter min mamma, stöttar mig och försökter förstå varför jag måste göra denna resa även om det med all sannolikhet är svårt för dem.
Jag kände en enorm tacksamhet till mina föräldrar när jag satt med mina papper på ambassaden och fick bekräftat att min adoption är en av dom adoptioner som dom har tyckt sett äkta ut. Att alla papper finns med och att det finns stora sannolikheter att jag inte är ett kidnappat barn då min födelseattest är äkta och sjukhuset bekräftat att jag verkligen är född där och av rätt mamma.
Jag är tacksam för att dom lämnat alla möjligheter för mig att knyta an till mina rötter öppna då jag har haft bilder på min mamma och bror, brev från fadderbarn vi har haft, besök från dom från Sri-Lanka som hjälpte mamma och pappa under adoptionens gång och alla dokument som möjliggör det att söka efter min familj därnere.
Jag inser hur bra föräldrar jag har när jag läser om hur andra föräldrar stängt dörren i ansiktet på deras barn genom att radera deras förflutna och förvägrat dem sina rättigheter med att försöka kväva den dom är eller dölja information.
Jag vill avsluta med att säga att jag personligen är glad att jag börjat söka mina rötter oavsett vart resan slutar. Jag känner hopp men vågar inte hoppas för mycket för jag är rädd att bli besviken. Jag vill inte finna min biologiska mamma för att jag är missnöjd med mina föräldrar här utan jag vill finna min biologiska mamma för att jag vill läka ihop.
Jag vill inte gå längs livet och undra längre. Jag är trött på att bära med dessa frågor som en tung ryggsäck. Jag är 30 år och för första gången har jag två människor som jag kan titta på och som faktiskt liknar mig.
Det är den där spegelbilden man efterlängtat så länge!
Jag vill återförenas med mitt land och mitt hem och vandra runt i ett samhälle och känna hur det känns att känna sig som en del av sin omgivning. Jag vill få en inblick hur mitt hem ser ut, hur jag skulle ha levt, vad jag skulle ha ätit. Jag vill känna den där känslan som jag har gått och funderat över i så många år men aldrig gjort något åt.
Skuld
The shame doesn´t belong to us!
Jag är trött på att bära bördan och ansvaret för allting som går fel i Sverige! Jag är trött på att konstant delges saker och jag varken är eller står för!
Jag är trött på att mina bröder trakasseras och anklagas i grupp konstant och även om rasismen inte alltid drar med mig när den generaliserar som värst så drar den med min man, min bror, min pappa och mina fina vänner som jag håller så kära.
När man säger att alla invandrare våldtar, begår brott, stjäl, misshandlar och beter sig som barbarer så måste jag komma till insikten att dessa anklagelser riktas mot min pappa som levt över halva sitt liv i Sverige och som aldrig jobbat under 10 timmar per dag eller mindre än 6 dagar i veckan. Jag måste komma till insikten att det gäller min bror som aldrig krökt ett hår på någon, som inte har ordet hora i sin vokabulär och som behandlat varenda tjej som klivit in i hans liv som en prinsessa enda sen han började dejta när han var 13 år. Jag måste komma till insikt att detta även gäller min man som spenderar 12 timmar om dagen med att sitta och trösta ensamma och ledsna etniska svenskar för att dom bryter ihop i hans taxi pg a det ena och det andra. Och det är något han gör dagligen och med glädje. Jag måste inse att alla mina fantastiska invandrarvänner som jag har som är manliga också precis som jag, tvingas sitta och ta emot skit och läsa om hur vidriga dom är enbart för att dom har en annan färg på ögon och hud.
Jag är så less på generaliseringen och fördömningen av våra män!
Less på att inte ens kunna dela en efterlyst-bild för att jag då tvingas inse att jag delar rasistisk proaganda då 99% av kommentarerna under bilderna på dom efterlysta dryper av hat, rasism och vidriga kommentarer.
Dom männen jag känner till är inga våldtäktsmän, inga bedragare, inga svenskfientliga grupper som går runt och slår ner etniska svenskar, inga fuskare, inga kvinnoförtryckare, inga banditer och skurkar.
Dom männen jag känner är kärleksfulla pappor som vänder upp och ner på deras egna liv för att skapa en framtid för deras familj, dom är män som aldrig skulle vara otrogna mot deras fruar för att tillfället kom upp på en personalfest när fyllan slog in, dom är män som inte sticker ut efter jobbet med grabbarna utan kommer hem för att vara med sina barn, dom är män som skulle riskera sitt liv om någon så mycket som krökte ett hårstrå på deras familj, dom är männen som respekterar sin mamma, ibland för mycket men det är ändå en insikt om hur betydelsefull hon är, det är män som kommit från krig och misär men som kämpar vidare utan att ha en uns möjlighet att bearbeta det dom har gått igenom, det är män som reser sig upp när en gammal vill sitta, springer och hjälper till när någon är i nöd och hjälper till när barnvagnen ska upp på krångliga ställen.
Det är män som aldrig skulle kunna tänka sig att förnedra en kvinna och som stöttar istället för att stjälpa kvinnorna i deras liv. Det är män som jobbar 15 timmar om dagen utan att klaga och bidrar mer till samhället än någon av alla rasister som sitter på nätet och vräker ur sig ordet belastning. Det är män som står upp för sig själva och vet när det är dags att börja säga ifrån och kämpa emot förtrycket.
Med andra ord, det är männen i mitt liv!
Och så länge dom finns så finns min kamp. Så länge någon skadar dom så skadar dom mig. Så länge någon kränker dom så kränker dom indirekt mig.
Så nu när dom sparkas ner till marken och så ser jag det som givet att göra det till min uppgift att lyfta upp dem.
För ingen människa med värdighet skulle låta hatet mot ens familj gå oemotsagd!
Jag är trött på att bära bördan och ansvaret för allting som går fel i Sverige! Jag är trött på att konstant delges saker och jag varken är eller står för!
Jag är trött på att mina bröder trakasseras och anklagas i grupp konstant och även om rasismen inte alltid drar med mig när den generaliserar som värst så drar den med min man, min bror, min pappa och mina fina vänner som jag håller så kära.
När man säger att alla invandrare våldtar, begår brott, stjäl, misshandlar och beter sig som barbarer så måste jag komma till insikten att dessa anklagelser riktas mot min pappa som levt över halva sitt liv i Sverige och som aldrig jobbat under 10 timmar per dag eller mindre än 6 dagar i veckan. Jag måste komma till insikten att det gäller min bror som aldrig krökt ett hår på någon, som inte har ordet hora i sin vokabulär och som behandlat varenda tjej som klivit in i hans liv som en prinsessa enda sen han började dejta när han var 13 år. Jag måste komma till insikt att detta även gäller min man som spenderar 12 timmar om dagen med att sitta och trösta ensamma och ledsna etniska svenskar för att dom bryter ihop i hans taxi pg a det ena och det andra. Och det är något han gör dagligen och med glädje. Jag måste inse att alla mina fantastiska invandrarvänner som jag har som är manliga också precis som jag, tvingas sitta och ta emot skit och läsa om hur vidriga dom är enbart för att dom har en annan färg på ögon och hud.
Jag är så less på generaliseringen och fördömningen av våra män!
Less på att inte ens kunna dela en efterlyst-bild för att jag då tvingas inse att jag delar rasistisk proaganda då 99% av kommentarerna under bilderna på dom efterlysta dryper av hat, rasism och vidriga kommentarer.
Dom männen jag känner till är inga våldtäktsmän, inga bedragare, inga svenskfientliga grupper som går runt och slår ner etniska svenskar, inga fuskare, inga kvinnoförtryckare, inga banditer och skurkar.
Dom männen jag känner är kärleksfulla pappor som vänder upp och ner på deras egna liv för att skapa en framtid för deras familj, dom är män som aldrig skulle vara otrogna mot deras fruar för att tillfället kom upp på en personalfest när fyllan slog in, dom är män som inte sticker ut efter jobbet med grabbarna utan kommer hem för att vara med sina barn, dom är män som skulle riskera sitt liv om någon så mycket som krökte ett hårstrå på deras familj, dom är männen som respekterar sin mamma, ibland för mycket men det är ändå en insikt om hur betydelsefull hon är, det är män som kommit från krig och misär men som kämpar vidare utan att ha en uns möjlighet att bearbeta det dom har gått igenom, det är män som reser sig upp när en gammal vill sitta, springer och hjälper till när någon är i nöd och hjälper till när barnvagnen ska upp på krångliga ställen.
Det är män som aldrig skulle kunna tänka sig att förnedra en kvinna och som stöttar istället för att stjälpa kvinnorna i deras liv. Det är män som jobbar 15 timmar om dagen utan att klaga och bidrar mer till samhället än någon av alla rasister som sitter på nätet och vräker ur sig ordet belastning. Det är män som står upp för sig själva och vet när det är dags att börja säga ifrån och kämpa emot förtrycket.
Med andra ord, det är männen i mitt liv!
Och så länge dom finns så finns min kamp. Så länge någon skadar dom så skadar dom mig. Så länge någon kränker dom så kränker dom indirekt mig.
Så nu när dom sparkas ner till marken och så ser jag det som givet att göra det till min uppgift att lyfta upp dem.
För ingen människa med värdighet skulle låta hatet mot ens familj gå oemotsagd!
Pedofilvärlden
HUR SER EN PEDOFIL UT?
Vi tror alla att den klassiska pedofilen är synlig och lätt att upptäcka! Det är självklart den europeiska vita mannen med ölmage och en pojke på knät i Thailand! Och sen är det ju dom där konstiga männen från mellanöstern som gifter sig med 14-åringar fast dom själva är 45. Det kan ju också vara den där snälla farbrorn som bor på gården och har ett oroväckande starkt intresse för alla barn han träffar. Eller? Sanning är att en pedofil idag kan se ut hur som helst och det är det som är så läskigt! När ligor spräcks och förövarna kommer ut i ljuset så är det allt annat än vad man tror och vad man som förälder vill veta!
Det är barnläkare, det är advokater, det är högt uppsatta tjänstemän och det är lärare, enstaka gånger har det även varit poliser. Under ett debattprogram för några månader sedan fick vi även veta att pedofilerna nu har infiltrerat fosterfamiljsvärlden. Och nu när man tänker efter så finns det ju faktiskt inte ett bättre ställe att infiltrera sig på. Att ta hand om fosterbarn som redan är trasiga och som kanske har ett rykte om sig att ljuga och manipulera för att få uppmärksamhet är ju som att slå två flugor i en smäll och komma undan med att vara djurplågare. En flicka hade varit i tio fosterfamiljer och hade blivit utsatt i sex stycken hem. SEX STYCKEN!!!?? Mitt hjärta gick i tusen bitar.
Och självklart är det ju så bra upplagt med socialtjänsten och dom som ska kontakta fosterfamiljerna och hålla utredningar så dessa fosterfamiljer åker bara på ETT kontrollbesök och sen är dom good to go som vårdare av skadade barn. För inte länge sedan så anhölls ett flertal kvinnor för att ha haft kontakt och delat material med en pedofil. Kvinnornas ursäkter för att ha gjort detta var deras sinnesstämning. Tydligen kan man må så dåligt att man i sin sinnesförvirring sätter sig och mejlar bilder på sina nakna barnbarn till en man som man knappt känner. Kul att förklara detta för sin dotter eller son när man åker fast som mormor för pedofilbrott.
Det underbara i det hela är att kvinnorna inte ens fick ett fängelsestraff för att man tog hänsyn till att dom var just kvinnor och att dom mådde dåligt pg a skiljsmässa osv. Mannen fick ett år. Som ett slag i ansiktet på offren och förmodligen kommer han ut lika barnglad som alltid. Vad ska ett år ha för inverkan på en pedofil? Barn är en grupp som ingen vill prata om. Varför vi inte pratar om hur man kan knappt får ett fängelsstraff efter att ha ödelagt ett barns liv det är frågan. Dessa barn kan i sin tur växa upp och själva bli pedofiler då undersökningar visar att de allra flesta pedofiler själva någon gång i livet blivit utsatta för övergrepp. Vi måste skydda dessa barn och kräva högre straff för brott mot barn.
Vi måste börja lägga större fokus och tid på att jaga pedofiler och med tanke på att Sverige har fått sätta in en specialstyrka för att jaga pedofiler utomlands så kan ni nog börja förstå hur enormt stor pedofilvärlden är. Vi måste bekämpa dessa hemskheter och för att göra det så måste vi börja inse att en pedofil med allra största sannolikheten är en person som kommer hem efter jobbet och kramar sina barn....
Vi tror alla att den klassiska pedofilen är synlig och lätt att upptäcka! Det är självklart den europeiska vita mannen med ölmage och en pojke på knät i Thailand! Och sen är det ju dom där konstiga männen från mellanöstern som gifter sig med 14-åringar fast dom själva är 45. Det kan ju också vara den där snälla farbrorn som bor på gården och har ett oroväckande starkt intresse för alla barn han träffar. Eller? Sanning är att en pedofil idag kan se ut hur som helst och det är det som är så läskigt! När ligor spräcks och förövarna kommer ut i ljuset så är det allt annat än vad man tror och vad man som förälder vill veta!
Det är barnläkare, det är advokater, det är högt uppsatta tjänstemän och det är lärare, enstaka gånger har det även varit poliser. Under ett debattprogram för några månader sedan fick vi även veta att pedofilerna nu har infiltrerat fosterfamiljsvärlden. Och nu när man tänker efter så finns det ju faktiskt inte ett bättre ställe att infiltrera sig på. Att ta hand om fosterbarn som redan är trasiga och som kanske har ett rykte om sig att ljuga och manipulera för att få uppmärksamhet är ju som att slå två flugor i en smäll och komma undan med att vara djurplågare. En flicka hade varit i tio fosterfamiljer och hade blivit utsatt i sex stycken hem. SEX STYCKEN!!!?? Mitt hjärta gick i tusen bitar.
Och självklart är det ju så bra upplagt med socialtjänsten och dom som ska kontakta fosterfamiljerna och hålla utredningar så dessa fosterfamiljer åker bara på ETT kontrollbesök och sen är dom good to go som vårdare av skadade barn. För inte länge sedan så anhölls ett flertal kvinnor för att ha haft kontakt och delat material med en pedofil. Kvinnornas ursäkter för att ha gjort detta var deras sinnesstämning. Tydligen kan man må så dåligt att man i sin sinnesförvirring sätter sig och mejlar bilder på sina nakna barnbarn till en man som man knappt känner. Kul att förklara detta för sin dotter eller son när man åker fast som mormor för pedofilbrott.
Det underbara i det hela är att kvinnorna inte ens fick ett fängelsestraff för att man tog hänsyn till att dom var just kvinnor och att dom mådde dåligt pg a skiljsmässa osv. Mannen fick ett år. Som ett slag i ansiktet på offren och förmodligen kommer han ut lika barnglad som alltid. Vad ska ett år ha för inverkan på en pedofil? Barn är en grupp som ingen vill prata om. Varför vi inte pratar om hur man kan knappt får ett fängelsstraff efter att ha ödelagt ett barns liv det är frågan. Dessa barn kan i sin tur växa upp och själva bli pedofiler då undersökningar visar att de allra flesta pedofiler själva någon gång i livet blivit utsatta för övergrepp. Vi måste skydda dessa barn och kräva högre straff för brott mot barn.
Vi måste börja lägga större fokus och tid på att jaga pedofiler och med tanke på att Sverige har fått sätta in en specialstyrka för att jaga pedofiler utomlands så kan ni nog börja förstå hur enormt stor pedofilvärlden är. Vi måste bekämpa dessa hemskheter och för att göra det så måste vi börja inse att en pedofil med allra största sannolikheten är en person som kommer hem efter jobbet och kramar sina barn....
Integration - ett samarbete från båda sidorna
INTEGRATION - Ett sammarbete från båda sidorna
Det har talats mycket om integration på sistone. Hur misslyckad den är och vem fel det är att den blivit så misslyckad. Personligen tycker jag inte alltid vi ska fästa så mycket vikt på att de...n ALLTID är misslyckad då många utländska människor har lyckats väldigt bra i Sverige. Kanske mycket pg a egen maskin men i alla fall så har vi invandrare på högt uppsatta positioner också och med statusjobb. Ca 70.000 egna företagare är av utländsk härkomst.
Integration är något som måste ske från två sidor, annars är det dömt att misslyckas. Sverige måste välkomna människor in i systemet och människor måste bemöta välkomnandet med att vilja komma in i systemet. Kanske ligger det just nu mycket mer på oss om vi ska ha en framtid här och hur den ska se ut och jag önskar att portarna in till det svenska systemet stod mer vidöppet, speciellt för vissa folkgrupper som verkligen fått dörren smälld rak i ansiktet.
Men sen har jag märkt till min stora besvikelse och genom att delta och vara åskådare till många debatter, att vi har mycket att jobba på hos utländska individer också.
Jag sitter och läser att föräldrar tar ut sina barn från lektioner för att dom inte ska få delta i julpyssel även om det inte ens i närheten kan kopplas till något kristet, jag läser hur man förnedrar och klankar ner på en liten muslimsk flicka som valde att vara lucia men med vita huckla. man skriver att hon är "haram" och att hennes föräldrar borde skämmas, andra ungdomar sitter av ingen anledning och skriker skällsord om Sverige, man klagar på allt man inte får och visar ingen som helst tacksamhet för vad man faktiskt får. Man kallar andra utländska människor som vill integrera sig för judas och rövslickare och vägrar lära sig språket bara för att. Man skriver förnedrande om sederna som finns här och ger ett väldigt tydligt budskap om att man minsann varken ska behöva respektera eller ta del av dessa seder.
Detta är en väldigt liten grupp i jämförelse med dom som vill göra rätt men vi måste fortfarande våga prata om denna grupp utan att rasistkortet kommer fram. Vi måste våga säga att det faktiskt finns en del människor som inte vill delta i vårt samhälle och våga ta debatten som nu SD håller gisslan med sin rasistiska politik.
Jag har alltid förespråkat att man inte ska behöva komma hit och bli svensk på det sättet att man tvingas lämna sin identitet och sin kultur bakom. Jag förstår inte vikten av att bli svensk på det sättet. Man kan ju fortfarande vara indier och hindu men bo i Sverige och delta i svenska traditioner och seder ändå. Jag förstår inte SD:s resonemang om att det ena måste utesluta det andra. Vi är en stor värld och lever i ett litet Sverige. Det ligger i vårt intresse att vi har mångkulturella kontakter både från vårt eget land och utanför.
Men sen är det viktigt att man som blivande svensk medborgare har ett intresse av att göra rätt för sig, lära sig språket och bidra med det man kan. Vikten av att jobba sig in i systemet borde vara av högt intresse.
Om jag faktiskt ska säga något positivt om Sverige, som man är dålig på att göra, så uppskattar jag faktiskt Sverige på många sätt. Då jag bott i Italien och tagit del av ett förfallet system så uppskattar jag välfärden som funnits hittills, jag uppskattar att jag aldrig kommer att svälta ihjäl och att jag har rinnande vatten i kranen och tak över huvudet. Jag uppskattar att vi har demokrati och kan leva som fria människor. Jag uppskattar jämställdheten som jag kan ta del av som kvinna. Jag uppskattar t om politiken som jämfört med Danmark och Finland och andra europiska länder. fortfarande står ganska enade mot rasism. Jag uppskattar att ingen i stora drag faktiskt är fientligt inställda mot invandringen. Jag uppskattar alla svenska män och kvinnor som dagligen står upp för oss, debatterar för oss och ger sig ut i kamp på gatorna för oss. Jag uppskattar att jag är fri att vara den jag är!
Jag tror inte att man måste gå i kyrkan för att ta del av Sverige men jag tror inte heller att man ska tvinga sina barn att inte delta i lucia om dom vill. Barn är barn och ska inte påtvingas massa saker som vi vuxna väljer att tro på eller inte tro på oavsett om det är politiskt eller religiöst. Våra barn måste integreras för att få en chans här i Sverige och en chans till lika rätt i livet som svenska barn.
Vi är rädda som föräldrar. Rädda att inte känna igen oss i våra barn. Rädda att dom ska tappa sin identitet och kultur. Jag förstår den rädslan. Alla vill kunna identifiera sig med sin barn och att barnen inte ska glömma vem dom är och vart dom kom ifrån. Men om vi gör vårt bästa för att ge dem det hemma och samhället ger dem möjligheterna dom behöver för att delta i Sverige så kan dom bara få det bästa från två världar.
Min största önskan är att mina barn en dag ska kunna känna sig mer hemma här än vad jag någonsin gjort. Jag vill att dom ska känna sig som en del av detta land. Att dom respekteras för dom svenska medborgarna som dom faktiskt är!
När systemet och diskrimineringspolitik står emellan oss och våra rättigheter i Sverige då ska vi bekämpa det i allra högsta grad. Men när det är vi själva som står emellan våra rättigheter och möjligheten att komma in i Sverige så är det enbart djupt beklagligt.
Det har talats mycket om integration på sistone. Hur misslyckad den är och vem fel det är att den blivit så misslyckad. Personligen tycker jag inte alltid vi ska fästa så mycket vikt på att de...n ALLTID är misslyckad då många utländska människor har lyckats väldigt bra i Sverige. Kanske mycket pg a egen maskin men i alla fall så har vi invandrare på högt uppsatta positioner också och med statusjobb. Ca 70.000 egna företagare är av utländsk härkomst.
Integration är något som måste ske från två sidor, annars är det dömt att misslyckas. Sverige måste välkomna människor in i systemet och människor måste bemöta välkomnandet med att vilja komma in i systemet. Kanske ligger det just nu mycket mer på oss om vi ska ha en framtid här och hur den ska se ut och jag önskar att portarna in till det svenska systemet stod mer vidöppet, speciellt för vissa folkgrupper som verkligen fått dörren smälld rak i ansiktet.
Men sen har jag märkt till min stora besvikelse och genom att delta och vara åskådare till många debatter, att vi har mycket att jobba på hos utländska individer också.
Jag sitter och läser att föräldrar tar ut sina barn från lektioner för att dom inte ska få delta i julpyssel även om det inte ens i närheten kan kopplas till något kristet, jag läser hur man förnedrar och klankar ner på en liten muslimsk flicka som valde att vara lucia men med vita huckla. man skriver att hon är "haram" och att hennes föräldrar borde skämmas, andra ungdomar sitter av ingen anledning och skriker skällsord om Sverige, man klagar på allt man inte får och visar ingen som helst tacksamhet för vad man faktiskt får. Man kallar andra utländska människor som vill integrera sig för judas och rövslickare och vägrar lära sig språket bara för att. Man skriver förnedrande om sederna som finns här och ger ett väldigt tydligt budskap om att man minsann varken ska behöva respektera eller ta del av dessa seder.
Detta är en väldigt liten grupp i jämförelse med dom som vill göra rätt men vi måste fortfarande våga prata om denna grupp utan att rasistkortet kommer fram. Vi måste våga säga att det faktiskt finns en del människor som inte vill delta i vårt samhälle och våga ta debatten som nu SD håller gisslan med sin rasistiska politik.
Jag har alltid förespråkat att man inte ska behöva komma hit och bli svensk på det sättet att man tvingas lämna sin identitet och sin kultur bakom. Jag förstår inte vikten av att bli svensk på det sättet. Man kan ju fortfarande vara indier och hindu men bo i Sverige och delta i svenska traditioner och seder ändå. Jag förstår inte SD:s resonemang om att det ena måste utesluta det andra. Vi är en stor värld och lever i ett litet Sverige. Det ligger i vårt intresse att vi har mångkulturella kontakter både från vårt eget land och utanför.
Men sen är det viktigt att man som blivande svensk medborgare har ett intresse av att göra rätt för sig, lära sig språket och bidra med det man kan. Vikten av att jobba sig in i systemet borde vara av högt intresse.
Om jag faktiskt ska säga något positivt om Sverige, som man är dålig på att göra, så uppskattar jag faktiskt Sverige på många sätt. Då jag bott i Italien och tagit del av ett förfallet system så uppskattar jag välfärden som funnits hittills, jag uppskattar att jag aldrig kommer att svälta ihjäl och att jag har rinnande vatten i kranen och tak över huvudet. Jag uppskattar att vi har demokrati och kan leva som fria människor. Jag uppskattar jämställdheten som jag kan ta del av som kvinna. Jag uppskattar t om politiken som jämfört med Danmark och Finland och andra europiska länder. fortfarande står ganska enade mot rasism. Jag uppskattar att ingen i stora drag faktiskt är fientligt inställda mot invandringen. Jag uppskattar alla svenska män och kvinnor som dagligen står upp för oss, debatterar för oss och ger sig ut i kamp på gatorna för oss. Jag uppskattar att jag är fri att vara den jag är!
Jag tror inte att man måste gå i kyrkan för att ta del av Sverige men jag tror inte heller att man ska tvinga sina barn att inte delta i lucia om dom vill. Barn är barn och ska inte påtvingas massa saker som vi vuxna väljer att tro på eller inte tro på oavsett om det är politiskt eller religiöst. Våra barn måste integreras för att få en chans här i Sverige och en chans till lika rätt i livet som svenska barn.
Vi är rädda som föräldrar. Rädda att inte känna igen oss i våra barn. Rädda att dom ska tappa sin identitet och kultur. Jag förstår den rädslan. Alla vill kunna identifiera sig med sin barn och att barnen inte ska glömma vem dom är och vart dom kom ifrån. Men om vi gör vårt bästa för att ge dem det hemma och samhället ger dem möjligheterna dom behöver för att delta i Sverige så kan dom bara få det bästa från två världar.
Min största önskan är att mina barn en dag ska kunna känna sig mer hemma här än vad jag någonsin gjort. Jag vill att dom ska känna sig som en del av detta land. Att dom respekteras för dom svenska medborgarna som dom faktiskt är!
När systemet och diskrimineringspolitik står emellan oss och våra rättigheter i Sverige då ska vi bekämpa det i allra högsta grad. Men när det är vi själva som står emellan våra rättigheter och möjligheten att komma in i Sverige så är det enbart djupt beklagligt.
Varför ska vissa har mera och andra mindre?
Till Alessias födelsedag önskade vi oss inga presenter utan föredrog att alla satte in en slant till någon organisation som arbetade med barn. Så till Alessias ära så kan nu en hel skolklass i ett u-land äta lunch i en månad, två barn har fått ett födelsebevis genom plan, ett sjukt barn fick en upplevelse och fick komma ut från sjukhuset och göra något kul och min unicef-insamling fick 200 kr. Tack snälla vänner och familj för att ni är med och bidrar till dom behövande.
Hej!
Är lite dålig på att uppdatera just nu och gör nog fler uppdateringar
på facebook, så om ni vill kika in så finns min länk på sidan.
Välkomna!
Gästblogging och delade texter
Häromdagen skrev en tjej till mig och frågade om jag ville analysera en text
som hon hade skrivit!
Väldigt smickrande att hon ansåg att jag var en person som hade
erfarenhet och kunnighet nog att göra detta.
Texten var fantastisk och jag vill att ni ska veta att ni när som
helst kan skriva till mig och dela viktiga saker här.
Jag lägger gärna upp era texter!
Gästbloggare är välkomna.
Här kommer min kära vän Meltems text:
I was sitting on the train on the way to go home. i saw a boy entering i did understand he was blind from the stick he was holding. i looked at him i looked at his clothes i looked at his eyes.. i suddenly saw myself inside him and thinking myself behing in his place. was i sad for him? i am not sure. i suddenly closed my eyes in the darkness i saw just one colour and the light was gone. my eyes moved to find the light. i know if i opened my eyes just some more i would see the light. i knew i could see so i really didnt think about it so deep. this eyes i just had was suddenly so important for me. but for someone who cant see was it important for him? was he searching for the light? or did he find it already? was he greatful? just like me when i realized the value of my eyes. just a moment of reflecting of this situetion he is in. if he cant see me.. if he cant see how im dressed if im a girl or man what skin colour i had where i would come from.. if i had new clothes or the brand new phone.. if i had long hair or short.. really.. suddenly nothing did matter... maybe was he just lucky to be away from all this press from media and people ..how we would wear and look like etc. maybe he was in another world where he had his own light.. what would it matter if i had eyes and in the same time effected by others, other things then was i really blind or not? well i guess i would have been blind even if i had eyes that could see.. yepp thats the state of the people the human being, being ungreatful and so easy to judge so easy to hate so easy... is it really so hard... so hard to be human?.. what creatures are we? its all on our hands on our will and power. its in the heart …you just have to find the light. Just be greatful and patient will surely come after it. trust me.. be greatful
Nya tider - Nya strider
Nya tider - Nya strider
Vi lever i ett i-land och lever därmed i en röra av i-lands problem. Jag förstår det. Eller snarare jag måste försonas med det. Vi lever i ett i-land och jag har förstått det genom att inse att vi inte orkar engagera oss i viktiga saker. Att vi hellre är och debatterar om djurrättigheter än människors rättigheter Missförstå mig inte. Jag tycker att djurrättigheter ska stå ...som första punkt precis som barnrättigheter, mänskliga rättigheter och kvinnodebatten men i många människors världar så har det tre sistnämnda frågorna halkat ner så långt på intresselistan att man knappt vet att dessa problem finns.
Jag förstår även att jag bor i ett i-land när jag inser att familjebanden i Sverige är så pass svaga att dom inte ens överlever facebook. I ett annat land hade vi kanske bott grannar, våra barn hade lekt, vi hade lånat socker av varandra istället för att stjäla varandras mjöl. Vi hade slutit upp vid varandras sida när det var svårt och inte vänt bort blicken i hopp om att inte se i våra nära och käras ögon att dom behöver hjälp.
Jag inser att jag lever i en enormt ytligt och respektlöst samhälle när jag står på plattformen i T-centralen och är på väg hem från en träff med en vän som inte ens behagade att dyka upp eller ens tala om för mig att jag skulle bli lämnad där ensam och undrandes över vad som hände.. Och inte bara det, lämnas oroligt över att något hade hänt min vän som aldrig dök upp!
Jag inser att faktumet att vi nu har spillrans nya telefoner och är delaktiga i en ny teknikvärld gör att vi sköter våra relationer och våra kontakter genom iphones istället för att slinka in på en spontan fika och titta varandra i ögonen över ett förtroligt samtal. Något som jag personligen hellre ser fram emot istället för att sitta hemma och knappa på en dator för att få fram på Facebook vad som försiggår i mina vänners liv.
Sitter ofta och undrar varför jag drar mig till folk som har det svårt eller som har haft det svårt och inser att det kanske är just därför för att jag vet att vi som mött motstånd i livet sätter saker och ting i helt olika perspektiv till skillnad från dem som bara flyter fram på bananskal.
Vi skulle aldrig reagera med tusen upprörda känslor över att "fel låt" vann melodifestivalen. Vi skulle inte vara inne i fem timmar och debattera om paradise hotel utan om vi var inne och debatterade för något så skulle det var något som berörde alla världens hörn och dess folk.
Inte heller är mina vänskaper med människor som skapat sig styrka och klokhet längs livets väg så sköra att en lätt vind skulle kunna svepa in och dra ner allt vi byggt, på två sekunder. Mina vänskaper med ytliga människor har sällan varat och inte längre finns dom människorna ens kvar i mitt liv.
I-lands problem! Som jag önskat att jag kunde gå omkring och bry mig om i-landsproblem!
Att jag kunde gå ut i samhället och vara förbannat på att tjejen på espresso-café gjorde mitt kaffe för svagt istället för att gå ut och vara orolig för att någon jäkla idiot ska fälla en korkad kommentar i brist på annat.
Att jag skulle oroa mig för vilken dansliga min dotter ska delta i och inte om hon kommer att hamna i en skola i framtiden där lärarna suger och eleverna mobbas och slåss för att respekten i samhället har flugit sin kos.
Jag gick med i facebook för att göra skillnad och igår funderade jag på att gå ut för att jag tror inte att mina budskap går fram då man istället för att lyssna på mitt budskap och lära känna mig, väljer att från vissa håll använda facebook som ett forum för att rasera relationer och skapa dramatik.
Men kanske är det just därför jag ska vara kvar och skriva!
För att försöka få människor att inse att det finns så mycket i världen som är så mycket större än oss själva!
Vi lägger mycket fokus på oss, vårt ego, men världen har inte tid att vänta på vår egoism och våra ytligheter.
Världen kan inte sättas på paus och stå tillbaka medan vi spenderar dyrbar tid med att lalla runt med en gåva stor nog att göra skillnad.
Jag vet, våran ork räcker inte längre än till att trycka på like-knappen när den där söta bilden på den mest ytliga saken kommer upp på tidslinjen hos andra. Våran ork verkar inte heller räcka längre än till att bry sig om saker som ligger på två centimeters avstånd från oss.
Men tydligen är jag en sån människa som orkar bry mig. Som orkar delta i debatter för att göra små förändringar sakta men säkert. Tydligen är jag en sådan som orkar sitta och skriva hela nätterna i tron om att jag påverkar folk. Tydligen är jag en sådan som lägger ner mycket gratis tid för att göra volontärarbeten som kanske slutligen räddar någon själ.
Och tydligen behöver Sverige och världen såna som jag när många andra ger upp. Så jag får väl orka lite till....
Nelson Mandela
THE STORY OF A BLACK HUMAN BEING
När vi pratar om den svarta mannen, den svarta kvinnan, det svarta barnet, det svarta folket från Afrika, så pratar vi oftast om dem i samband med slaveriet och i samband med misär, krig och fattigdom. Vi pratar om det förtryck dom utsatts för som om det vore ett passerat stadie och som om det inte är något att gnälla över nu! Men den svarta människans misär är långt ifrån över och förtrycket som dessa människor sitter under ser ut som något som aldrig kommer att få ett slut. Det europeiska förtrycket är inte avslutat utan har nu även fått sällskap av både judiska länder, muslimska länder och till en viss gräns även asiatiska länder. Det är förmågan att fortfarande betrakta svarta människor som boskap, materiella ting och som livegna, som utan rätt ska tas tillvara av andra raser. Dom ska tas till vara i form av barnsoldater som ska vakta europeiska intressen som olja och diamanter. Dom ska tas tillvara som slavar i Saudarabien som man kan tömma på kroppsdelar när någon rik shejk saknar sina. Dom ska tas tillvara som ett slagpåsar i Israel och användas till den hämnd som man aldrig riktigt fick mot tyskarna.
Även här kommer dom väl tillhands nu när ekonomin inte är detsamma och missnöjet växer ikapp med vårat inre hat. Då är det jätteskönt att peka ut dessa människor som orsak för att klimatet förändras för enligt Sverigedemokraterna så borde vi minska på svarta människor för att dom drar till sig värme, vilket i sin tur kanske leder till naturkatastrofer i Sverige framöver...eehh. Dessutom kan vi sitta och klaga på alla somalier som kommer hit och lever på bidrag. VÅRA bidrag dessutom. Bidragen som gjorde att vi själva kunde sitta hemma och tillverka barn, supa, plugga tills vi blev 40 och allmänt klia oss i arslet. Fan ta somalierna som kommit och gjort detta omöjligt för oss som varit med och byggt upp Sverige. Säger unga människor som inte bidragit med en spik i bygget.
Det är kul att vi alltid dömer ut afrikaner som analfabeter och glömmer att den generationen knappt finns kvar då vi oftast talar om dom äldre människorna som kommit hit och glömmer att den yngre generationer faktiskt både utbildar sig och högutbildar sig ,men det är kanske svårt att se när dom flesta målmedvetna och flitiga svarta sitter och kör taxi, städar eller jobbar inom vården.
Kanske skulle vi ha samma diskrimineringslagar och samma möjligheter som i USA, Kanada och England så att det enda som skilde dom framgångsrika åt från dom andra skulle vara målmedvetenhet och ambition och inte efternamn och hudfärg. Ja dom är kanske också som länder långt ifrån exemplariska men om du läser om synen på somalier i Kanada och synen på somalier här så är det som dag och natt. Och bakom ligger inte olika typer av somalier utan bakom ligger olika typer av bemötning och olika typer av möjligheter att få komma in i samhället och bli accepterade.
Men men, varför tjata om det när man kan lägga ut ett par artiklar om gruppvåldtäkter och intelligenstester på afrikaner för att döma ut en hel kontinent medan ett modernt slaveri försiggår världen runt. Varför inte fortsätta att klaga på alla miljoner afrikaner som flyr sina hemländer i panik och fortsätta att leva i total förnekelse om att vi från början var dom som begick en av dom mest brutala övergreppen genom tiderna på dessa människor och dessutom... I DERAS LÄNDER eller genom olaglig import av människor mot deras vilja!
Nej fy... Kan inte ens föreställa mig hur det är att vara afrikan i dagens värld och inte heller hur det kunde ha varit om människor som Nelson Mandela, Malcom X, och Martin Luther King inte funnits. Tack vare dessa människor så är världen en relativt bättre plats för mörkhyade idag men den är långt ifrån exemplarisk på något sätt!
Jag härstammar inte från Afrika och har inte flytt från dom hemska förhållanden som många gör. Inte heller har jag ett afrikanskt-klingande namn men jag är mörkhyad och har oftast tagits för afrikan och vet vad det kan innebära att ha "fel" hudfärg. Men detta inlägg är tillägnat alla mina vänner och mina fd relationer med afrikanskt ursprung som jag vet många gånger fått lida för deras färg, ursprung och kultur.
Idag hyllar vi en man som med all säkerhet har haft stor betydelse i deras liv. Idag hyllar vi en man som släppt loss många människor från kedjorna deras händer en gång varit fast i. Idag hyllar vi Nelson Mandela - En sann människorättkämpe som har haft en stor inverkan på hur livet ser ut idag för många många människor. Svarta som vita!
Människan
Facebook- Debatt
Debatt på facebook!
Världens bästa debatt. Jag och några tjejer satt och debatterade mot en kille som vi trodde var Sverigedemokrat eller rasist pga hans uttalande. Men Samira upptäckte tillslut att mannen var svensk konvertit till islam. Det här var det sjukaste jag varit med om och tro mig, jag har varit med om en hel del sjuka saker denna vecka! Har fått mig ett gott skratt och inser att det finns en bra massa förbannade idioter i världen. När en människa som anser sig ha konverterat till islam sitter och delar saker från nazistiska hemsidor då måste man lida av grov schizofreni. Hahahahaha!
Detta skrev jag som slutord i debatten:
Ja tjejer nu har jag äntligen återhämtat mig från en hel timmes av att ligga och asgarva på golvet. Yvonne jag kommer med chockerande nyheter! Den du valt att anmäla är en svensk man som har konverterat till islam och ingen nazist eller Sverigedemokrat som vi alla gissade. Min vän Samira fann detta på hans facebook.
"Kristian Gullinger Jag var anhängare till SDU. Men intresset svalna och när jag idag är muslim så ska man som Muslim inte tillhöra några extrema politiska organisationer. Båda sidor går emot Islams syn. Tyvärr går muslimska ungdomar med i deras våldståg när det är demonstrationer nånstans mot SD, SvP. Vilket ger dålig reklam för invandrare och Muslimer. En sådan muslim är en förrädare enligt mitt tycke. Det är ju något att ta upp på fredags khutban"
Min fråga är då till Kristian hur han som delar hatpropaganda från fria tider, länkar till en facebooksida som heter "utvisa alla kriminella invandrare" där hatkommentarerna haglar och drar människor över en kam, hur han definierar en "förrädare" när han själv länkar till islamfoobiska hemsidor. Jag har bara en sak att säga till dig min vän. Du är lika lite muslim som jag är ett flygande tefat och om du på något sätt har lyckats övertyga dig själv om att du är muslim så kan jag bara säga en sak: May Allah have mercy on your soul
Motivation
Nä kära vänner! Nu är det dags att ge sig själv en fet spark i häcken och sluta klaga på allt man borde göra! Är ni också omotiverade så kan vi kämpa tillsammans. Har bestämt mig för att sätta upp minst ett mål om dagen och göra en lista på vad jag behöver fokusera på. Om ni vill vara med så kan vi dela våra mål och peppa varandra och motivera varandra längs vägen.
Min stora mål är dessa:
1. Vara utomhus MYCKET mera. Kan gå veckor utan att jag får ordenligt med frisk luft.
2. Promenera minst tre ggr i veckan.
3. Gå på gymmet minst tre ggr i veckan.
4. Inte äta skitmat (socker, chips, för mycket kolhydratet osv).
5. Aktivera mig och barnen mera. Ägna mer kvalitetstid med dem.
6. Ägna mindre tid på sociala medier.
7. Skapa ett CV (borde gjort det för flera månader sedan)
8. Få sömnrutiner, har grova sömnproblem = löser många av ovanstående problem.
9. Försöka utbilda mig som personlig tränare
10. Lägga upp ett bra sparande så fort jag börjat jobba igen
Ska försöka lägga upp ett litet mål per dag. Exempelvis: en promenad, ta tag i pappersarbete osv.... Gör det med mig ni med om ni vill .)???
En icke-politisk agenda
Fick en bild av statistiken över partierna idag och inser att vänstern ligger risigt till. Jag deltog i vänstern för länge sedan men av olika skäl så avgick jag från gruppen. B la för att jag inser att min agenda har väldigt lite politiska influenser och för att jag har så blandade politiska åsikter. En del är åt höger men hjärtat ligger mestadels hos vänstern för att jag anser att det är det enda sanna partiet som representerar den lilla människan och dom utsatta i samhället.
Tyvärr har vänstern tappat väljare och förtroende och min personliga åsikt och reflektion över detta är att vänstern likt SD har för många "fotsoldater" som solkar ner deras namn. Vänstern är inte längre kommunister i den benämning som dom var förut och inte heller är den större delen av politikerna extremister men när alldeles för extrema feminister, djuraktivister och antirasister begår brott, trakasserar människor och yttrar sig hotfullt på nätet i vänsterns namn så drar dom ner den sanna politiken i smutsen och partiet förlorar sin trovärdighet.
Människan, den med sund förnuft, går inte hot till mötes och vill inte beblandas med våld och övergrepp när det kommer till demokrati. Demokrati sker genom att föra en talan inom ramarna och hur mycket vi än må sitta och fundera på hur ett sådant odemokratiskt och osvenskt parti som SD kan få komma in i Sveriges riksdag så måste vi bemöta den tragedin med kunskap, ord och en stark kamp. Att lägga sig på deras nivå skänker dem bara mer stöd och mer väljare och vi vill inte förlora denna kamp genom att snubbla över våra egna ben!
Att gå ut som radikal feminist och säga att alla män är våldtäktsmän, att vilja införa en misshandelskatt på män och ge sig efter kvinnor som inte följer normen som en feminist tycker att man ska följa är enligt mig inte feminism överhuvudtaget utan snarare än annan form av rasism och diskriminering. Att som djuraktivist ge sig ut och misshandla pälshandlare och hota deras barn är diktatur och inget annat. Att som antirasist misshandla och nätmobba andra är att lägga sig på SD:s nivå.
Kvinnliga rättigheter såsom djurrättigheter och människorättigheter talar redan så starkt för sig själva genom bara ordet. Det finns så många starka argument för att försvara dessa områden så varför använda SD:s metoder för att försvara ren logik och sunt förnuft?
Jag debatterade nyligen mot rasism i en het debatt hos Carolina Moberg och bara genom att vara saklig, påläst och respektfull så vann jag med gilla, kommentarer och vänförfrågningar över 1000 likes. Och dom kom från alla världens hörn och kanter. Både män, kvinnor, muslimer, kristna, etniska svenskar och invandrare tryckte på like-knapparna och varför? Jo för att jag talade för alla i människors rättigheter. Jag talade om ett gemensam kamp för ett gemensamt Sverige. Jag talade varken ur ett själviskt perspektiv eller från en politisk eller religiös agenda. Jag talade för en bättre framtid för alla, och gud välsigne, även dom vilseledda anhängarna till sverigedemokraterna som många gånger är mer vilseledda, kärlekstörstande individer som pg a svaghet i livet eller dåliga upplevelser låtit sig hjärntvättas av dom sanna människohatarna som nu sitter i Sveriges riksdag. Jag säger människohatare för att jag anser att SD:s politik även är ett hat mot den etniska svensken som i många mängder arbetar hårt för antirasismen och humanismen i Sverige.
Låt oss bemöta denna ondska med kärlek, låt oss besvara deras frågor med respekt som i sin tur kanske leder till ändrad uppfattning om mångkulturen och antirasism. Låt oss lyfta antirasismen, feminismen, och barnrättighetsfrågan till den nivå den förtjänar att ligga på. Och låt oss vinna över dom mörka tiderna som nu sprider sig i världen genom att belysa dem med det vi kan bäst. Kärlek, kunskap och respekt!
/ Linda
(dela gärna detta vidare)
Tyvärr har vänstern tappat väljare och förtroende och min personliga åsikt och reflektion över detta är att vänstern likt SD har för många "fotsoldater" som solkar ner deras namn. Vänstern är inte längre kommunister i den benämning som dom var förut och inte heller är den större delen av politikerna extremister men när alldeles för extrema feminister, djuraktivister och antirasister begår brott, trakasserar människor och yttrar sig hotfullt på nätet i vänsterns namn så drar dom ner den sanna politiken i smutsen och partiet förlorar sin trovärdighet.
Människan, den med sund förnuft, går inte hot till mötes och vill inte beblandas med våld och övergrepp när det kommer till demokrati. Demokrati sker genom att föra en talan inom ramarna och hur mycket vi än må sitta och fundera på hur ett sådant odemokratiskt och osvenskt parti som SD kan få komma in i Sveriges riksdag så måste vi bemöta den tragedin med kunskap, ord och en stark kamp. Att lägga sig på deras nivå skänker dem bara mer stöd och mer väljare och vi vill inte förlora denna kamp genom att snubbla över våra egna ben!
Att gå ut som radikal feminist och säga att alla män är våldtäktsmän, att vilja införa en misshandelskatt på män och ge sig efter kvinnor som inte följer normen som en feminist tycker att man ska följa är enligt mig inte feminism överhuvudtaget utan snarare än annan form av rasism och diskriminering. Att som djuraktivist ge sig ut och misshandla pälshandlare och hota deras barn är diktatur och inget annat. Att som antirasist misshandla och nätmobba andra är att lägga sig på SD:s nivå.
Kvinnliga rättigheter såsom djurrättigheter och människorättigheter talar redan så starkt för sig själva genom bara ordet. Det finns så många starka argument för att försvara dessa områden så varför använda SD:s metoder för att försvara ren logik och sunt förnuft?
Jag debatterade nyligen mot rasism i en het debatt hos Carolina Moberg och bara genom att vara saklig, påläst och respektfull så vann jag med gilla, kommentarer och vänförfrågningar över 1000 likes. Och dom kom från alla världens hörn och kanter. Både män, kvinnor, muslimer, kristna, etniska svenskar och invandrare tryckte på like-knapparna och varför? Jo för att jag talade för alla i människors rättigheter. Jag talade om ett gemensam kamp för ett gemensamt Sverige. Jag talade varken ur ett själviskt perspektiv eller från en politisk eller religiös agenda. Jag talade för en bättre framtid för alla, och gud välsigne, även dom vilseledda anhängarna till sverigedemokraterna som många gånger är mer vilseledda, kärlekstörstande individer som pg a svaghet i livet eller dåliga upplevelser låtit sig hjärntvättas av dom sanna människohatarna som nu sitter i Sveriges riksdag. Jag säger människohatare för att jag anser att SD:s politik även är ett hat mot den etniska svensken som i många mängder arbetar hårt för antirasismen och humanismen i Sverige.
Låt oss bemöta denna ondska med kärlek, låt oss besvara deras frågor med respekt som i sin tur kanske leder till ändrad uppfattning om mångkulturen och antirasism. Låt oss lyfta antirasismen, feminismen, och barnrättighetsfrågan till den nivå den förtjänar att ligga på. Och låt oss vinna över dom mörka tiderna som nu sprider sig i världen genom att belysa dem med det vi kan bäst. Kärlek, kunskap och respekt!
/ Linda
(dela gärna detta vidare)
Unicef - Insamling
Nu vaccineras barnen i Filippinerna mot mässling
och polio
Efter en katastrof kan sjukdomar lätt spridas. Människor lever tätt ihop under svåra förhållanden och barnen är alltid mest sårbara. Igår påbörjades en stor vaccinationskampanj i Filippinerna. Detta är ett samarbete mellan UNICEF, WHO och andra partners för att skydda barnen mot mässling och polio.
Skänk pengar nu och stöd barnen i Filipinerna och sänd omedelbar hjälp!
