Hjälp! Min dotter är en flicka!
Det spelar ingen roll hur mycket killkläder och neutrala leksaker som jag
beblandade min dotter med för när hon fick en egen vilja så var det rosa klänningar,
dockor, smycken och ponyhus som blev det mest intressanta ändå.
Inte heller spelade någon roll att min mamma alltid klädde mig med
jättefina docksöta klänningar.
Jag blev den grabbigaste grabben man kan tänka sig och ett tag
så dolde jag t om mitt hår under en keps för att passa in med killarna jag lekte med.
Barn blir vad dom blir och man kan inte styra dem med genuspsykologi
eller hjärntvättning för förr eller senare så kommer den fria viljan fram
och då är det bara att kasta genusboken, feministsnacket eller modellkarriären man hade
i åtanke åt sin dotter åt fanders.
Låt barn vara barn!
Låt dom slippa alla vuxna komplexa idéer om hur man ska vara och inte vara.
Låt dem oroa sig för vilka leksaker dom ska önska sig till jul och
sluta lasta deras huvud med en massa skit som slutligen ska
leda till att dom ska passa in i en mall som du som förälder eller som samhället bestämt.
Låt dom vara fria som fåglar och lär dem att sprida sina vingar och hur dom ska landa
när dom väl bestämmer sig vilken mark dom vill hitta.
Lägg en bra grund, en trygg grund.
Lär ut rätt och fel ur ett bra moraliskt perspektiv och
lär dom den viktigaste lärdomen i livet:
Att älska sig själva, oavsett vad!
Hösten är här..och snart kommer vintern
Tekniken tar över våra liv
Ibland har jag god lust att kasta min telefon, återlämna datorn och
klippa kabeln till tv:n så att den slutar fungera igen.
Jag skulle ljuga om jag sade att dessa tre saker inte hämmar min produktiva sida.
Skulle ha gått och lagt mig för en timme sedan men här sitter jag och kan inte sluta blogga.
Skulle mysa med min dotter när jag kom hem men hade fyra missade
samtal och medan jag avlöste dem så kom tre nya.
Jag hann knappt säga ett ord till min dotter innan jag utvisade henne till sängen.
Jag är i och för sig ganska duktig på att solla bort samtal.
Fråga min min familj. Dom blir galna på mig för att jag aldrig svarar.
Och min svärmor ringer två gånger om dagen och svarar jag inte så
blir hon superorolig och tror att något har hänt.
Och mina vänner når mig aldrig genom sms för jag pallar nästan aldrig svara på sådant.
Tv:n går på 24 timmar om dygnet.
Nej jag varken överdriver eller skojar.
Min make kan inte sova utan tv så när han kommer hem fem på morgonen
så sätter han igång den och jag fortsätter ha den på så länge jag är
hemma för sällskapets skull.
Datorn brinner nästan upp ibland för att jag är inte och skriver och
lattjar runt på laptopen i brist på annat och den stationära används
av min man i arbetssyfte.
Så ni kan förstå min desperation när kabeln tills dessa nödvändigheter
kapades i tisdags av våra byggjobbare som håller på i föreningen.
KAOS!!!!
Men ärligt talat...
Hur patetiskt beroende är vi inte av dessa saker.
Facebook, instagram, bloggar, sms, tv, laptops, nya smartphones.
Alla saker som gör att vi undviker den gamla hederliga kontakten till människor.
Nu får människorna sina kompisträffar avklarade genom telefonerna och datorer.
Och hur skönt var det inte när vi enbart hade en hemma-telefon!
Var v inte hemma så var vi inte och då kunde ingen nå oss.
Nu har vi våra mobiler med oss i handen när vi går på toaletten på Åhlens i city.
Så illa är det!
Jag är ganska duktigt på att inte vara 100% tillgänglig.
Jag behöver få pyssla med mina saker ifred och orkar inte ha
mobilen i min fick jämt och ständigt.
Har inte ens med den överallt.
Är inte en människa som vill vara tillgänglig 24 timmar om dygnet.
Och är jag helt inne i mitt skrivande på bloggen så finns
det inget som kan rubba min fokus.
Men även jag måste erkänna att denna teknik tar över ens liv.
Kanske är det dags att försöka att hitta tillbaka till det gamla hederliga
friluftslivet och skära ner på allt annat som gör en till en hemmasittandes eremit.
En dos av civilkurage
Det är dags att sluta titta åt ett annat håll.
Dags att öppna ögonen och sluta leva i förnekelse.
Och på tiden att man ger utrymme att verkligen prata om problemen som existerar.
Allting är så jävla bra jämt.
Bra i skolorna, bra i förskoleverksamheterna, bra på arbetsplatserna, bra bra bra...
Barn separeras från grupper redan i tidigt ålder för att dom har omoderna kläder,
för att dom ser annorlunda ut och för att dom är på ett visst sätt.
Tjejer börjar med den onda utfrysnings-metoden så fort dom lärt sig sitt första ord
och grabbarna slåss så fort dom lärt sig hur man svingar armarna.
Och detta beteende fortsätter upp till vuxenålder och blir med tiden bara grövre och grövre.
Tonårigar mobbar varandra till döds och vuxenmobbingen är så löjligt stor
att man förstår att barnen blir lika skruvade i huvudet.
Överallt verkar det nästan som att det är socialt acceptabelt med mobbning,
Det startas enstaka föreningar som kämpar mot mobbning och en gång vart tredje
år kommer någon tråkigt person och ska rabbla upp dilemman om mobbning och rasism
i skolorna men minnet av denna föreläsning bleknar bort snabbare än en dålig solbränna.
För dom som borde ta tag i att lära barn rätt från fel är dom som så ofta sticker huvudet i sanden.
Det är föräldrar först och främst och i andra hand verksamheterna där det vistas ett flertal
människor under samma tack dagligen. Dvs skolor, förskolor och arbeten,
Om familjen misslyckas med barnen hemma och dessa barn i sin tur
tar ut det på förskolorna eller skolorna och när lärarna i sin tur väljer
att förneka att dessa barn behöver hjälp så är det bäddat för en katastrof.
I många fall är det dom mobbade barnen som får flytta på sig medan
ligisterna fortsätter sin diktatur på skolan.
På arbetsplatserna är det likadant.
Det är den utstötta och trakasserade som blir sjukskriven eller säger upp sig
medan dom kvarstående människorna hittar en ny hack-kyckling.
Frågan är vad samhället ger ut för signaler när man straffar offret för
att man inte vågar ställa sig face-to-face med obekväma sanningar.
När man väljer att blunda för det som sker framför en för att man som ledare, lärare eller
chef inte är bekväm med att ta konflikter.
Vilket enorm svek det är mot alla som drabbas av denna vidriga mobbning.
Vilket enormt svek mot den medmänskliga utvecklingen som alla människor borde gå mot.
När dom förtryckta blir förtryckare
VIDEO
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser denna video.
Nu gör jag inte en bedömning över judarna generellt för jag vet att
det finns många som kämpar för andra sidan också men tyvärr har
Israel visat sig vara ett nyskapat helvete för många icke-judiska människor som
lever där, afrikaner framför allt, och det är inte första gången man ser dessa vidrigheter förekomma.
Observera att människorna i videon använder sig av exakt samma argument
som Hitler gjorde när han hjärntvättade sin befolkning och bestämde sig för
att ta miljontals liv pg a av härkomst.
Här ser man samma mönster upprepas och i videon tycker jag
mig skymta en sig heil hand höjas.
Hur sjuk är inte världen idag?
Gud måste ångra sig bittert i att han skapade den....
Spot on!
Idag fick jag mig ett gott skratt när jag åt middag med min man.
Han berättade att han hade haft en kund i bilen i förrgår som skulle
åka hem med sin fru.
Under resans gång hade mannen blivit lite styv i korken,
som så många blir när dom sitter i en taxibil och tror att
dom kan trycka ner chauffören som dom oftast anser vara i underläge.
Han hade börjat fråga om vad min man hade för bil och börjat
en snacka en massa goja om att det var myyyycket bättre att äga
en BMW osv osv...det vanliga status-tugget som människor
som tror att dom är överlägsna andra kör.
Min man vänder sig slutligen om till mannen och säger:
Det spelar uppriktigt sagt ingen roll om jag har en likbil eller en BMW
för det är ändå djurtransport jag håller på med!
Han menade på att det är så mycket drägg och pack han kör så
det hade inte lönat sig att äga en fin och dyr taxibil för den
kunderna hade inte varit värdig märket.
Att säga djurtransport var lättast till hand men han tror
att han förolämpade djuren när han jämförde dem med
vissa kunder som han fraktar.
Mannen fick plötsligt slut på ord och hans fru lade handen
på min mans axel och sa:
- Det är bra att du säger ifrån!
Jag vek mig dubbelt av skratt.
Hade verkligen velat se hans min!
Leaders and followers
"It´s easy to blame the followers for following the wrong path.
But the real blame is on the leaders who are leading them the wrong way"
Välkommen till min nya blogg
Hej alla läsare!
Välkommen till min nya adress.
opengates.blogg.se
Syftet med namnet är att det ska gå hand i hand med mitt skrivande.
Open gates = Öppna portar
En öppen mentalitet, leder till öppna armar, som slutligen leder oss till en öppen värld...
Så...dags att börja promenera verbalt...
A cry from the heart
Si tu no vuleves
Inga kläder
Cancerfonden
Girl on fire
I am not my hair
Million voices
Så jävla pk! Hahaha
Today
Love quotes
Woman
Religion
Empati
Age
Man makes the money - Money never makes the man
Trust in love
Kärleken är nog den galnaste berg och dalbana-resa som vi
någonsin klivit på.
Kärleken är en kaosartat storm som bara blåser in
och sveper oss iväg mot ställen vi aldrig trodde vi
skulle befinna oss på....känslomässigt.
Vi hatar, vi älskar, vi föraktar, vi beundrar,
vi lämnar, vi kommer tillbaka, vi känner allt,
vi känner inget, vi vill gå, men samtidigt stanna,
vi förlorar hoppet, men med tiden kan hoppet finna sin väg tillbaka.....
Friendship
Racism
You gotta love instagram!
Martin Luther King
Negative people
Motherhood
Unicef
Skriv under för unicef!
Flykten slutar här
Varje dag tvingas barn över hela världen att fly från förföljelse, förtryck, krig, fattigdom, våld och övergrepp. Tusentals av dessa barn kommer varje år till Sverige. Väl i Sverige ser vi dagligen exempel på att dessa barn får sina rättigheter kränkta. Med detta inlägg vill jag rikta ljuset mot dessa kränkningar och ge barn på flykt en röst .
Barnkonventionen är en samling mänskliga rättigheter för barn. Den slår fast att barn har egna rättigheter och ett människovärde som måste respekteras, samtidigt som barn har speciella behov av skydd och stöd. Sverige skrev under barnkonventionen redan 1990, men den gäller ännu inte som svensk lag.
Om barnkonventionen gällde som svensk lag skulle beslutsfattare tvingas ta barnets rättigheter på större allvar och kunskaperna om barnets rättigheter skulle öka. Barn på flykt måste få sina rättigheter tillgodosedda. Jag har skrivit under för att göra barnkonventionen till svensk lag. Gör det du också! Flykten slutar här.
Tomma ord och falska löften
Jag antar att ni alla är familjära med situationer där man slänger
iväg tomma löften och flyktiga ord sagda av vänlighet mer än verklighet.
Oftast gäller det situationer där man stöter på en gammal klasskamrat
eller någon från ens förflutna.
Man pratar snabbt om hur länge sedan det var man sågs och att
man borde återuppta kontakten och ta en fika nån gång.
Men när man skiljs åt så inser man att man inte ens har kvar
varandras nr och att dom uttalade orden var en artighet i brist på annat att säga.
Men sen kommer det till en punkt då dessa löften som ej hålls
och dessa tomma ord är allt annat än lovade pga vänlighet.
När löften blir till svek och där människorna bakom löftena
inte är ytliga bekanta utan familjer, vänner, älskade,
ja med andra ord människor som du starkt håller av.
Jag har imponerats många gånger av just vänner som sviker en.
Vänner som smiter ut genom bakdörren i hopp att man inte
ska märka att dom går.
Och det är just den typen av feghet som för stunden gör mig otroligt
förbannad men som med tiden bara får mig att tacka gud för att jag
blev av med dom.
För det finns inget som får mig att tappa respekten för en människa
som när dom inte står bakom sina egna gärningar.
När dom urskuldar, bortförklarar och skönmålar deras brist på ansvar.
Alla relationer som man skapar med andra människör medför ett ansvar.
Man har en skyldighet att vårda och se efter relationerna likt en ros som ska hållas levande.
Och om man en dag vaknar upp och inser att man inte har tid att vara i en
relation, att man inte har ork eller för att man av någon anledning inte
finner relationen givande längre, då tar man tjuren vid hornen och
förklarar det till den personen som man är på väg att lämna.
Oavsett om det är vänner, familj eller ens älskade.
Som en vuxen person till en annan.....
Den längsta kärlekshistorian jag har haft är den med mig själv
Hur många och långa relationer som du än har haft så finns det
ingen relation som du kan ha varit delaktig i än den som du har
med dig själv. Den som du har dagligen och den som du kommer att ha livet ut.
Det är nog även den relation som du bör vårda och se över som mest
för när den relationen faller samman så kommer du att finna att
saker runt omkring dig inte faller på plats heller.
Du är grunden till ditt liv.
Inte din man, inte din kvinna, inte din familj, inte dina vänner
och faktiskt inte ens dina barn även om dom nog kommer närmast.
Det finns en sak som jag värdesätter högst av allt i mitt liv
och det är att faktumet att jag inte är en skadad duvunge.
En bemärkelse som sitter som svetsad på många av dagens kvinnor.
Jag har inte några faderskomplex, jag har inget behov av att
bekräfta mig genom män eller genom materiella saker.
Dom problemen jag har och har haft är jag väl medveten om och
dom har jag bearbetat klart och dom som existerar nu har jag full kontroll över.
Det finns inte psykologiska komplex i mitt liv eller i mitt huvud som
gör att jag söker bekräftelse i andra eller att jag känner ett beroende
av män, vänner och familj.
Kvinnor underskattar värdet av att äga sin egen frihet.
Att vara så pass oförstörda inombords att man inte behöver
tillföra sin kropp eller sina tjänster till bordet för att få betydelse i livet.
Att kunna sätta så pass kloka gränser att man inte
gamblar med sitt värde och sin framtid.
Att kunna fatta så pass visa beslut här och nu så att
dom inte förföljer än i all evighet i framtiden.
Att vara stark nog att dra undan sitt hjärta innan det blir krossat.
Att inte känna ett evigt behov av att vara självdestruktiv och
leva i självdestruktiva förhållanden.
Det tyder på stark mental ohälsa när en kvinna
trånar ett olycka och misär i sitt liv.
När hon blir likt en sökare i sitt liv, ständigt på jakt
efter en lycka som pga många felaktiga val
aldrig kommer att existera......
Den största styrkan finns hos kvinnan
Det finns inga tvivel som helst om att kvinnan är den starkaste skapelse
som existerat och existerar på jorden.
Det finns ingenting som vi inte har överlevt eller överlever.
Misshandel, människohandel, övergrepp, förtryckelse, fångenskap,
ensamt föräldrarskap, föda barn efter barn, ta hand om män, press,
stress, diskriminering, sjuka idealbilder, krav, hot, ja you name it.
Och vi överlever bara inte! Vi reser oss gång på gång när andra
bara skulle sjunka genom jorden, vi kämpar och vi står på oss.
Vi blir martyrer som alltid kommer lämna spår och minnen efter oss.
Att bo i ett samhälle där kvinnorna faller som käglor för idiotiska
förebilder som inte alls representerer idealet av en kvinna känns
lite som en besvikelse.
Att se kvinnor som borde vara smarta och eftersträva frihet, eftersträva
fångeskap och dumhet är trist för alla kvinnor i alla lägen.
Att behöva läsa om hur kvinnor i olika länder tvingas bära sin egen skuld
efter en våldtäkt och sedan gå ut på en klubb i Stockholm och se
hur många många kvinnor nästan provocerar fram fara för sig själva
kan ibland göra mig fly förbannat.
Nu finns det säkert många som hatar mig när jag säger så men jag
kan faktiskt inte förstå vad man vill uppnå när man är ute och skakar
rumpa i en kjol så kort att man ser halva rumpan och dom sexiga stringen.
Eller när man blir aspackad och hånglar med sin tjejkompis för att hetta
upp killarna som man vet älskar lite girl on girl action.
Varför i hela friden gör man allt detta?
Jag skulle aldrig tala för att man får skylla sig själv oavsett hur man
klär sig eller beter sig för med två döttrar så vet jag att jag skulle avrätta
den som hade våldtagit dem om det en dag skulle hända oavsett om
dom varit ute nakna och flörtat hem mannen i fråga.
Men varför flörtar så många med faran med all den kunskap som vi har?
Varför utsätta sig för så många onödiga risker?
Vi kvinnor är så sexuellt avtrubbade i Sverige att vi använder sex som maktmedel
och som ett sätt för att få bekräftelse och uppmärksamhet istället för att använda det
för vår egen njutnings skull.
Vi opererar oss, lär oss hur vi ska utstråla sexighet, klär oss utmanande och
faller för varenda kvinnofälla som skapats av delvis män och delvis av oss själva.
Samhället säger åt oss att ta bort varje liten skönhetsmiss och snart
ser vi alla ut att ha skapats från barbiemallen.
Size 0, D-kupa, putrumpa och silikonläppar and we are good to go!
Och ju lägre ner man går ner i åldrarna ju mindre iq finner man.
Det känns oftast som att jag precis sett en läskigt skräckfilm
efter att ha stått och lyssnat på ett gäng unga tjejer och jag försöker
alldeles för ofta förtvivlat slå bort tankarna om att mina döttrar ska gå i samma fotspår.
Dom starka förebilderna faller i skymundan och fram träder förebilder som
leder unga själar helt och helvetes fel.
I bloggvärlden regerar dom allra ytligaste och innehållslösa bloggarna
och det säger väldigt mycket om unga människors värderingar när bloggerskor
som Kissie röstas fram till en av dom främsta.
En anorektisk D-kupa som skriver om hur hon super och festar dagarna
i ända och som visar upp hennes mini tajniga kläder. WOW!!!!
På tv ser man bara tjejer som klär av sig för pengarna och som lever
lyxliv pga att dom gör det, eller så blir dom kända pga att dom sätts
på i TV-rutan framför hela Sveriges befolkning.
I en annan kanal kan du se nästa starka förebild vid namn Anna Anka
som sitter och skryter om hur hon vann över miljadären Paul Anka genom
att sätta på honom bakom hennes bästa väns rygg.
Fantastiskt!
Och så undrar vi varför det odlas fram självdestruktiva
unga kvinnor i Sverige som inte ens har makten att tänka själva!
Nej det är tragiskt, och tragiskt är egentligen bara förnamnet.
Vi har en obetalbar frihet som kvinnor i Sverige.
Vi har makten att kontrollera våra egna kroppar, möjligheten att gå
i skola och skaffa oss en utbildning och självständighet, friheten att säga nej,
alla chanser i världen att bli exakt vad vi vill och när vill vill det.
Något som halva världens kvinnor bara kan drömma om.
Och så tar vi den chansen och spottar iväg den som en snorloska.....
Empati
Ikväll hade vi en liten incident hemma!
Mina döttrar låg i sängen och gosade lite innan läggdags och helt plötsligt
hör jag ett tjut från den lilla som bara är strax över tre månader.
Jag och min man springer in och av ren rädsla så börjar man ju skrika
på tre-åringen och ifrågasätter vad hon har gjort.
Varav hon börjar störtgråta hysteriskt även hon och blir jätterädd.
Så rädd att hon klättrar upp på mitt ben och hänger sig kvar som
att det gällde liv och död.
Min man fick ta minstingen och jag tröstade min tre-åring som skrek:
- Det var inte meningen, det var inte meningen, jag är så ledsen.
Sen slängde hon sig brevid lillasyster sin och grät och skrek förlåt förlåt.
En ganska hjärtskärande scen faktiskt.
Men sådan är min dotter!
Har fått höra från förskolan att hon ofta börjar gråta själv när någon
av hennes vänner skadar sig eller är ledsna.
Alltid först för att se vad som har hänt och för att trösta sina lekkamrater.
Hon har aldrig slagit första slaget på någon, slåss helst inte alls med
andra barn utom när hon ska försvara sig själv, vilket jag tycker är helt ok.
Och hon skulle aldrig drömma om att skada hennes syster med flit.
Mer kärleksfull storasyster får man leta efter.
I nästan en timme satt jag och vaggade henne fram och tillbaka medan
hon upprepade att det var hennes fel att Alessia vart skadad, att hon
inte menade något illa, och det var otroligt att se hur rädd hon var för
att hennes lillasyster skulle vara arg på henne, eller tycka mindre om henne.
Och där har vi det!
Empati...
Något vi nuförtiden får söka efter med förstorningsglas.
Rädslan av att ha gjort en annan medmänniska illa.
Skammen av att inse att man skadade någon som man bryr sig om.
Ursäkten som leder till att man uppfattas som en enastående individ istället
för en nonchalant snorunge som försöker skylla sin skuld på någon annan.
Barn kan komma undan med ett sådant beteende men år 2013 så
kommer även vi vuxna människor undan med vår brist på empati mer än någonsin.
Vi skadar gladeligen våra nära och kära och för inte säga människor vi
inte ens känner eller har någon kunskap om.
Vi spottar på andra som om dom inte ens vore värda smutsen under vår sko.
Vi kränker och förnedrar andra utan att känna ett sting av dåligt samvete.
Vi begår hatbrott i rasismens, religionens och maktens namn.
Vi ägnar timmar åt att förstöra en annan människas vardag och går
sedan hem och klappar oss själva på axeln för att vi har bockat av dagens hat.
Varför stannar inte empatin kvar hos oss?
Varför växer den bort mer och mer ju äldre vi blir?
Vart är denna visdom som ska komma med åldern?
Att klippa och klistra när det passar
Är det något jag har lärt mig av att träffa många kulturer och många
oliktänkande så är det att alla faktiskt har en stor sak gemensamt!
Och det är att oavsett om man är svensk, turk, afrikan, kristen, muslim,
troende eller inte, så älskar man att klippa och klistra ihop saker så
att det passar för stunden. Man älskar att följa eller inte följa sina
traditioner så att det ska passa in i den situationen man befinner sig i.
Jag har träffat och pratat med muslimska män som aldrig skulle kunna komma
i närheten av fläskkött men som gladeligen konsumerar alkohol och
går till sängs med västerländska kvinnor. Skillnaden kommer fram när
deras döttrar eller systrar skulle ha samma önskan om att bli tillsammans
med en människa av en annan kultur eller religion. Då drar man fram
det tunga argumentet om att man måste hålla sig till likasinnande eller
tänka på sin heder och sitt arv.
På inte tal om dom högerextrema svenskarna som aldrig ens lagt
en uns av vikt på att vara just svenskar och desto mindre kristna.
Men nu när icke-européerna träder in så är det helt plötsligt väldigt
viktigt att få hoppa omkring och sjunga små grodorna, gå i kyrkan
och behålla dom svenska sederna och dom kristna traditionerna.
Något som inte funnits i åtanke för många på flera flera år.
Det bästa är dom medelålders vita männen som enivsas med
att utländska män tar deras plats hos svenska kvinnor och
läggger detta som argument bakom att invandrarna ska kastas ut.
Men dom behåller gladeligen dom utländska kvinnorna som hemmafruar
när dom västerländska kvinnorna inte går att kontrollera längre.
Likaså finns det kvinnor som vill vara självständiga och leva livet
när det kommer till 2013.
Man står på sig när det kommer till att slippa städa, diska och
ta hand om hemmet och barnen men när mannen vill splitta
notan på första dejten, inte vill hålla upp dörren eller ha
försörjningsplikten då lägger man honom i kasta högen
för att han inte vill ta sitt ansvar som man.
Männen apar efter även dom med sina orimliga krav på
att en kvinna ska ha hemmafru-förklädet på sig.
Att hon ska baka bullar och städa och föda barn efter barn
men helst i stilletklackar och en size-zero med f-kupa.
Jag kan bara titta på min egen familj som gladeligen klipper
och klistrar så att mallen ska passa livet perfekt.
Dom är traditionella när det kommer till att ha en mamma som
passar upp på dem men moderna när det kommer till att leva
sitt eget liv och inte hjälpa till. Traditionella när det kommer till
att bo nära varandra och ta hand om varandra men moderna
när det kommer till att faktiskt göra uppoffringar för någon annan.
Så är det med oss människor.
Det är den gemensamma plattformen för oss alla.
Möjligheten att få göra livet som bekvämt som möjligt.
Möjligheten att uppoffra 0 samtidigt som man tar emot allt.
Empty pockets!
Idag är det lönedags!
Synd bara att pengarna knappt hinner komma in
innan dom är slut :/
Jag vet inte om jag har blivit lite halvsnål med tiden men
jag tycker att kostnaderna har blivit extremt höga.
Vi betalar mer pengar men får mindre för dom.
Idag kan jag gå ut på en restaurang och betala 30 kr för
ett glas med falsk cola.
Maten kan vara vidbränd och köttet senigt men likförbannat tvingas
man punga ut runt en 300:- minst per person.
Jag kan köpa en tröja för 400:- som efter två tvättar trådas
upp eller spricker i sömmarna.
Häromdagen gick jag och klippte mig och fixade ögonbrynen.
Jag klippte en cm på min lugg och mina ögonbryn vart slaktade
men likförbannat så gick jag därifrån 200:- fattigare på ett jobb som
inte ens tagit en kvart och som slutade med dåligt resultat.
Köper du ett par skor idag så får du knappt ett par schyssta
dojor under tusenlappen och på det så ska du köpa massor av
medel för att hålla dom, i trim, klacka om dem och ibland behövs
det t om en extra sula för att skon ska sitta bra.
Vilket innebär att skorna kanske har ett slutpris på 1.500 istället
för 1000:-
För att inte tala om tv-avgiften som man står och betalar.
Dessutom för två kanaler som jag i alla fall aldrig kollar på.
Inte ens politiker betalar den där jäkla avgiften.
Barnindustrin kunde inte vara snabba nog att utnyttja faktumet
att föräldrar vill ha det allra bästa till sina barn.
Du finner snart inte en vagn under 8000 kr.
Till det vill du oftast ha en babysitter och den går aldrig under 700:-,
en bärsele från babybjörn går på tusenlappen, bilstol, barnstol,
skötbortd, säng...bara där är du uppe i en utgift som inte ens lönen täcker.
När årstiderna skiftar letar vi efter dom mest praktiska och hållbara
kläderna och det är ett sökande som måste ske om och om
igen för att barnen växer.
Skulle köpa ett underställ till min dotter på polarn och pyret.
Byxor och tröja tillsammans skulle ha kostat 1.500!!!
Det är fanimej helt sjukt!
Listan blir låg men ytterliggare en sak som irriterar mig
är sl:s priser. Att först lägga in trängselavgift och sedan
chockhöja priserna var riktigt fult gjort.
Meningen var ju att spara på miljön med bilarna och låta
folk byta till tåg och bussar men nu har ju folk knappt råd att
färdas komunalt heller.
En gång i tiden brukade vi storhandla två ggr i månaden och
kvittot brukade landa på 1.300 - 1.400 .
Nu handlar vi för 2.500-2.700 och kommer hem med varor som
knappt räcker två veckor. Vi satsar mycket på frukt och grönt.
Dessutom blir många varor dåliga och behövs kastas innan utgångsdatumet.
Nej Gud bevare mig för höjda priser, sämre kvalité och service
som bara resulterar i tomma fickor hur mycket man än jobbar!
Konflikträdd
Att vara konflikträdd kanske inte är den roligaste egenskapen man kan ha.
Konsekvenserna kan även bli att man själv går runt och mår väldigt dåligt
för att man håller all ilska inom sig.
Jag kan vara både konflikträdd och väldigt aggressiv attackerare.
Det beror faktiskt mycket på om det är jag själv som blir påflugen eller
om det är någon annan.
Jag har betydligt lättare att reagera snabbt och stark om det gäller någon
annan men om det gäller mig själv så kan jag bli ställd och reagera alldeles för sent.
Sen finns det enormt många konfliktträdda människor som bara ställer till
det för sig själva genom att vara rädda för att stå upp för sina åsikter.
Som framstår som falska för att dom blir den där ständiga ja-sägande
personen som alltid håller med, kameleonten som skiftar färg beroende på miljö.
Och jag kan faktiskt nästan bli förbannat på sådana människor och även
ibland ha väldigt svårt att lita på dem.
För en människa som aldrig visar sin ståndpunkt kan besitta många fula tankar
om en som aldrig kommer fram. Och man kan aldrig riktigt lita på att man
har den personens back-up när det verkligen gäller.
Sitter denna person och håller med när andra människor kritiserar en?
Sitter denna person och håller med när man talar när hon/han egentligen
tycker helt tvärsemot?
Oftast går dessa personer bara omkring och klagar på andra och på hur
dom blir behandlade men ler falskt när dom talar med personerna ifråga.
Om jag inte gillar en person så kan jag aldrig vara genuint trevlig.
Jag kan vara artig och visa respekt men att man någonsin skulle se
mig med tungan i häcken på någon jag inte tycker om skulle aldrig hända.
Och när jag ser en sådan charad så blir tilliten till den personen ganska liten.
Att vara konflikträdd är en sida som alla som besitter den måste jobba med.
Om inte för sin egen skull så för sin omgivnings!
Smoking and drinking
Jag varken röker eller dricker alkohol och respekterar inte föräldrar som
super och röker alldeles för mycket.
Om man av någon anledning ska dö i förtid och lämna sina barn
så ska det ta mig fan inte vara pga att man självmant förgiftat sin kropp.
Att man fortfarande känner behovet av att supa ner sig när man har
barn är för mig en gåta. Man behöver inte sluta upp med alkohol men
man får väl styra upp det så att man har ett normalt alkoholintag
och inte att det fortfarande är tonårsfasonerna och man super ner sig totalt.
Barn som umgås i berusande miljöer löper med all sannolikhet
större risk för att gå samma väg.
Ser man mamma och pappa packade vid varenda liten tillställning
så får man nog en alldeles för tolerant inställning till alkohol-kulturen.
Barn märker i tidig ålder att föräldrarna är påverkade.
Man kan sällan smygdricka med sina barn.
Tyvärr lever vi i en väldigt ursäktad alkoliserad kultur.
Att begå brott, bedra och behandla andra illa under berusande omständigheter
är beklagligt nog alldeles för accepterat.
Ändå vet vi alla vad för mycket alkohol i kroppen för med sig.
Rattfylla som kan leda till andras och ens egens död, tyvärr oftare andras
död, våldsamma gärningar, otrohet, misshandel av barn och fruar,
dåligt omdöme... smärre pinsamheter är väl det mest lighta man kan råka ut för.
Så varför inte ta sitt ansvar och konsumera mindre och åstadkomma mera.
Vi vet alla vid det här laget att berusande ämnen förgiftar vår kropp likaväl såsom vårt sinne....
You keep sweet-talking me and I keep listening to your bullshit!
Oh jag är så less på all skitsnack!
Så less på alla tomma löften, skönmålade historier om solsken och gröna skogar.
Trött på falsksnacket och utfyllnadsorden.
Och bäst på detta måste vi kvinnor vara.
Såvida det inte är en man som försöker få ligga!
Skulle jag hänga mig kvar vid alla sweet-talkers som man försökt ha
en vänskap med så skulle jag också ha 2502 "vänner" på face-book,
1388 följare på instagram och 800 nr i telefonboken.
Men faktumet att jag kräks på falska människor gör att jag inte ens
orkar öppna ett face-book konto och ännu mindre behålla nr från
folk jag vet jag kanske kommer ringa en gång per år eller råka sms
när man sänder ut en god jul hälsning och klickar i: Skicka till alla.
Det var bara för några månader som jag fick kontakt med en
förälder som försökte knyta oss samman genom våra barn.
Det var rövslickeri i allra högsta glad och naiv som man är så
hoppar man på det tåget och tycker att fan vad kul att hitta en lekkamrat
till Zarah och kanske även en familj som man kan umgås med i framtiden.
Så jag försökte visa mitt intresse tillbaka och med tiden så förstod
jag att dessa utlovade ord och stora löften om tjejkvällar med flickorna,
familjeutflykter och gemensamma promenader bara var flyktiga ord.
Det gör varken till eller från om allt detta blir av för livet är stressigt nog
men jag kan för mitt liv inte förstå varför man genomför denna charad
för att sedan åstadkomma 0 av det man har sagt och prislovat.
I Think I´ve heard it all!
Inte bara från vänner och killar, utan från familj och släkt.
- Oh men gud vi måste bara träffas snart!
- Oh vi måste bara göra det här och det här och det här.
Problemet med dagens samhälle är att vikten av att leva
upp till det man säger eller inte är så betydelselöst för människor.
Ett löfte är lika lite värt som en piss i havet och du kan inte ens
förvänta dig att människor som beter sig såhär ska känna en uns av skuld.
Friheten att kunna vandra runt som världens avskum utan att det berör människan
har aldrig varit större än nu.
För bakom en falsk människa döljer sig oftast en ännu falskare människa.
Det är svårt att hitta dom där seriösa nålarna i den enormt stora höstacken av skit.
I am my fathers daughter
I am my fathers daughter
Kära far.
Född i Bologna 1945 i en liten by på bergen.
Son till en partisan som kämpade mot nazisterna under andra världskriget.
Som i sin tur hade en bror som var en högt uppsatt ledare bland fascisterna.
Rätt roligt historia egentligen.
Min farfar var nära på att bli dödad i sin kamp mot nazismen men tack
vare hans bror så frigavs han med livet i behåll.
Blod är tydligen tjockare än nazismen..jag menar vatten :)
Han mamma gick bort när han var 12 år och kvar fanns hans far och äldre
syster som tog hand om honom så gott det gick.
I äldre ålder så flyttade han till Sverige där han jobbade på olika
italienska restauranger och pizzerior.
Efter ett par år träffade han mamma som då var banktjänsteman.
Dom flyttade från Västerås till Stockholm och han öppnade sin
första pizzeria, och senare även en restaurang.
1983 adopterade han lilla mig.
Han tröttnar aldrig på att berätta historien om hur han stod och bakade
pizza när telefonen ringde och mamma sade att dom äntligen fått en dotter
som dom kunde få komma och hämta i Sri-lanka.
Väl där så lärde sig min far engelska för första gången.
Så han låter som Apu i Simpsons när han pratar engelska
eftersom han lärde sig språket av mina landsmän :)
Min pappa har alltid slitit enormt hårt för att vi ska ha det bra.
Hans mål i sikte har alltid varit att ge oss allt han själv saknade.
18 timmar om dagen slet han på sin restaurang men lika glad var han ändå.
Jag kan inte minnas många gånger som jag sett min pappa arg.
Faktum är att jag inte ens minns honom liggandes på soffan när han väl
var hemma trots sina långa timmar med slit och släng.
Så fort han var hemma så fixade han med huset,lekte med oss eller var och tränade.
Fotboll med brorsan, tennis med mig, utflykter till grönan eller Legoland.
Dom konsekventa resorna till Italien med Wolkswagen bussen där
han monterade in tv-spel och video så att vi inte skulle ha tråkigt.
Pappa har alltid behandlat oss med respekt.
Kan inte minnas tillbaka att han någonsin har pratat nedlåtande med oss,
svurit eller ens skrikit.
Därför har jag alltid haft en djup respekt för honom.
Mamma kunde jag skrika och bråka med dagligen men min pappa
vågade jag knappt titta i ögonen när jag gjorde något fel.
När man har en sådan far så skapar det en stark vilja att bli något bra.
En stark självkänsla och en makt över sig själv.
Man vill vara allt han förväntar sig och man väljer att ha självrespekt
i motsats till vad många av ens vänner hade.
Det är ingen påhittad psykologi att kvinnors självkänsla och beteende
speglas av deras fäders kärlek eller ovilja att ge dem det.
Nej gud jag har varit lyckligt lottad att ha en pappa som alltid finns där.
Att ha en pappa som stängde restaurangen och flög ner till min
undsättning när jag träffade en idiot och flyttade till Italien.
Att ha en pappa som alltid trott på mig och som alltid peppat mig
i alla mina beslut.
Att ha en pappa som absolut inte gör någon skillnad på tjejer och killar.
Hade lika mycket frihet som min bror och endast regler som baserades
på tillit och respekt, inte kontrollbehov och kulturella knasigheter.
Min pappa är även den som givit mig en grym arbetsmoral.
Den som visat mig att om man verkligen kämpar så ligger världen
framför ens fötter!
Han är den fattiga italienaren som kom med ingenting och avslutade med att ha allting.
Visst har brorsan och jag varit mer än bortskämda men jag värdesätter verkligen
hårt arbete och faktumet att ingenting är gratis.
Vi lär oss att inte vara beroende av män.
Att män inte har eller ska ha någon vikt i ens liv.
Men att ha en man, den första mannen i ens liv, en man som
säger att man är värd mer än allt annat i världen, en man som står vid
ens sida i vått och torrt, en man som lyfter upp en när man faller, en
man som är villig att offra sitt liv för ens eget, en man som dagligen
visar en enorm kärlek och stolthet över den man var och den man har blivit.
Det är inte bara viktigt, det är livsavgörandet.
Saknaden av Italien svider fortfarande...
Vem hade annat att saknaden av Italien skulle slå så hårt mot mig denna gången.
Inte bara hårt känslomässigt utan även psykiskt.
Försöker ta igen mig, starta hemmalivet på nytt och komma in i dagliga rutiner,
ta mig an mina uppgifter. Men jag ser bara flera nyanser av grått.
Jag kan inte leva såhär.
Har aldrig kunnat och har aldrig velat!
Vill leva med människor som besitter en stark känsla för livet.
Vill promenera längs gatorna och träffa människor som ler.
Vill möta folk som öppnar sina armar för mina barn och min familj.
Vill gå omkring med känslor av glädje, livslust och inspiration.
Inte med en ständigt irritationskänsla, förakt och med en
känsla av att jag måste ta ett visst avstånd från människorna runtomkring mig.
Vi är inte sympatiska och hjärtliga människor.
Faktiskt inte.
Och inte, hur mycket vi än inbillar oss, så är vi kända för det heller.
Vi är ganska bittra, ganska sura, ganska osociala och ganska tråkiga.
Vi har fantastiska eldsjälar, många individer som inte syns.
Men som befolkning är vi otroligt känslokalla inför varandra.
Varför ska vi förneka det?
Jag vet ju att vi alla tycker det, svenskar som invandrare.
Och när jag säger vi så gör jag inte ett generellt utpekande mot
etniska svenskar utan jag pekar mot oss alla då vi faktiskt nu 2013
är ett ganska månkulturellt land till skillnad från förut.
Vi invandrare är inte bättre.
Vi är också hårda, kaxiga och väldigt ovilliga att släppa ner muren framför oss.
Kanske kallas det för assimilering, den Jimmie Åkesson så ivrigt eftersträvar.
Kanske har vi alla en tyst överenskommelse om att vi ska ge fan i alla
andra och bara bry oss om oss själva.
Men vad har det lett oss till?
Depression, mental ohälsa, ensamhet som tar kål även på eremiten själv!
Inget samhälle eller land kan funktionera utan gemenskap.
Inga pengar i världen kan köpa kärleksfulla värderingar och dom grundläggande
faktorerna som vi behöver.
Italien håller på och kraschar!
Har vänner som knappt fått lön på flera månader.
Men om du anlände till Italien utan denna fakta så skulle du
aldrig genom att träffa människorna kunna gissa detta.
För man kan bära tusen bördor gemensamt med familj och vänner.
Men en börda som ska bäras av en person kan vara förödande.
Det är en stor skillnad för hjärtat att se gamla människor som kommer
ner från dom gamla trapphusen med sina stolar för att socialisera i parken
och att se våra gamla sitta och ruttna bort i vårdhem där dom är vanvårdade
och den enda familj dom har dyker upp först när arvet ska delas upp.
Det är stor skillnad att vara i ett café där alla som kommer in hälsar på varandra
och vem som helst kan slå sig ner vid ditt bord för att socialisera.
Skulle man göra det här så skulle folk tro att man ska råna dem eller att man är instabil.
Att ha ungdomar som reser på sig när man kommer in i bussen med barn
istället för ungdomar som svär och visar noll respekt.
Att ens barn överhuvudaget ses som älskvärda individer och inte små
mindre värdsliga saker som bara stör och irriterar.
Det är skillnad att göra 15 nya bekantskaper på några veckor istället
för att bli av med tio under loppet av ett år här för att livet är så hektiskt och
oberoende av andra.
Det är kul att komma in i affären där man handlar och se slaktaren slänga
på en extra köttbit gratis för att du är stamgäst istället för att
ha den opersonliga kontakten som du har här då du ska vara
glad om du får fem kronor rabatt på en vara du köpt 234 ggr.
Jimmie Åkesson och hans sympatisörer är snabba på att
ropa svenskfientlig när icke-svenskar inte vill integrera sig eller
lära sig svenska. Men i grund och botten längtar många på att få
komma hem igen. Att få återvända till länder där samhällena
är uppbyggda på den gemenskap som jag sitter och trånar efter dagligen.
Det handlar inte om otacksamhet.
Det handlar om en inre önskan att få återvända till ett ställe som
man kan kalla sitt hem.....
Roliga tider från gamla tider i Italien.
Vänner som man fortfarande håller kära.
Säkert tio år sedan men stunderna lever kvar i minnet :)
Servicebranschen - En skam
Är uppväxt i service-branschen och har jobbat i den i snart 15 år.
Arbetade sida vid sida med min far som en gång i tiden drev
en av dom bästa italiensk/franska restaurangerna.
Kocken var fransman och den grymaste av dom alla.
Spelade ingen roll om han tillverkade bearnaisesås eller
grönpepparsås, alla såser var gjorda från grunden och stod
timmar i kastrullen för att nå perfektion.
Gammal mat kastade på en gång, ingenting återanvändes, städningen
var noggrann och gjordes minst två ggr om dagen.
Servicen var top notch och under 28 års tid kom samma
familjer om och om igen tills dom slutligen blev som en del av vår familj.
Jag älskade att jobba där.
Det var inte alls likt ett jobb utan det kändes mer som att man
gick till ett hem där man umgicks med familj och vänner.
Nuförtiden så känns det som att det dragits en skam över vår bransch.
Inte enbart över restaurangbranschen utan över hela servicebranschen.
Det är för lätt att starta upp eget, för lätt att bli kock, för lätt att bli frisör,
för lätt att bli make-up artist eller att överhuvudtaget få in en fot i
en bransch som är så viktigt.
I varje hörn öppnas det en restaurang och kvalitén på ställen
går från dålig till sämre.
Vi har snart inte ett enda ställe där det är värt att sätta sin fot på
där jag bor och då är vi trots allt en stor ort som ligger 10 min från storstan.
Du kan slå dig ner vid ett bord och få en rå entrecote likaväl som
att du kan gå och fixa naglarna för 750:- för att dom sedan ska ramla
av eller gå sönder en halv vecka efter.
Vet inte heller hur många gånger mina vänner kommit från frisören
med sina hår helt förstörda.
Fel färg, dålig klippning, en som t om fick sitt hårt bortbränt.
Ögonbrynsfärgning som slutat med kolsvart färg för att min väninna
blev bortglömd, inte så roligt när man själv är knallblond.
Och till råga på att du ska få ett dåligt arbete gjort,så du ska även
få ett bemötande som är under all kritik.
Kaxiga brudar med fem kg spackel som tar emot dig i
salongen med ett grinande face som säger att dom inte ens vill ha dig där.
Servitörer som är trötta på livet som låter dig bli sittandes med
din meny i 30 minuter för att dom är upptagna med sina mobiler.
Tråkiga kassörer som knappt säger hej när du packar upp dina varor
och snorkiga klädbutiksägare som inte ens ger dig ett leende när
du kliver in i butiken.
Synd att se en sådan gammal och fin bransch gå till spillo.
En bransch som man förr i tiden värnade om och tog stolthet i
att få arbeta med är nu dragen genom skit och smuts!
Konsten att mixa det konservativa med modernt
Jag undrar ofta varför det alltid är så att det ena måste utelsuta det andra?
Varför man måste förlora något för att få något?
Eller lämna saker bakom för att kunna blicka framåt?
Varför kan man inte bara ta de bästa från förr och mixa in det härliga med nutiden?
Får ofta gillringar och pikar för min roll hemma.
Trots att jag även har ett jobb så är min roll hemma ganska lik den klassika hemmfruns.
Jag är den som städar, diskar, tvättar och lagar mat.
Min man tar på sig att fixa med bilar, karriärsrollen och "mansgörat".
Och varför ska vi inte kunna dela upp det så om vi nu trivs i våra roller?
Det är väldigt svårt att förklara för folk idag att man faktiskt trivs med dom
gammeldagsa och stereotypiska rollerna. Svårt att förklara att man älskar
att vara hemma med sina barn och inte har ett dugg intresse av att göra en
superkarriär som innebär att man är borta från hemmet 22 timmar av 24.
Det är liksom lite tabu och säga så 2013 i Sverige.
Problemet är att jag är en missförstådd kvinna på många sätt!
Jag gissar att ungefär 99% av dem som inte känner oss antar att
jag vunnit på lotto och gått och gift mig med en rik syrian som med sina
två företag bara kastar guld och diamanter efter mig.
Men faktum är att jag är självförsörjd till 110% och du finner varken hus,
bil, eller lån i min mans namn utan jag äger allting.
Knappt en tråd jag bär är något som är köpt av någon annan än mig själv.
Jag har slitit hårt sen jag var femton år och jag känner att jag kan unna
mig själv att vara hemma och se mina barn växa upp.
Inte sagt att jag inte vill jobba mer men jag har gått ner i tid sen mina barn kom.
Har varken tiden, orken eller lusten att jobba 10-12 timmar om dagen som
jag gjorde förr och komma hem och pussa mina barn godnatt utan att ha sett dem.
Jag har ingen lista som ligger och dammar i någon garderob hemma
där det står att jag borde hinna med ett x-antal punkter innan jag är fyrtio.
Har redan gjort det som många lägger på sin livsviktiga lista.
Men fortfarande är det förbannat svårt att få folk att förstå att mina val
är till 100% självvalda utan att dra min livs historia.
Det räcker inte med att säga: Jag tycker om att vara hemma och göra hemma-sysslor.
Inte utan att det ska spekaluras om hurvida det är min man från mellanöstern
som tvingat på mig rollen som hemmafru eller om det verkligen är jag som vill vara hemma.
Att ha en man från mellanöstern och leva som vi gör är som bäddat för att folk ska
nicka medlidande och tro att man är förtryckt!
Samtidigt är det lätt att få småpikar från dom riktigt konservativa mammorna
som tror att man sållar sig till dom moderna I DON´T GIVE A FUCK-mammorna
bara för att man tränar, är mån om sitt utseende och inte alltid går i mjukis.
(Även om dom dras på allt oftare).
Så där står man i mitten, mellan stenåldersgruppen och 2013-gruppen
och tycker man har fått det bästa från båda världarna.
Men likförbannat har man i nutid inte rätt att vara lycklig med sina val
utan man är ständigt ett mål för kritik och människor som ska
envisas med att man ska passa in i vissa mallar som kvinna!
Människorna som vågar tvinga andra att titta sig i spegeln....
Jag tror är en otrolig bra människokännare och en väldigt dålig "låtsas som ingenting" människa.
Det är förmodligen därför folk blir lite obekväma och börjar vrida på sig lite
när dom är i mitt sällskap.
Det går inte att vara falsk, kasta ut massor av lögner eller smyga iväg
och sticka huvudet i sanden så länge man är i en seriös relation eller vänskap med mig.
Det finns ingenting värre än att sitta på läktaren och se personer som man
avgudar agera dörrmattor åt sina vänner och familj.
Att se hur dom ursäktar varje felsteg personerna gör för att
lyckas hålla det höga antalet vänner på sin face-book och instagram.
Det är inte förvånande att människor är så falska nuförtiden för
det är sällan man behöver stå till svars för sina egna handlingar.
Jag har en låg smärttröskel när det kommer till svek och väntar fortfarande
på att få konfrontera min älskade brudtärna som bara promenerade ut ur
mitt liv två månader efter bröllopet.
Utan förklaring, utan ett hej då och med en arrogans som jag fortfarande
irriterar mig på tre år efter.
Jag antar att många som klivit in i mitt liv förväntar sig att kunna bete
sig på samma sätt som dom kan bete sig mot sina andra konflikträdda vänner.
Det är först när dom blir ifrågasatta när dom avbokar var och varannan träff för
att killen plötsligt är tillgänglig eller när dom, knappt hör av sig på flera veckor,
som dom inser att deras rövarhistorier inte går igenom.
Och det är beklagligt att folk inte går in med inställningen att ge
varenda relation som dom deltar i, det allra allra bästa av dem själva.
Att man går in med inställningen att det är bättre att ha 100 vänner
och ge dem några procent av sin tid här och där istället för att
ha 10 vänner som man ger sitt bästa till.
Relationerna från helvetet
Jag avundas inte mina singelvänner som är ute och försöker jaga den rätta.
Om jag någonsin skulle bryta upp med min man så vete fan om jag inte
skulle bli nunna och bosätta mig i något kloster för att ge mig ut
på marknaden ser jag inte ens som ett alternativ längre.
Blir vettskrämd av att höra alla erfarenheter som vänner och bekanta
gör när dom tar sig fram i dejtingvärlden.
Man inser att relationer idag inte är i närheten av vad relationer en gång i tiden var.
Visst fanns det otrohet, skiljsmässor och en och en annan idiot även förr
men nuförtiden känns det som varenda människa som försöker ge
sig ut för att finna sann kärlek endast återvänder med skräckhistorier.
Det var länge sedan jag var i dejtingsvängen och har gått från den
ena seriösa och långvariga relationen till den andra.
Och eftersom min första relation tog plats när jag var 16 så
har det inte hunnits med en mils lång lista och det får man väl tacka Gud för!
Har haft turen att bara råka ut för en rejäl nitlott när det kommer till förhållande
och den får man väl säga var en erfarenhet som man lär bära med sig livet ut.
Annars har jag alltid varit en lyckligt lottad partner i förhållande med
både ömsesidig kärlek och respekt.
Kanske är det lite upp till en själv också vart man väljer att lägga ribban.
Tyvärr har vi kvinnor en stark förmåga att falla för den ena idioten efter den andra.
It´s the bad boy attraction som oftast sätter oss i knipa.
Men även i det lugnaste vattnet simmar dom fulaste fiskarna.
Har varit åskådare till många krackelerade förhållande.
Sett dom mest sjuka händelserna ske framför mina ögon
och lidit med människorna som lämnats ensamma med barn och
med många många frågetecken medan dess partner bara trallat vidare.
Otrohet, dubbelliv, orimliga krav, ekonomiska olikheter, kulturkrockar,
odrägliga svärföräldrar, barn, brist på tid, tråkigt sexliv, brist på respekt,
brist på tålamod, tristess, svackor etc etc etc...
Alla många anledningar till varför dom flesta förhållanden nuförtiden
leder till krossade hjärtan och besvikelser.
Vad hände med i nöd och lust?
Vad hände med genom sjukdom och hälsa?
Vad hände med gräset är inte grönare på andra sidan?
Det byttes ut mot speed-dating där livet verkar gå ut på
att dejta varenda kotte som finns innan man stadgar sig och
även när man väl gör det så är behovet av att lämna bakdörren öppen stark.
Även när man har turen att träffa "the one" i ett tidigt stadie så vågar man
inte tro på det och man lämnar det bästa man har för att se om
det kanske fanns något ännu bättre ändå.
Varför vågar vi inte längre lita på kärleken och
anförtro oss åt den?
Om något så starkt inte är starkt nog att hålla
ihop två människor...vad kan då knyta oss samman?
Rikedom lika med ett rikt och lyckligt liv?
Visst är det härligt att vi sätter ekonomiskt privilegierade människor på en piedestal.
Hur vi tar för givet att deras liv är helt fantastiska och att dom ekonomiska
förutsättningarna köper dem både kärlek, framtid och bra familjerelationer.
Helt fantastiskt är det hur chockade vi blir när människor med bra ekonomi
inte kan skilja på rätt från fel.
Hur vi lämnas med gapande munnar så fort en privligerad människa
visar sig vara ond, brottslig eller på något annat sätt avvikande.
Det är ju bara invandrare som gör fel och som hamnar i dåliga situationer.
Invandrare, lägre klassens svenskar, alkoholister och annat utklassat pack.
Det är bara den typen av människor som har tragiska liv.
Inte Margareta och Karl som bor i den lyxiga villan med två
nya mercedes parkerade på uppfarten.
Det är ofta jag hör människor göra den parallellen.
Hur meningar som:
- Det är ju väldigt konstigt att deras barn får bete sig sådär.
Dom med deras goda ekonomi borde veta bättre.
- Gud det kunde jag aldrig tro om honom!
Han som gick på privatskola och som äger en underbar villa i Djursholm!
I have big news for you!
Money can´t buy common sense!
Om ni visste hur många "knarkare" som min man plockar upp med taxin
dagligen som befinner sig på dom flottaste adresserna i Stockholm.
Om ni bara visste hur många olyckliga och ensamma människor
som det finns på dessa adresser.
Hur många lyxfruar som knapprar piller för att överleva dagen.
Hur många oälskade, oönskade och ensamma barn det
finns i rika familjer vars funktion är att fylla ut familjefotot så att det ser bra ut på julkorten.
Om ni bara visste hur ytliga sammanträffandena är där man samlas
på hög för att berätta om sina nyinköpta båtar och lägenheter i Madrid.
Och om ni bara visste hur vidriga vissa rika människor kan vara i verkliga
livet och hur dom anser sig kunna behandla andra människor som betjänter och slavar.
Jag var inte ett dugg förvånad över undersökningen som visade att dom mindre
privlegierade barnen hade det dubbelt så roligt när sommarloven kom i
jämförelse med den högre medelklassen och dom rika familjerna.
När dom priviligerade familjerna åkte på lyxresor och drack drinkar
medan deras barn var hemma eller med på resan i nannys sällskap
så spenderade dom andra barnen sommaren sida vid sida med
sina föräldrar och var på roliga utflykter som inte kostade så mycket
men som spenderades tillsammans.
Inte heller blev jag förvånad över att det visade sig att dom
fattiga och utstötta barnen ler mera än vad dom rika barnen gör.
Också en kanske fullkomligt onödigt undersökning men som sätter
fingret på en viktigt debatt.
Förvånad är jag inte heller att min man plockar upp fler knarkare
från dyra adresser än från plattan.
Att han får mer i dricks från dom mindre rika människorna
än dom rika människorna och att han blir bemött med betydligt mer
respekt från "vanliga" människor än rika människor.
Van är jag också att tampas med massor av sjuka scenarion då
jag jobbat länge i överklassmiljöer.
Och folk tror att det är Somalierna som kommer inrullades
med tre fulla vagnar på Willys som är problemet.
Nej det finns ingenting som har fått mig att inse att pengar har ett
ytterst litet värde när det kommer till en människas värde.
Varken personlighet, hjärta, själ eller goda handlingar går att köpa.
Inte ens med alla pengar i världen.
Vi som är älskade av familj, vänner och barn är rika.
Vi som vaknar upp varje dag med en man som älskar oss för den vi är,
med vänner som står vid vår sida oavsett vad vi går igenom, med familjemedlemmar
som gör allt för att vi ska ha det bästa i livet och med barn som tar hand om oss när
vi är gamla för att dom känner att dom vill återgälda det man har gjort för dom.
Vi är dom privligerade, och många gånger även dom lyckligaste....
Tvångsmässiga handlingar
Jag vet inte om alla besitter någon typ av tvångsmässig handling?
Oavsett om det är städning, tvätta händerna ett x-antal ggr eller kolla
spisen så verkar det som att alla har någon grej som dom är smått besatta av.
För min del är det städning och allmän ordning och reda.
Städningen är så viktigt för mig att hela mitt liv slutar funktionera om
det inte är städat till perfektion i min lägenhet.
" Messed up apartment, messed upp brain"
Och tyvärr handlar det inte om någon vanlig städning när jag väl är igång.
Jag vänder ut och in på hela lägenheten för att komma åt varenda vrå.
Jag tar ut alla kläder ur lådorna och torkar ur dem för att sedan
lägga in strumpor och annat i perfekt ordning.
Jag sorterar bestick så att dom ligger vända åt en och samma håll.
Dammsuger i mina hårsnoddslådor och använder bokstavligen talat tandborste
när jag städar vissa utrymmen.
Sorterar t om barnens leksaker så att allting ligger i specifika påsar/lådor.
Det är extremt överdrivet och nästintill sinnesjukt.
Det är jag väl medveten om!
Men min hjärna slutar bokstavlig talat att funktionera när jag lever i oreda
och jag har svårt att ta mig an nya uppgifter när jag inte löst oredan hemma.
Beroende på hur jag mår i vardagen så kan detta ibland trappas upp.
Det är skönt på det sättet att man egentligen alltid kan
få oväntat besök utan att skämmas ... hahahaha.
Och när man har en liten tjej som kryper runt och stoppar allting
hon hittar i munnen så är det skönt att veta att det inte finns något
att hitta 99% av gångerna.
Faktumet att vi har väldigt stilrent hemma och lite möbler och prydnader
gör att städningen inte heller upptar hela min vardag heller.
Ibland kan jag tycka att det är jobbigt att ens liv är så kopplat
till ordning och reda och att jag ibland tror att jag löser mina
problem med att "städa ut skiten ur mitt liv".
Men vad kan jag säga?
Vissa dricker när dom har problem.
Andra flyr undan dem.
Vissa har tvångsmässiga beteenden som skadar dem.
Mitt lilla tvång är städning.
Jag känner att jag kom lindrigt undan....
Har ni något ni några tvång?
Var försiktig - Vissa parasiterar på dina ord
Jag gick från att vara en väldigt tystlåten och försynt tjej
till en öppen och pratsam kvinna.
Jag var den som aldrig knep ett ord om mina personliga problem
och var verkligen inte "the one to kiss and tell"
Men nu efter att ha förstått att vädringen av sina problem ibland
gör att dom försvinner snabbare så har jag börjat dela mina frustrationer
likaså mina problem och aggressioner.
Och det är bra till en viss gräns!
Det slutar att vara bra så fort du vädrar dina problem till fel öron.
Jag ska absolut inte skrämma er med dessa ord men jag skulle
säga att människorna som parasiterar på din misär är fler än du tror.
I vissa fall är det så illa att det t om är dina egna familjemedlemmar
som drar nytta av dina olycka och dina tragedier.
Har mer än en gång dragits in i kvinnofällan där din kvinnliga vän
har problem i sitt förhållande och gärna vill att du sitter i samma båt.
Och så fort du piper om äktenskapsproblem så griper hon tag
i situationen och omvandlar problemet till större än vad det är.
För är hon olycklig och med all sannolikhet på väg till att bli singel
så ska hon banne mig inte sitta ensam i singelbåten.
Det kan börja med att du hade problem med att din man
aldrig diskar men när parasiten är klar med dig så
har du och din man alla världens problem över era axlar.
Jag har beskådat denna typ av konspiration mer än en gång
och suttit i situationer där jag själv blivit indragen i parasiternas värld.
Vad parasiterna gör oavsett om dom är kvinnor, män, vänner eller familj är
att dom plockar meningar du sagt ur olika sammanhang och
sätter ihop dem i en text som dom kan manipulera dig med.
Varför dessa människor gör detta är för att dom på något sjuk sätt
blir skadeglada när någon annan har problem eller för att
dom inte vill drunkna med deras Titanic ensam.
Så mitt råd till mig själv först och främst är att tänka två gånger om
innan jag lägger mina problem till allmän beskådning.
Och se till att vara förbannat säker på att öronen som
lyssnar inte tillhör öronen på en människa som
bara vill profitera på min tragedi.
Odisciplinerad
Herreguuuuud vad dålig jag har blivit på att vara disciplinerad.
Har haft ett par mål i flera år nu men tro fan inte att jag ens kommit i närheten av dem.
Jag vet inte om det beror på att jag har för lite att göra?
Don´t get me wrong...jag har häcken full 24 timmar om dygnet och inte på ett trevligt sätt :O hehe...
Men jag har inte tillräckligt med saker att göra som motiverar mig att ta mig
an allt jag skulle behöva ta mig an.
Jag skulle definitivt behöva vidarutveckla mig inom jobb och eventuellt utbildning.
Jag skulle behöva framtidsplanera för barnen med skola och så vidare.
Måste börja kolla upp förskola och bra skolor osv.
Och det jag borde lägga mest fokus på nu är träningen.
Att vara fokuserad på att ändra kosten och att köra min träning regelbundet
så att jag får bättre fason på ryggen och så att jag får bort den där
förbannade mamma-magen som jag nu gnällt över sen jag fick mitt första barn.
Tidsfristen för att skylla på att det är en mamma-mage börjar gå ut :)
Vad jag skulle behöva är en livscoach som står vid min sida 24 timmar om dygnet.
Som säger åt mig vad jag ska äta, när jag ska äta, att jag ska dricka tillräckligt mycket med
vatten, att jag ska börja planera vissa saker, att jag ska TA TAG i vissa saker.
Denna coach skulle också behöva säga åt mig att gå och lägga mig i tid och
helst sjunga lugnade vaggvisor så att jag sov djupt hela natten.
Men vem har möjlighet och tillgång till en sådan fantastisk coach?
Istället får jag be till alla världens gudar och hoppas på att
disciplinen vill infinna sig i mig inom en snar framtid.
Annars tror jag att livet kommer vara ett enda stort kaos framöver...
Best friends of mine...
Jag brukade aldrig lägga någon större vikt på vänner när jag var yngre.
Kanske för att jag oftast var bästa vän med personen som jag hade ett
förhållande med och för att mina kompisrelationer har varit någon av en upp och ner-värld.
Inte heller brukade jag anse att vänner ens skulle komma i närheten av
samhörigheten man borde känna till sin familj.
Inte förrän jag träffade dom vännerna jag har nu.
Inte förrän jag ingick i denna fantastiska relation som jag har till vår
lilla sammansvetsade grupp som tycks vara en grupp som kommer att bestå livet ut.
Att få vara i en grupp...eller familj som dom kommit att bli...som
inte dömer en för vad man sysslar med, som inte nedvärderar en pga
att man tillhör en annan färgskala, som inte visar sig överlägsna på något vis,
och som alltid alltid alltid tar fram den allra bästa ur en.
Att få vara i en sådan grupp är obeskrivligt!
Ingenting som kommit i vår väg har rubbat dom starka banden vi har.
Inte faktumet att vissa av oss är singlar och andra inte.
Inte faktumet att jag har barn och dom andra ej.
Inte faktumet att vi har olika karriärer.
Inte faktumet att vi har helt olika personligheter.
Inte faktumet att vi har olika kulturer.
Vi delar våra erfarenheter istället för att använda dem som vapen.
Vi styrker varandras svagheter och ser våra olikheter som
ett sätt att utvecklas och lära oss något istället för något hinder.
Varför jag kallar mina vänner för familj är för att dom alltid är med och delar mitt liv.
Oavsett om livet innehåller sorg, problem, lycka, glädje, framgång eller nedgång.
Och det mest fantastiska med dem är hur dom är med och upplever mina barns uppväxt.
Det har aldrig betytt något att dom själva inte har barn ännu.
Dom har funnits vid Zarahs sida enda sedan hon var nyfödd.
Från BB till Kolmården, kalas, dop, äventyr och andra upplevelser.
Och trots att mitt liv blivit begränsat sedan barnen kom och jag
inte alltid kan träffas och finnas till som förr så tar dom sig hem till
oss för att umgås och låter sig inte skrämmas bort av allt skrik och
min ständigt griniga och beklagande uppsyn pga tröttheten.
När livet ibland blir tufft och orken inte alltid räcker till så är
det mina vänner som sluter upp sig vid min sida för att
bära mig och mina bördor på deras axlar.
Det är dom som spenderar timmar och tid med att lyssna
på all skit jag måste få ur mig och som aldrig någonsin tröttnar eller ger upp.
John som är min äldsta vän, har funnits vid min sida likt en bror i över 15 år.
Det jag uppskattar mest med våran relation är att den är rak och ärlig
och väldigt okomplicerad.
Christine är också rak och säger alltid vad hon tycker och känner.
Det jag verkligen älskar med henne är att hon lägger otroligt mycket
engagemang i sina vänskapsrelationer och är en som alltid
lägger saker på minnet.
Hon glömmer varken födelsedagar, viktiga händelser eller ens mina tandläkarbesök :)
Inte heller låter hon långa avstånd hindra henne från att vara den
bästa vän hon någonsin kan bli.
Maria, mina barns gudmor, och många gånger deras kärleksfulla extra-mamma.
Gud vet vad jag skulle varit eller vad jag skulle gjort utan hennes stöd.
Jag tror aldrig jag har mött en sådan osjälvisk och kärleksfull
människa som henne!
Det finns verkligen inga begränsningar för vad hon har gjort för oss som familj.
Sudath, min landsman och generösa vän!
Om ni bara visste hur han har vridit sig ut och in för att hjälpa mig
med mitt sökande efter min mamma i Sri-Lanka.
Hur han har engagerat människor i sökandet, vart nere själv och
letat, tagit mig till buddhistiska tempel och fester så att jag kan knyta kontakter.
En mer givmild och genomgod människa får man fiska länge efter.
Sist men verkligen inte minst så måste jag komplimetera min
nyfunna vän Samira!
Vi har inte hunnit ses så många gånger eller känt varandra länge men hennes ständiga intresse
för mig och barnen är bedårande och hennes många gånger underbara
feed-back på livet, bloggen och min karaktär, skänker en enorm styrka.
Alla kommentarer som ständigt lyser upp min tillvaro är oersättliga!
Så kära läsare!
När jag säger att jag är rik så är pengar det sista jag tänker på.
Jag är en mycket förmögen kvinna för att jag har dessa vänner!
Dessa stöttepelare, själsfränder och familjemedlemmar.
När vi talar om familj så tänker vi instinktivt på föräldrar,
syskon, släktingar och ingifta medlemmar.
När jag talar om familj så talar jag om människor som
bygger upp dig när andra försöker krossa dig.
Jag talar om människor som ger dig ett värde när du känner dig värdelös.
Jag talar om människor som tar fram det allra allra bästa ur dig
och får dig att känna dig trygg, säker och lycklig i den karaktär du är!
Så när jag talar om familj så talar jag först och främst om
dessa fem underbara personer i mitt liv....mina vänner!
Begravning
Igår var jag på min första begravning.
Så länge jag kan minnas så har jag varit skonad från sådana tragedier
men igår så bröts den.
Det var min mormor som begravdes så även om det aldrig är kul att
begrava någon så var det nog ingen i rummen som inte kände
att hennes död bara kom som en befrielse för henne och oss
som har sett henne förfalla och lida sedan den hemska olyckan som
hon var delaktig i för fyra år sedan då hon fick amputera benet
oh blev rullstollsbunden.
Från att ha varit en pigg 88-åring som fortfarande var med i kyrkokören
och som gav sitt ut på äventyr till en rullstollsbunden, deprimerad och
otroligt bitter människa som bara blev sjukare och sjukare.
Så när hon gick bort för några veckor sedan så kunde jag bara känna
en enorm lättnad för hennes skull.
Hon kan bara komma till en bättre plats.
Begravningen var otroligt fin!
Eftersom min morfar var kantor så hade dom en kör som
sjöng sånger som han själv hade skrivit när han var i livet.
Mormor som också varit väldigt aktiv i kyrkan hade enormt många
vänner där och hon begravdes i en kyrka där hon skapat många minnen.
Jag höll tårarna borta så länge det gick och även fast jag såg
familj och släktingar runtomkring mig fullständigt bryta ihop
så försökte jag hålla skenet uppe.
Det gick bra enda tills talen startade och min pappa helt otippat
ställde sig upp och höll en av dem.
Det var så ärligt och fint och när han i slutet började
tala om sin egen mamma så bröt även han ihop.
Och att se min pappa gråta vart droppen som fick bägaren att
rinna över och slutligen forsade tårarna på både mig och bror.
Det blev en dominoeffekt.
Pappa gråter aldrig!
Men mamma är mamma och avsett vilket minne man har
av henne så väcker det många känslor den dagen hon är borta....
Varning för inkorrekt blogginlägg
Skaffade ganska nyligen face-book av anledningen till att jag ville få
fart på bloggen och sprida mina budskap till ett större antal läsare.
Och under den tiden som jag har haft face-book har jag snurrat runt
för att kolla vad folk har delat för saker.
Och en av mest delade sakerna har b la varit det uppmärksammade
våldtäktsfallet där 6 killar våldtagit en tjej och blivit friade.
I just detta fall så känner jag att flickan gick ett hemskt öde till mötes
och oavsett vad jag egentligen vet så känns det hemskt att läsa om detta.
Men här kommer också en reflektion på våldtäkter för övrigt som kanske
gör att jag tappar halva läsarantalet och att ni tappar respekten för mig osv
men jag måste faktiskt säga och skriva detta för denna blogg är en blogg
där mina sanna och uppriktiga åsikter skrivs ner och det vore fel
av mig att göra någonting annat än just det.
Jag känner mig kluven när jag läser om vissa våldtäktsfall.
Och varför jag gör det är för att jag har känt till för många våldtäktsfall
där kvinnan använt brottet i uppmärksamhetssyfte eller som hämnd.
Bara från området jag växte upp så har jag vart med om två fall där
kvinnorna nästan ödelagt två mäns liv för att få uppmärksamhet.
Som tur var så erkände i alla fall den ena kvinnan att hon ljugit men
i det andra fallet vet jag inte hur det gick.
I många år har jag även följt en kvinnlig journalist och skribent som ägnar sig
åt att ta upp fall där kvinnor varit skyldiga till brotten.
Med bland dessa finns fall där männen blivit av med vårdnaden för att
mamman anklagat dom för pedofili m.m och även fall där män blivit
felanklagade för övergrepp och våldtäkter.
Därför är jag inte en av dom som hoppar på dela-länken det första jag
gör för att jag ska visa sympati för något jag egentligen inte vet någonting om.
Vi människor har en förmåga att falla för domino-effekten.
Lägger någon upp något som är hemskt och uppmanar alla att
göra likadant så vill vi hoppa på det empatiska tåget på en gång och
delar länken fortare än solljuset tar sig fram.
Utan att egentligen inte ens ha en aning om vad vi delar eller
lägger upp på våran hemsida så att alla kan trycka på like-knappen.
Handen på hjärtat, hur många av dom som lade upp det senaste om
gruppvåldtäkten tror ni ens hade läst om detta eller visste vad det handlade om?
Våldtäktsfall och pedofilfall står mig nära om hjärtat eftersom jag dels
är kvinna och dessutom har två döttrar.
Skulle en man någonsin lägga sin hand på någon av dem så kan
jag garantera att den människan skulle gå ett tragiskt öde till mötes inom en väldigt kort tid.
Men eftersom jag även har en bror, en man och flera manliga bästa vänner
så har jag även en väldigt låg smärttröskel för kvinnor som kastar ut
sig anklagelser och lögner som kan vara förödande för en mans liv.
Det som gör mig mest förbannat är att det finns så många kvinnor därute
som har blivit våldtagna som inte vågar anmäla eller berätta om detta för
att dom är rädda att folk ska misstro dem.
Dom riktiga offren drabbas av att bara en enstaka kvinna använder
något så brutalt till att få uppmärksamhet.
Man lyckas ta fokus från dom som verkligen lider i tystnad för
att sedan rikta rampluset mot sig själv.
Nästa sak som får mig att se rött är när man gör en våldtäktsfråga till en
rasism och etnicitetsfråga.
När rasister och sd-sympatisörer kidnappar våldtäktsfall och håller dem som gisslan
i en oroväckande rasismsdebatt.
Observera att man bara använder fallen i propagandasyfte och att
rasister och högerextremister väldigt sällan är intresserade av kvinnofrågor.
Det ligger inte i deras intresse för fem öre.
Annars hade dom tagit upp alla fall och inte enbart fallen där
förövarna är invandrare och offret är svenskt.
Dom grövsta våldtäktsmännen och serievåldtäktsmännen är
fortfarande svenskar.
Jag undrar hur många som delade länken om Örebromannen och Hagamannen
när deras etnicitet kom fram?
Summan av kardemumman är att jag är passiv i våldtäktsfrågor tills jag
har all fakta på bordet.
Jag vägrar delta i offentlig hängning av män innan jag vet att
dom är 100% skyldiga även om jag tror att dom i många fall är det.
Jag har dock svårt för att man kastar ut våldtäktskortet mot män när
två personer gått hem fulla och en vaknat upp och inte varit medveten nog
för att tycka att hon borde ha haft sex.
Om båda är för stupfulla för att veta vad man gjort så borde båda vara lika
skyldiga eller oskyldiga.
Däremot är nej alltid ett nej.
Och det kan inga lagar i världen rubba på!
Den värsta fienden är den inom dig själv
We are in war! Kristna mot muslimer, muslimer mot judar, troende mot icke-troende, svarta mot vita, mellanöstern mot väst, icke-européer mot européer, i-länder mot u-länder etc etc etc.
Välkommen till bajsmuseumet
" Välkommen till vårt fina bajsmuseum. Till höger ser ni
en trevlig hög med bajs och går ni längre fram så ser
ni ytterliggare 50 högar med bajs, små högar till stora"
Ja så såg promenaden idag ut när jag skulle ta min
äldsta dotter till förskolan.
Jättetrevligt när man precis ätit en fin frukost och
magen kände sig lagom full.
Jag kan garantera att den där frukosten var nära att
komma upp igen när jag gick längs vägen där snön hade smält.
Allt skit, bokstavligen skit, hade kommit fram med regnet och jag
hade fullt upp med att hålla dotterns fötter och mina egna från att
trampa på alla härligheter.
Och tro inte att jag inte har svurit sönder mig ett x antal gånger när jag
har varit ute med min egen hund och kommit hem med bajs
överallt pga alla förbannade nonchalanta och lata hundägare som
börjar sprida sig som pesten där vi bor, och med all säkerhet i andra
områden också.
Är så trött på detta!
Det måste vidtas hårdare åtgärder för hundägare som vägrar ta
ansvart för sina djur. Vare sig det gäller uppfostran av hundar
eller bara en sådan simpel sak som att plocka upp efter sina hundar.
Jag kan inte understryka nog hur äckligt det är att vandra i
ett område där det bokstavligen talat regnar bajs!
" Det som göms i snö, kommer upp i tö"
Din mall passar icke min mall
Det finns ingenting som är så störande som människor som tror att deras
liv, deras karaktär och att deras levnadssätt utgör en mall för hur
alla andra ska leva.
Oavsett om det är religiösa människor som anser att deras tro är den
enda sanna, feminister som ska pracka på oss hen hit och blått och rosa dit,
eller om det bara är otroligt uppblåsta människor som tror att
dom är någon slags förebild som alla ska leva upp till.
Alla i min vänskapskrets är helt olika, har helt olika bakgrunder
och representerar väldigt olika liv.
En del av oss har radikalt olika åsikter och levnadssätt men
vi respekterar varandra och förstår att vi tänker olika.
En stor kontrast mot hur samhället ser ut och vad det förespråkar idag.
För idag ska mallen se likadan ut för alla och nåde den som träder utanför.
Olikheter föraktas och dom moderna tiderna som borde dra oss
mot en högre tollerans och acceptans håller nu på att ätas upp av ignorans....
Ditt barn - Ditt ansvaer
Jag blir så förbannat när jag hör föräldrar som kommer med alla möjliga
ursäkter för att slippa vara just föräldrar.
Som att barn är deras rättighet och med det kommer inga skyldigheter.
Man börjar ju fundera på om en lagstiftning om vilka som ska få skaffa
barn inte skulle behöva införas för snart känns det som att vilken jubelidiot
som helst kan bli på smällen och kalla sig själv förälder.
Många många barn föds idag in i ett liv där dom inte är önskade.
Vissa för att dom blev till under ett fylleslag, andra för att dom skulle
användas som ett slags hot mot pappan för att han ska stanna i relationen,
en del för att man inte orkar ta sig in på arbetsmarknaden och faktiskt
av så löjliga anledningar som att man tycker att det passar in i mallen:
Hund, villa, volvo och barn.
Men barn är mycket mer än alla dom anledningarna.
Barn är ett livslångt åtagande, en del menar med att det
bara gäller fram till barnen är 18 och man kan kasta ut dem men
jag personligen kommer att se efter mina barn helhjärtat oavsett
om dom är 4 eller 44 år.
Jag vet att karriär och status är viktigt för föräldrar i dagens samhälle.
Att man inte kan äta kärlek och pengar är ett måste för att överleva.
Men när man börjar lämna bort sina barn till förskolor, fritidshem och
nannys dygnet runt då borde man kanske tänka om och fundera på ifall det var
menat att man skulle ha ett barn i sitt liv.
Det går inte att kasta materiella saker åt sina barn så fort
dom törstar efter föräldrarnas kärlek för saker, materiella ting och
superkvalificerade nannys kan aldrig ersätta en mamma och en pappa.
Det är ju inte heller alltid som det räcker med att föräldrarna ska jobba,
åka på affärsresor, gå på konferenser och slita 100 timmar i veckan.
Ibland så ska dom ju även trycka in en jäkla massa egentid också.
Drinkar med väninnor på lördagar, fotbolllskvällar med grabbarna på söndagar.
Och då blir det mormor och morfar som får rycka in på helgerna
istället för samhället!
Och på det kommer klassikern för att döva sitt eget samvete:
- Ja men vaddå! Är mamma glad så är Kalle glad!
Ja vi får väl se när du sitter ensam på något ålderdomshem
och Kalle går och väntar på att du ska passera till nästa liv så
att han kan ärva pengarna som du lämnar efter dig.
Då får vi se hur fruktansvärt lycklig Kalle!
Finding my way back to church
Jag har funnit min väg tillbaka till kyrkan igen.
Det kan verka gammeldags och konservativt men jag är faktiskt uppväxt
med kyrkan och den kristna tron i så det är inget främmande för mig.
Jag gick i kyrkans öppna förskola, mamma sjöng i kyrkan, mormor
arbetade i kyrkan och morfar var en av Sveriges bästa orgelspelare.
Pga omständigheter så blev kyrkan ett tag ett minne blott men
nu har jag börjat gå i kyrkan på onsdagar med mina döttrar för
att lägga en bas och sen får dom välja själv om intresset finns.
Men jag vill att dom ska ta del av kristendomen för jag tror att det
kan vara viktigt att vara delaktigt i något som faktiskt handlar mer
om moraliska grundvärderingar än ytliga saker och materialism.
Jag vet att människor inte kopplar tro och religion med något vettigt år 2013.
Alla tror att troende människor är fanatiska folk likt sektmedlemmar.
Och enbart ett tränat öga kan se att troende människor inte alls
går samma villospår som extremister
.
Att tro på något högre än sig själv är hälsosamt när tiderna är svåra.
Att manipulera fram en tro och begå brott i trons namn är varken
kristet, judiskt, muslimskt, hinduistiskt eller buddhistiskt!
Faktum är att fler människor skulle behöva gå tillbaka till den
kristna tron i Sverige. Fler människor skulle behöva finna sina
svar och lätta sina bördor i kyrkan istället för i ändlösa flaskbottnar,
piller och hat.
Vi ratar kyrkan i Sverige men vänder oss gärna ditt vid giftemål och
dop så att vi kan frossa i materialistiska gåvor.
Alltför många är bara kristna över en dag och av fel anledning.
Själv hoppas jag på ännu mer engagemang i kyrkan från vårt håll.
För när allt känns mörkt som det då och då kan göra så kan
det vara skönt att omges av lite ljus.....
Åldras med värdighet
Hur känns det att fylla trettio??
Ja den frågan har jag fått ungefär tusen gånger både innan och
efter att jag fyllde trettio år igår!
Och ja...hur ska det kännas?
Förvänats jag ha en ålderskris?
Ska jag ta upp anteckningsblocket och checka av allt som jag
borde ha gjort innan jag fyllt trettio?
Eller borde jag kanske börja älta mitt liv?
För det är ju det vi kvinnor (även män) förväntas göra så fort vi kommer
över 30-sträcket. Och gud bevare mig för 40-sträcket!!!!
Och visst kanske min avslappande attityd beror på att jag redan kan
göra så här vid 30-års åldern:
Levt livet - check
Bott utomlands - check
Haft fler än en relation - check (5 långa)
Jobb - check
Bostadsrätt - check
Egen bil - check
Gift - check
Barn - check
Hund - check
Volvo - check (den är dock såld)
Men erkänn att det är löjligt!
Har vi en enda sak som saknas på denna lista så förväntas vi hamna i
någon slags påhittad och panikartad ålderskris som bara är till för att
sälja på oss ännu mera lyckopiller och psykologiböcker!
Handen på hjärtat!
Vilken 30-årig kvinna skulle hellre gå tillbaka till en femtonårig,
självmordsbenägen tonåring som suger åt sig allt som samhället
säger åt dom att göra och vara. Tiden då man tyckte att hela världen var emot
en och var den ej emot en så bar man i alla fall dess problem på ens axlar.
30 år!
Ja jag är trettio år och har aldrig funnit mig på en mer harmonisk plats än
vad jag gör just här och nu.
Jag är gammal nog att veta att man hellre ska ha få bra vänner än tusen på face-book!
Så min vänskapskrets består av dom mest fantastiska individerna som man kan önska sig.
Jag är gammal nog att veta att min lycka skapas genom mig själv och inte
genom en man, även om en man kan vara fin att ha vid sin sida.
Observera vid sin SIDA, inte över och inte under.
Jag är stark nog att inse att mina livserfarenheter och tidigare problem,
doesn´t break me, they make me!
Jag är tryggare i mig själv, lugnare, mer i balans med allt som händer
runtomkring och försöker ta konfliker med en klackspark och
inte med aggressiva utbrott som förut, även om dom kan komma för stunden.
Jag är ju fortfarande en mix av åtminstone EN hetlevrad kultur :)
Faktumet att jag ser äldre ut är inte heller något jag gråter över.
Välkomnar mina äldre drag då jag som kvinna från ett asiatisk ursprung
har en förmåga att se ut som en bebis med smink.
Trots två barn så måste jag fortfarande vifta med legget till höger och vänster.
Det enda jag vill är att se äldre ut!
Och mina barn håller mig vacker!
Känner mig betydligt mer kvinnlig sen jag blev gravid.
Så nej, ingen ålderkris här!
Bara en öppen dörr som välkomnar ordet "att åldras med värdighet"
Klass-lösa
Efter att ha spenderat nästan hela mitt liv med
att analysera samhället så finns det en sak
som jag med 100% säkerhet kan säga och det är detta:
Vi saknar klass och stil!
Det spelar ingen roll om vi döljer oss bakom dyra chaneldräkter,
har Michael Kors väskan hängandes på axeln eller
bor på en lyxvilla i Djurholm, avsaknaden av klass lyser ändå igenom.
Var inne på NK i torsdags och kostade på mig ett toalettbesök för 10:- !
Utanför står en kvinna klädd som självaste drottningen och spelar findam.
I käften hade hon dock ett kg tuggummi som hon tuggar på likt en kossa
som är ute och betar gräs.
När jag sedan går några plan uppåt för att försöka finna en klänning
bland alla svindyra avdelningar så bemöts jag av ett flertal
stroppiga anställda som hellre står och pratar om sina privata problem
än att faktiskt göra sitt jobb. Och i ett flertal butiker brydde man sig
inte ens om att hälsa utan stod hellre och dösnackade i jobbtelefonen.
Samma bemötande fick jag när jag skred in i den lite finare butiken
i Kista, vill minnas att det var brothers!
Kassörskan halvlåg över kassadisken och pratade med sin kollega.
Ytterliggare ett väldigt oseriöst intryck från en av dom lite finare ställena.
Och ganska ofta tycker jag att man stöter på människor som är klasslösa.
Människor som sätter på sig fina stilettklackar men som väller fram som rugbyspelare.
Som kliver in i matbutiken med äkta pälskappor men som
med sitt beteende liknar mer en gris i svinstian.
Eftersom jag jobbat mycket inom café och restaurangbranschen så
kan jag också referera till hur människor beter sig ute.
Hur ett bord kan se ut efter att människor har rest sig och gått.
När människor har suttit och bokstavligen
talat kräkts ut massa skit överallt! Bebismat nedkladdat på bordet,
papper överallt, spillda saker som man struntat i att torka upp.
Eller bara faktumet att man inte kan gå på toaletten som en värdig
människa utan man måste kasta papper på golvet, pissa på ringen, eller
utanför, lämna privata kvinnosaker synligt i papperskorgen eller
inte göra rent efter sig när man har lagt en bomb i toaletten.
Klass handlar om att ha en uns av självrespekt.
Att vara lite diskret med det privata och inse att det finns tid och
rum för allt. Att förstå att det beteendet man har inte alltid
passar i olika sammanhang.
Att man oavsett om man är sexuellt befriad inte behöver
sitta i ett tåg med 30 personer och prata om avsugningen
man gjorde igår. Eller prata om sin diarré-attack som man
fick i helgen.
Klass har sällan något att göra med det yttre utan det startar
alltid med det inre.
Det är sättet man för sig på som syns, sättet man talar på som räknas,
sätter man behandlar folk runtomkring som har en betydelse.
Dresscode
Kanske är det något som vi inte vill erkänna men visst fan dömer vi
folk efter kläderna!
Faktiskt många gånger mer än vi tror.
Och vi definierar oss själva genom våran klädstil och försöker passa
in i olika sammanhang genom att klä oss som resterande personer,
hur obekvämt det än känns mot huden.
Vi kan gladeligen valsa in på H&M i mjukisbrallorna och den slitna
t-shirten men börjar vi röra oss mot biblioteksgatan så sliter vi ut
det senaste modet ur garderoben och sätter på oss dom ärvda guldsmyckena.
För att kliva in på NK i mjukis vore nästintill en lika stark synd som att
kliva in i kort kort i kyrkan.
Går vi på någon "finare" tillställning så klämmer vi in oss i en osmidig
fodralklänning från Karen Millen och slänger på oss dom där höga
klackarna som stått och dammat i någon garderob och männen lägger
mer gelevax i håret än vad en hårfrisörsalong äger och knäpper till skjortan
så tight att dom knappt kan andas.
Sen står vi där med bubbel i handen och längtar hem till soffan,
one-piece dräkten och mammatrosorna.
Det är klart att det är lite kul att klä upp sig!
Minns tillbaka till dom dagarna där varje dag var en catwalk.
Men måste säga att jag inte saknar dem för nu blir tillfällena där man klär upp sig inte
en vardag och när man väl gör det så känns det lite speciellt.
Jag minns 70-80 talets nyanlända invandrare som tjänades miljoner på
sina restauranger, kemtvättar, caféer m.m
Aldrig någonsin kunde man ana att dom hade mer än tjugo kronor på
fickan för dom gick i samma kläder år in och år ut och körde samma
bil och model tills motorn la av.
Vikten av att stoltsera runt med vad man ägde och hade var liten
och innebörden av att faktiskt tjäna sina pengar var stor.
Idag hittar vi bratskillarna på Stureplan med pappas kredtikort
och invandrarkillarna i BMW:n som är köpt av pappans pengar.
Tjejerna som springer omkring med mer bling bling än Lill Wayne
och gucciväskan dinglandes över armen.
Det är maximal vikt på utseende, maximal vikt på klädkoden,
maximalvikt på senaste tekniken, maximal vikt på bilen man kör
och minimal vikt på vad som döljer sig bakom hela fasaden som är
utsmyckad med guld och dollarmärken.
Jag fattar känslan!
Speciellt som invandrare där man har stämpeln som lågklass och
socialbidragstagare.
Jag vet hur skönt det var att komma in på Karen Millen på biblioteksgatan
som 20-årig mörkhyad tjej och gå från att bli totalt ignorerad
till att ha två expediter som slickade arslet på en för att man
helt plötsligt var en 20-årig blatte som pungade upp 5000:-
för två par skor!
(Jobbade med farsan på den tiden och tjänade bra)
Så ja, jag förstår känslan att kunna glida in och bara bevisa alla fel.
Det är samma känsla som måste givit Zlatan en rejäl orgasm när han
gick från den jävla juggen som pratade konstigt till en världsstjärna inom
fotbollen.
Jag minns såväl hur man småhånade honom bakom ryggen när han
inför kameran berättade om hans mål om att bli en av dom större stjärnorna.
Med åldern och med erfarenhet så blir man dock snäppet visare
och för mig har andras uppfattning om mig ingen som helst betydelse längre.
Jag klär mig som jag vill, pratar som jag vill, beter mig som jag vill och
att inta en skepnad likt en kameleont för att passa in överallt
har intalat mig speciellt mycket.
Mig finner du med ett glas vatten i handen, med mänskliga rättigheter
och antirasistiska argument i munnen, med två barn hängandes
runt min nacke, på något multi-kulti ställe i min naturliga
men kaxiga outfit som är på modet....eller inte.....
You better run that catwalk girls!
Ibland känns det som livet för en del av oss kvinnor är en
ständigt pågående catwalk.
Vi klär upp oss till max bara för att gå och köpa en liter mjölk på ica,
fixar håret för ett tandläkarbesök. hämtar upp barnen på dagis i stilettklackar
och struttar omkring med småbarn med alldeles för långa naglar och
trots 15 minusgrader så envisas vi med att gå med tunna tunna
strumpbyxor med kort kort och tigga om en urinvägsinfektion.
Vi passerar andra människor av kvinnligt kön och lägger näsan
i vädret och låtsas att vi inte ser dem men stöter vi på
en annan kvinnlig varelse som även råkar ser väldigt bra ut
så är det lätt att man gärna målar upp en bild att kvinnan i fråga
är en bitch eller en ytligt bimbo som bara tänker på sitt utseende.
Vill inte gärna intala oss att kvinnan i fråga skulle kunna vara en
attraktiv människa som dessutom bär på en gudomlig personlighet och
är en tia i sängen. För då kan det bli jäääävligt stressigt i våra sinnen.
Satt och kollade lite på Housewifes of New York imorse.
Försöker bryta av med lite ytliga saker ibland för att allting
inte alltid ska vara tungt och handla om debatter, svält och rasism.
Jag börjar sakta sakta inse att varenda program som baseras på kvinnor
handlar om en enda sak. Och det är hur vi ska bräcka andra kvinnor.
Du ser vuxna kvinnliga förebilder sitta i soffan, uppklädda till tänderna, tänderna
som inte ens går att röra en m.m pga alla skönhetsoperationer.
Du ser dem sitta och smutskasta varandra, kalla varandra för nedvärderande
saker och man inser att dom har ett enda mål i sikte och det är
att vara den mest brutala motståndaren som går att hitta.
Vi pratar mycket om kvinnofientlighet och när vi debatterar om detta
så sätter vi männens behandling av kvinnor i fokus.
Men hur är det med vårt eget ansvar?
Ansvaret som vi har kvinna till kvinna, syster gentemot syster?
Status noll
" To many people spend money they haven´t earned,
to buy things they don´t need.
to impress people they don´t like"
Jag älskar det här citatet!
Dels för att det ligger en tung sanning bakom det och dels för att det
påminner mig om dom flesta Stockholmsinvånarna.
Ja jag generaliserar och säger Stockholm för att jag tror inte att
detta tänk har förgiftat övriga Sverige till en sådan stor grad som här!
Ibland funderar jag på att printa upp mig till ett levande visitkort.
Så att jag kan gå runt med en ständig informationslapp där det står
vilken gatuadress jag bor på, vad min årsinkomst är, vilken utbildning jag gått
vad jag kör för bil, vad min man jobbar med, vilka märkeskläder som hänger i min garderob,
vilka skor jag äger och vad jag ska ta mig an i framtiden.
På så sätt kan människor välja ifall jag passar in i deras mall långt innan
jag behöver socialisera med dem och ha en lång konversation som
oftast är lika obekväm som ett par string i spets som fastnar i häcken!
Det mest patetiska jag varit med om på sistone är nog när min man
berättade att han hade träffat en kille som vi känner som jobbar på
ett företag i våran bostadrättsförening.
Killen i fråga valde att från ingenstans dela med sig av informationen
om att hans fru hade gjort silikonbröst och att han hade köpt
en ny dyr bil.
Några dagar senare frågade en annan granne hur mycket min man
tjänade på sitt egna företag.
Samma granne som några månder innan hade dragit
med min man ut för att titta på hans splitternya bil..
Hela karusellen är så skrattretande.
Och ännu mer skrattretande är det när människor knappt kan
umgås med människor som har det bättre ställt en dem
för att dom känner sig mindervärdiga.
Och visst förgiftas vi alla av denna ytliga charad.
Jag förstod att min man blivit smått påverkad av allt detta
när han valde att investera i ett barskåp när vi renoverade.
Jag dricker inte ens alkohol och han gör det nästan aldrig heller
men här sitter vi med att barskåp med dyra spritflaskor som vi aldrig
kommer att använda och fina glas som bara står och samlar damm:)
Jag har klarat mig undan detta maktspel och penismätningar
som görs efter plånboken och status men jag måste erkänna
att jag inte alltid finner det bekvämt att säga att jag BARA
jobbar i en matbutik.
Trots att jag tjänar lika mycket, om inte mer, än mina utbildade vänner
pga av O.B:n och har haft möjlighet att jobba deltid med full
lön så att jag kan vara mer med barnen, så märker jag hur jag
nästan börjar skruva på mig och bortförklara mig varför jag
inte sträckt mig längre än till att jobba inom matbutiksbranschen.
Det är en sida av mig som jag hatar.
För jag kunde inte stå mer bakom faktumet att människors
inre alltid väger mer än människor yttre....
Hur mycket mer egoism och kyla stål Sverige?
Sverige har blivit kallt!
Det är rubriker vi kan läsa lite här och där nuförtiden.
Och ja, Sverige har blivit kallt, eller kanske alltid varit lite kallare....
Människorna har sjunkit in i en dvala av egoism och flyter omkring
i sin egen lilla bubbla där det inte finns tid att stanna till och hjälpa en medmänniska upp.
Vi springer och springer och ramlar vi så är det vårat problem.
Varken make, barn eller föräldrar har tiden eller orken att
stanna upp, vänta eller bära dina bördor på ryggen.
Pubbarna är fulla med ensamma människor som vid jul dränker ner
sina sorger med alkohol,
Ensamma hemma sitter gamlingarna och det enda dom har till
sällskap är hallå-orna i tv som även dom sakta men säkert försvinner.
Blir man FÖR gammal hamnar man på hem där ens bästa sällskap
och närmaste person blir den överarbetade vårdpersonalen som
ska torka ens arlse.
Fler och fler väljer att inte skaffa barn.
Kanske kravet på att tänka på någon mer än sig själv håller på att bli för mycket.
Förmodligen är det så eftersom stan kryllar av folk med utgående datum som
springer omkring och tror att dom fortfarande är 14 år.
Skiljmässa är den nya trenden som sköljer över vårt samhälle som en våg.
I nöd och lust är bara ett flyktigt ord som man verkar uttala på det
ståtliga bröllopet man stressar ihjäl sig för att gå igenom.
Alltid kul att stå i centrum för ett tag.
Att barnen har ungefär fem olika styv-föräldrar som inte
bryr sig om dom verkar ingen ta hänsyn till.
Föräldrarlösa barn.
Ytterliggare ett tecken på att samhället blivit förbannat kallt.
Man tillverkar barn som om det vore tomte-nissarnas fabrik men
att ta hand om dem, älska dem, se till att dom hamnar rätt i framtiden,
det tror man inte ingår i det där roliga man får ha under fem minuters tid.
Jag orkar knapp sätta min fot utanför dörren längre.
Jag blir bara förbannat och otroligt less på dom sura minerna och
den bittra uppsynen som man verkar finna på 9 personer av 10.
Det verkar alltid som att det finns någon bitsk kommentar som väntar runt hörnet.
Det är ytterst sällan som man får ett leende från någon man möter,
en vänlig kommentar sådär lite spontant, service från hjärtat när man går in en butik.
Man går bara omkring med en känsla av att ens blotta tillvaro stör andra.
Föräldrarskap eller föräldrarFANskap....
Det är patetiskt hur vi föräldrar komplicerar livet för oss själva och våra barn.
Och det är skrattretande hur stelt det är på en lekplats där man
fört sitt barn för att ta del av gemenskapen men sedan finner att
alla står på varsitt hörn och leker ensamma med sina barn.
Den där stelheten kommer mycket ifrån att vi föräldrar så snabbt
stör oss på andra föräldrar.
Är vi inte exakt lika i alla våra värderingar, i vår uppfostran och
i våran syn på barn så klarar vi inte av att integreras med varandra
utan att det blir irritation och skitsnack.
Inte heller kan vi slappna av och låta våra barn utvecklas själva
utan vi är ständigt bakom dem och hindrar dem att förstå social kompetens.
Personligen tycket jag att barn så snabbt som möjligt ska försöka att
lösa sina konflikter själva. I alla fall dom lindriga konflikterna.
Men det går oftast inte att ge dem den lärdomen för att alla nitiska
och överbeskyddande föräldrar är redan där och backar upp sina
barn som om det gällde kriget mellan Palestina och Israel.
Finns det en typ av föräldrar som jag inte klarar av så är det dessa
förbannade föräldrar som inte snabbt nog kan läxa upp andras barn
men som går med skygglappar när det kommer till deras egna.
Vet inte hur många sådana föräldrar som jag sparkat ut genom vänskapsdörren.
Jag har inget emot att någon tillrättarvisar mina barn om dom skulle
göra något fel. Jag är själv kanske t om alldeles för snabb att springa
fram och skälla på dem utan att veta om felet var deras eller andras.
Tyvärr så bevittnade jag förut alltför ofta hur hennes bästa väns mamma
tillrättavisade henne eller anklagade henne för saker som
hennes eget barn egentligen var skyldig till och den relationen
kunde inte snabbt nog komma till ett slut.
Jag kan inte understryka nog hur värdelöst det är att låta
sin barn gå fria från konsekvenser som dom måste ta.
Det bådar varken gott för den sociala kompetensen eller
för dom framtida vänskaperna som dom med alla säkerhet kommer att ha!
Hijabuppropet
Igår bar ett x-antal kvinnor hijab eller någon typ av sjal för att stödja
kvinnor som blir utsatta för diskriminering pga sina slöjor och sjalar..
Anledningen till detta var den högravida muslimska kvinnan som
blev misshandlad i Farsta pga att hon bar en hijab,
Genast bombades internet med frågor och kommentarer som tyder på
att hälften av Sveriges inte har förstått vad solidaritet betyder.
På varenda blogg och på varenda krönika som tar upp denna fråga
så finner du vita västerländska män eller kvinnor som ska berätta
och förklara varför man bär sjal eller vad islam står för.
Man måste älska Sverige!
Vi ingenting om vår egen historia, vi vet inte ett jack shit om vår egen religion,
vi har absolut ingen aning om vem som mördade Olof Palme efter 500 år.
Vi förstår oss varken på våra unga eller gamla kvinnor.
Men vi vet allt om Islam, allt om muslimska kvinnor, allt om
krigen och våldsdåden i andra länder och anledningarna bakom dem.
Vi är experter på att slänga ut oss en massa fakta om saker vi inte har en
blekaste aning om.
Jag har studerat, jag har hört, jag känner en som har sagt, statistiken säger... osv osv osv.
Aldrig vetenskaplig fakta, sunt förnuft eller ens en uns av erfarenhet.
Sveriges forum för idioter växer allt större och bubblan av denna
otroliga vetskap vi verkar ha om allting håller sakta men säkert på att spricka.
För att istället för att plocka upp spillrorna efter alla andra, något vi
tror att vi är så bra på, så kanske vi ska plocka upp spillrorna efter
våran egen befolkning och våra egna kvinnor som snart är en utrotat
art som fallit offer för annat förtryck och press än islams.
Det är så typiskt vårat osolidariska land att starta en diskussioner som tar
fokus från ämnet som vi nu kämpar för.
Nämligen kvinnors rättigheter!
T om kvinnor tar bort fokuseringen på denna fråga med sina ignoranta utspel.
Jag vet att det finns kvinnor som är påtvingade sin hijab.
Likaväl som jag vet att det finns kvinnor som älskar sin hijab.
Frågan vi ställer oss är hurivda en hijab ger en man rättighet
att sparka ner en höggravid kvinna på en parkeringsplats?
Woman
Vi kvinnor är så otroligt oärliga om vårt ständigt fiskande efter uppmärksamhet.
Vi förnekar och förnekar och hittar på alla möjliga förklaringar till behovet
men är det inte dags att erkänna våra innersta begär.
Killar är så sköna på det sättet.
Dom är så rått ärliga med sina behov. Ibland lite för ärliga.
Och dom är även ärliga med varför dom införskaffar sig vissa saker.
Såg en man,alldaglig man,som åkte runt i en fet sportbil och vid sin
sida hade han en modell-liknande brud som förmodligen var statist till
bilen mer än hans livs största kärlek.
Utanför bilen satt en tydlig skylt där det stod:
THIS CAR GET ME LAID
HAHAHAHAHA!!!!
Så fräckt och kaxigt men ändå så himla ärligt!
Skulle gärna vilja se en silikontjej med L-kupa som gick omkring med en skylt där det stod:
- These two get me free drinks, damonds, free entrance and a loooot of attentions!
Men vi kvinnor skulle aldrig erkänna att vi gör saker för att få uppmärksamhet
eller att vi gör saker för andras skull och inte vår egen.
Nej nej nej... vi gör saker för vår kvinnlighets skull, för vårt självförtroendes skull,
för vårt psykes skull och för att "vi vill må bra"
Därför opererar vi L-kupor, sprutar in 2 kg silikon i läpparna, lägger ner
200.000 om året på hår, tränar ihjäl oss, går ut med fittkorta kjolar
på vintern och riskerar urinvägsinfektion, har urringningar så att tuttarna nästan faller
ut, står på dansgolvet med mini-kjolar som vi ständigt måste dra ner för att
baken inte ska synas, har stay-ups så att dom syns, sätter på oss genomskinliga
strumpbyxor med en 5 cms kort linne över, gör botox så att vi ser ut som katter
och använder alla sexuella idéer som vi någonsin fått från glamourtidningarna
för att imponera på varenda kille som passerar oss, går och tränar råspacklade
med håret fixat och astajta kläder, lägger ut halvporriga och utmanande bilder
på oss själva på alla nätsidor som finns, vrider halva kroppen ur led för att
få den perfekta vinkeln för fotona på instagram!
Vi gör det gör det för våran skull!
Absooooooosluuut inte för någon annans skull.
Vi skulle kunna ha alla dessa "foton" på oss i ett album.
Vi skulle kunna spärra alla bloggar, face-book konton och instagram
så att bara vi kan se dem för det är ju trots allt bara för VÅRAN skull vi
tar dessa foton.
Men nej, vi väljer att exponera oss för sisådär miljoner miljarder människor.
Bara för får egen skull.
Nej brudar... där är vi helt insiktslösa till skillnad från männen.
Jag tror inte att det handlar så mycket om att leva i förnekelse.
Make no mistake, vi kvinnor är alltför ofta mer medvetna om vad
vi gör än vad vi vill erkänna.
Vi är inte kända för att vara konspiratörer utan anledning.
Vi vet mycket väl varför vi åtar oss saker, varför vi måste framhäva
oss på vissa sätt och varför vi har vissa behov.
Vi vill bara inte erkänna det!
Träning - Det nya samhällsidealet
Jag älskar att träna!
Har tränat hårt sen jag var 11 år då jag tävlade i både basket och tennis.
Tävlade på elitnivå i tennis och var som bäst rankad på 20:e plats i min åldersgrupp.
Pointguard i basket och delaktig i många turneringar och tävlingar.
Något många inte vet om mig men så var det.
Brann verkligen för att sporta och under den mest intensiva
perioden i mitt liv så tränade jag 2-3 timmar per dag och tävlade på helgerna.
På den tiden var pressen inom idrotten inte lika stor och inom
basketen så handlade det mest om att ha kul.
Tennismiljön var lite mera pressad och förväntningarna var höga även då.
Tyvärr blev jag ingen Serena Williams så jag hann aldrig uppleva
dom största svårigheterna med att vara elitidrottare tack gode gud.
Men jag hörde en del skräckhistorier om föräldrar som försökte leva
sina egna drömmar genom barnen och som förstörde barnens liv med sina förväntningar.
Nathalie Stenmark (Ingvar Stenmarks dotter) var en av dom stackarna.
Hennes mamma var helt flippad och blev portat ett x antal gånger.
Vad jag verkligen kan minnas tillbaka till om man ska jämföra med dagens
träningsliv är att det aldrig aldrig någonsin handlade om att få en snygg kropp!
Man slet som ett djur på banan och basket-courten men inte för en sekund
så gjorde man det för att sedan gå och spana in sig själv i spegeln.
Målet var aldrig att bli så snygg som möjligt utan målet var
att prestera som bra som möjligt och att bli det bästa man kunde bli.
Idag är träningen i helhet ett stort jävla skämt!
Kliver in på gymmet ibland och vill bara garva ihjäl mig.
Du finner allt från den tokspacklade bimbobruden med
den tajta lilla outfiten som gör en situps för att sedan vända sig om
och fixa håret, till den övertränade anabolakillen som kompenserar
för liten penis och kastar vikterna och stönar som att han skulle föda barn.
Höjdpunkten var för några månader sen när en bratkille
stod och tränade i solbrillor!
Vilket jävla jon!
Ännu fjantigare är det med allt jäkla tjafs om att räkna kalorier,
kontrollfreaks som har sina "ätar dagar", och dietfanatiker.
Personligen äter jag allt skit som kommer i min väg och
svär sedan sönder mig själv för att jag aldrig får bort mamma-magen :D
Och som om det inte vore nog med att vi ska behöva delta i någon
patetisk catwalk på gymmet där alla lägger mer tid på att fota
sig själva när dom lyfter vikter än att faktiskt lyfta vikter så måste
vi nu även plågas av alla "jag är så jäkla snygg för att jag tränar" människor
på instagram och i internetvärlden.
Glöm att försöka hitta någon med mer än två hjärnceller som delar
din passion för träning och faktiskt är kapabel till att lära dig något.
Nu ska man hitta 5768 bilder på en massa jon som
fotar sina muskler dagligen och som dessutom lägger upp
sina hatåsikter mot dom som inte tränar för att rättfärdiga sina egna komplex.
Om det inte är quotes så är det förolämpningar och ju mer dessa
människor rackar ner på andra ju mer inser man hur mycket dåligt
självförtroende som döljer sig bakom alla muskler.
Problemet är att den typen av fanatiskt träning inte bara är
patetiskt utan den kan i många fall bli oroväckande och farlig.
Träningsmänniskor proppar bara i sig mer och mer skit och
i preparaten som inte alltid är fullt lagliga ligger gift som inte bara
får dem att släppa alla hämningar utan också att bli fruktansvärt aggressiva
och i många fall även våldsamma.
Lyssnade på en intervju med en fd träningsfanatiker som
tryckte i sig massor av preparat och blev beroende av träningen.
Han talade om kicken man fick, ödmjukheten man förlorade, arrogansen man besatt
och om den sjuka utseendefixering som tillslut blev ett liv som
bara handlade om hur snygg man själv var och hur osnygga andra var.
Han talade om ett slutligen ganska ensamt liv där vänner försvann
och partners som tröttnade på utseendefixeringen och hetsen som
bara blåste upp hans ego-boost mer och mer.
Det är tragiskt att den sjuka världen vi lever i ska få förvandla
något som ska vara så sunt och hälsosamt till något
som handlar om samhällsideal.
Om människan tränade sina hjärnceller ens hälften så
mycket som den tränade kroppen så skulle
vi leva i en betydligt mer intelligent värld.
Inget filter i kaffemaskinen...
När man brygger kaffe som fyller ett filter en viktigt funktion.
Den hindrar allt sump från att hamna i kaffekoppen och ger
oss den allra bästa delen att starta morgonen på.
Tyvärr får filtret mindre och mindre plats nuförtiden
och väldigt ofta så glöms den t om med bort.
Då kommer sumpen och hela härligheten ner i kaffet och
frukosten blir genast mindre njutbar.
Så är det att konversera med människor nuförtiden.
Människan idag snackar otroligt mycket skit och det är
som att vi ständigt går omkring med en mundiarré som vi inte får bukt med.
Förut hade vi i alla fall lite folkvett och vi kunde tänka igenom det vi sa
mer än en gång innan vi öppnade munnen.
Vi hade även en liten aning om vad som var mer lämpligt att säga
och vad som var mindre lämpligt att säga.
Vi visste vad som skulle få oss att framstå som någorlunda vettiga människor
men idag väljer vi att tömma ordförrådet vare sig det är fattigt, korkat eller bara meningslöst.
Låt oss kalla rasismen för vad den är
I slutet av november möttes personalen på Folkets hus i Ljungaverk av texten: "Negerjävel jag är inte rasist för fan!!" Var klottrarna medvetna om att de just hade fångat en viktig del av den svenska samhällsdebatten? Vi hatar nämligen rasism, men är beredda att dö för rätten att använda rasistiska skällsord - utan att bli kallade rasister. Den som ser tillbaka på 2011 ska mötas av just denna besatthet av att pissa på folk och samtidigt kräva att få ha hedern i behåll. I februari var det dags för melodifestival i Luleå, med Swingfly som en av de tävlande. Medierna kunde snart berätta att Ulf Mohlin Fagerström, hög sportchef i Skåne, tyckte att det var "dags att emigrera. En svullen neger som inte pratar svenska. Ett "skämt", blev förklaringen: "Att jag skulle vara rasist är helt sjukt." I mars satt Alexander Bard i SVT och deklarerade att det minsann inte är rasistiskt att kalla andra för "neger". Han kallar ju sig själv för bög, eller hur? I april var det dags för fest med "djungeltema" på Hallands nation i Lund. Och vad passar bättre bland lejon och zebror än tre svartsminkade "slavar" som säljs på auktion? När Jallow Momodou polisanmälde händelsen tapetserades hans arbetsplats med bilder med texten "Vår negerslav är bortsprungen". Auktionen var ett "skämt", menade Hallands nation. Rektor Per Eriksson tog avstånd men trodde inte att någon hade haft "rasistiska avsikter". I maj fick nyanlända elever på Väggaskolan i Karlshamn i läxa att böja ordet "neger". I september skrev Patrik Lundberg i Helsingborgs Dagblad om den rasism han som svensk med asiatiskt ursprung utsätts för dagligen. Debatten kom dock att fokusera på hur töntigt det var att godisjätten Fazer valde att ta bort den stereotypa "kinesen" från sina chokladpuffa r; man ska kämpa mot "riktig" rasism, var argumentet. Och på tal om riktig rasism så sade kommunpolitikern Annika Rydh (SD) i november att "det finns ju den röda rasen, den gula rasen och jag är ju av ett vitt ursprung. En neger är en neger, inget nedsättande". Partisekreteraren Martin Kinnunen fyllde i: "traditionellt i Sverige så är neger en färg." Bards tråd från i våras plockades upp nära nyåret, då han utbrast "Neger neger neger!" i en nätdebatt med skådespelaren Richard Sseruwagi. Bard förklarade: "så länge Afrikas största land heter Nigeria (vilket betyder 'negrernas land' på latin) så är det fullt rimligt att kalla människor med afrikansk härkomst för negrer." Så håller det på, med det ena kvasietymologiska resonemanget efter det andra. Men det går inte att komma ifrån att n-ordet är intimt kopplat till den slavhandel som även Sverige deltog i, där ordet ingick i en propaganda om afrikaner som "undermänniskor" i syfte att legitimera sekler av övergrepp. Varifrån kommer då dagens rasande behov av att göra andra människor illa genom rasistiska stereotyper? Ett möjligt svar finns i Maja Hagermans bok "Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder" (Prisma, 2006). Här påvisas hur myten om de "oblandade" svenskarna har levt vidare in i våra dagar, och på vägen gjorde Sverige till en stormakt inom rasbiologin. Som en konsekvens skulle man kunna säga att svenskhetens gränser fortsätter att gå vid kroppens hud och hår, där den som inte anses passera pekas ut och görs till något främmande. Lägg till den doktrin om antirasism som varit statens officiella hållning i mer än 40 år och vi har en del av förklaringen till varför det är så populärt att uppträda rasistiskt samtidigt som man ivrigt förnekar att det är det man gör. Det är logiskt att den nedlagda Facebookgruppen "Det heter negerboll" (med tiotusentals medlemmar) har följts av sidan "Vi som inte tycker att negerbollar är rasistiskt!!!", som gillas av drygt 20 000 personer. Det ingår inte i självbilden att vara rasist, så då är det ingen som är det. Oavsett handlingar. Men vad sägs om att göra 2012 till året då vi börjar kalla saker för deras rätta namn? Att folk skulle sluta ha slavauktioner på sina fester är kanske att hoppas på för mycket.
KRISTINA LINDQUIST frilansande kulturskribent och en av tidningen Ottars redaktörer
Kopierade texten från: http://www.expressen.se/1.2671845
In another place - my friend could be my enemies
Här i Sverige tillhör svarta, muslimer och zigenare en av dom mest
utstötta och diskriminerade grupperna..
En skäl till att många finner varandra och hittar många gemensamma punkter.
Även om jag inte är från Afrika och har ett ursprung från Sri-Lanka,
en etnicitet som är betydligt mer tolererad, så hamnar jag oftast
i just gruppen afrikaner pga min mörka hud.
Därför reagerar jag stark vid slagord mot afrikaner och finner mig
i ständigt debatt för deras rättigheter och värde.
Många tycker att jag är naiv när det kommer till bl a muslimer.
Dom ser mig som en förrädare som borde inse att om jag hade
växt upp i ett land med muslimsk regim så hade jag varit ett offer för
muslimer och inte en allierad.
Fair enough, så hade det förmodligen sett ut.
Hade jag varit kristen i Turkiet för flera år sedan eller kristen i Egypten
eller Afghanistan här och nu så hade jag varit en kämpare mot det
jag kämpar för idag. Jag är inte naiv.
Men jag kan bara bedöma situationen från den vinkel som jag tittar
från idag. Jag kan bara döma människor efter mitt liv här och nu och i Sverige.
Här kommer människor från alla håll och kanter för att finna en fristad.
För att bryta kedjor och banor och bygga broar mellan varandra.
Hit kommer många människor för att bli ett med världen och
för att hitta en frizon för deras kultur, deras tro och deras tillhörighet.
Typiskt
Jag förstår att människor är trötta på att dom dras över en kam. Att deras gärningar alltid ska kopplas ihop till deras identitet och inte till vem dom är som personer.
Vi behöver mer än religionen som gemensam plattform
Det är lätt att lura sig själv genom att tro att bara man har en gemensam
religion så har man gemensamma grundvärderingar och
en gemensam människosyn.
Men jag tror dom allra allra flesta har kommit till insikten med
att den teorin är långt ifrån verkligheten.
Trots att vi har kristendomen som bas i min och
min mans familj så är vi fortfarande från helt olika kulturer
och helt olika tankesätt.
Många av mina mörkhyade vänner med muslimsk bakgrund har
funnit sig själv i sorgliga situationer där dom umgåtts med
andra muslimer som dom trott varit deras vänner men som
sedan klargjort för dem att oavsett om personen i fråga är
muslim eller inte så skulle hon som mörkhyad aldrig få
gifta sig med någon i deras familj pga hennes mörka hud.
Så muslimska araber sollar ut mörka muslimer och säkert vise versa.
Kristna syrianer sollar ut andra kristna för att dom inte tillhör
samma klass som människor.
Den onda cirkeln spinner runt och runt och vi inser
att religionen bara är en skör tråd som inte håller oss
samman för öre.
Och dom flesta människor som ser faktumet att
man är från olika länder oväsentligt och ser islam, kristendomen, eller
judendomen som en gemensam plattform är tyvärr dom som har en agenda.
Det kan vara allt från muslimska extremister som sluter upp bakom varandra
för att föra ett krig mot det som är icke-muslimskt, eller som i USA:s fall,
extrema kristna som tror att dom måste föra krig för deras kristna överlevnad.
Då är krigen helt plötsligt både färglösa och rangordning på människors
olika status och värden flyger ut genom ett öppet fönster.
Vi måste hitta en annan gemenskap en bara religionen.
Vi måste hitta en gemenskap som grundar sig i människors lika värden.
Alla människors rätt att leva och samexistera i denna uppdelade värld
som bara lett till krig och konflikter.
Först då kan vi hitta en stabil gemensam plattform som inte
rubbas av en unken människosyn och en tro om att
Vita kränkta män
Köpte boken: Vita kränkta män som är skriven av den underbara Kawa Zolfgary.
Boken är ett sätt att skämta bort alla rasistiska och kvinnofientliga åsikter som
starkt cirkulerar runt bland gruppen vita kränkta män.
Och nog skrattar man, för hatet och kommentarerna är så patetiska att
man undrar om sådana åsikter och tankar ens existerar i verkligehten.
Personligen börjar jag bli ganska trött på den "vita kränkta mannen"
som i så många sekel har fått förnedra och kränka både kvinnor och
människor med icke-europeisk bakgrund, men som inte förrän nu får
börja ta konsekvenserna för sina handlingar.
Det är inte ett dugg synd om denna grupp av män.
Kommer aldrig att fälla en tår av sympati åt deras vägnar för dom kommer
aldrig aldrig någonsin förtjäna det.
Dessa män ser sig själva som offer i ett mångkulturellt land, men
om dom nu var så oskyldiga så varför är dom då hatade av både invandrare,
homosexuella, kvinnor och svenska män med vett i huvudet?
Varför är just dom som faktiskt handlar i strålkastarens ljus?
Jo för att för att vita kränkta män är en grupp som oftast begår dom
brott som dom gärna vill utpeka andra för att göra.
Den vita kränkta mannen är han som gärna spöar på sin fru på fyllan men
anser att muslimer inte ska få komma hit för att dom inte delar samma kvinnosyn
som dom svenska männen, den vita kränkta mannen är han anser
att invandrarkvinnor är förtryckta av deras män men gärna hämtar
hem en thailändska som ska passa upp på honom.
Den vita kränkta mannen är han som inte vill ha hit några blattar
för att dom förstör Sverige med sina kriminella gärningar men som
själv gärna åker runt i asiatiska länder och rullar runt i sänghalmen
med 8-åriga pokjar,
Den vita kränkta mannen är huliganen som står och vandaliserar
och bråkar så fort det blir en fotbillsmatch men som kokar av
ilska och skyller på etnicitet när det sker upplopp i förorterna.
Den vita kränkta mannen är han som är i upplösningstillstånd när han
ser en svensk kvinna med en utländsk man men sedan klagar på att
invandrarmän inte låter sina systrar träffa svenska män.
Den vita kränkta mannen är han som så patetiskt tjurigt går omkring
och hänger läpp för att han är oskuld vid 30-års åldern och
dom svenska tjejerna som han borde få ligga med har fullt upp
med att få i sig en två meter lång svart ---!!!
Dom vita kränkta männen är dom som sitter och ifrågasätter
varför kvinnliga journalister försvarar invandrarmän och trycker ner vita män
men som sedan sätter sig vid datorn och hotar dessa kvinnor med
att dom ska våldta deras barn, skära deras kropp med kniv, eller döda dom.
Dom vita kränkta männen är dom som inte lyfter ett finger eller
gör en ansats till att få det liv dom vill ha men sen springer och röstar
på Sverigedemokraterna för att dom ser sin utländska granne som
äger egna företag och sliter 24 timmar om dygnet, med en BMV:
Dom vita kränkta männen är en grupp som med all rätt är ständigt kritserade.
Det spelar ingen roll hur många gånger dom påpekar hur invandramän
är och refererar till hedersmord och könsstympning för svenska kvinnor
kan inte relatera till dessa problem.
Svenska kvinnor relaterar till sitt egets land problem och till bristerna
som deras egna män har.
Och så länge som svenska män precis som alla män i världen, våldtar, könsdiskriminerar,
misshandlar kvinnor, begår bott, begår övergrepp på barn, vandaliserar,
misshandlar, trakasserar, hotar och hatar, så kommer det alltid finnas kvinnor
som sätter sig emot detta och tar upp en kamp mot detta.
Invandrarkvinnor har börjat stå upp mot sina män och
bekämpa allt misär som kvinnorna lever i.
Dom demonstrerar och göra sina röster hörda.
Varför skulle svenska kvinnor inte göra samma sak mot sina män?
Feminsm - en annan typ av rasism?
Visst fan borde alla kvinnor vara feminister?
Jag är feminist. Feminist på det sättet att jag självklart önskar
lika rättigheter och lika värde för alla kvinnor.
Men på sistone, efter att ha stamplat över en och en annan feministblogg,
lyssnat på en del feminister och deras debatter, läst lite i kommentarsfälten
där många "feminister" har varit och kladdat, så börjar jag se lite skrämmande
saker och det jag ser går inte hand i hand med den feminism som jag kan relatera till.
Googlar runt på hijab-debatterna och finner att många feministers
kommentarer innefattar massor av rasistiska utspel mot islam.
Läser om nakenprotester utanför moskéer och bläddrar igenom
en rad av åsikter som tycks innehålla en nedlåtande ton snarare än
en feministisk solidarisk uppbackning av sina systrar i övriga länder.
Det sista muslimska/icke europeiska kvinnor vill höra är hur västerländska
feminister nedvärderar deras kultur, smutskastar deras män, bröder,fäder och söner,
gör narr av deras härkomst och allt dom representerar och står för.
Det är inte solidaritet. Det är förnedring!
Jag har ofta funnit mig själv i debatter mot kvinnor som anser sig vara feminister.
I debatter där jag nästan fått försvara mig mer än emot män.
Jag hinner inte ens nämna att jag tagit hela föräldrarledigheten innan jag
stämplats som förtryckt, svag, eller som ett offer som "fallit för kvinnofällan".
Det ska alltid in med övertygande argument om varför jag absolut inte
ska gå hemma mer än min man, Varför jag absolut inte ska vara den som
gillar att städa, diska och ta hand om barnen. Varför jag måste göra en karriär
för min självständighets skull.
Ändå är det jag som äger huset jag bor i, jag som kör MIN betalda bil,
jag som köpt varenda tråd som jag någonsin burit på min kropp.
Inte kvinnorna som jag debatterar med.
Men det betyder tydligen ingenting så länge som jag tar disken
oftare än min man gör.
För att inte nämna vissa hatkänslor som man fick höra om män
när man satt med vänstern på möten en gång i tiden.
Män är roten till allt ont!
Män är roten till mycket ont i världen, med all säkerhet 90% av all ondska.
Men hatet som utspelas mellan kvinna till kvinna kan ibland vara så
brutal att lösningen ut är självmord för många unga tjejer idag.
Eller djupa depressioner.
Att kallas för hora av en man är aldrig ok.
Men uppriktigt sagt så hör jag mer tjejer kalla varandra för dessa saker.
Många kvinnor kan fanimej inte ens respektera andra kvinnors egendom.
Dvs män! Har sett alltför många kvinnor agera familjeförstörare genom livet.
Så vart är vår feminism på väg?
Är det den solidariska feminismen som stödjer alla kvinnor oavsett
val av liv, val av utseende eller val av kläder, som ska regera.
Eller håller vi sakta men säkert på att byta ut den mot en annan
typ av rasism som fördömer kvinnor som inte håller sig inom passande ramar?
You hating on me, me hating on you, we hating on eachother
Hat...... gud jag vet allt om hat.
Jag vet hur det är att bli utsatt för hat och jag vet hur det är att hata.
Har växt upp i reflektionen av det äldsta hatet i världen.
Jag har växt upp i skuggan av rasism.
Jag vet hur det känns att ställas inför rätta framför ett hat
som skapats av trångsynta och iskalla föräldrar, som i sin tur skapat
levande monster vid köksbordet i sitt eget hem.
Jag vet hur dessa barn hatade mig, dessa ungdomar hatade mig
och hur ett grovt antal människor fortfarande hatar mig utan att ens känna mig.
Och jag vet hur jag i min tur hatat deras barn. hatat deras ungdomar
och hur jag hatar människor som jag inte ens känner.
Svarta barn växer upp med den efterhängsna historian om att
svarta alltid varit slavar, minoriteter, underlägsna den vita mannen
med ett värde mindre än ett djur.
Dom judiska barnen i sin tur växer upp i minnet av sina förfäder som
gasades ihjäl som värdelösa ting pga deras ursprung.
Att en hel nation stod och såg på när deras befolkning utrotades
som boskap som inte längre var menade att leva.
Muslimska barn minns hur kristna med sitt korståg och tvingade
troende att konvertera till kristendomen.
Kristna barn hör berättelserna om folkmorden och förföljelserna
som skedde i b la Turkiet för många år sedan.
Överallt är vårt arv till våra barn hatet.
Det är viktigt att veta sin historia och minnas historiska händelser
som kommit att spela stor roll i framtiden.
Men det är också viktigt att inte låta historia och tidigare händelser
definiera våra liv här och nu.
Vi har hatat tillräckligt.
Vi har försökt att utrota både svarta, judar och nu även muslimer.
Dom västerländska länderna måste sluta lägga övriga ländernas
öden i sina händer, sluta spela Gud för Gud tog sin hand
ifrån vår värld samma dag som vi lät hatet gro i våra hjärtan.
Våra icke-europeiska hemländer måste sluta leva i skuggan och
komma ut för att åter se solsken igen.
Vi måste avskaffa alla diktaturer som gått förtryckarens ärenden
och för evigt hållit våra länder under misär och fattigdom.
Det är dags för oss alla att se bortom vårt förflutna och
börja bygga broar istället för murar.
Det är dags att tvätta bort alla stämplar, alla etiketter och alla gränser
mellan raser, religioner, kulturer och ögonfärger.
Vi har ett arv att föra vidare till våra barn och till världen och dess framtid.
Antingen efterlämnar vi eld som ska brinna ner till aska.
Eller så lämnar frön av möjligheter så att vi kan så en bättre framtid....
Öppet brev till SD från kyrkan - love it
Stefan Klint, präst i Svenska kyrkan i Göteborg, Örgryte församling, Initiativtagare till ungdomsprojektet Göteborg-Berlin ToR mot rasism och för demokrati och mänskliga rättigheter
Arvet som Svenska kyrkan förvaltar passar din politiska agenda illa. Ta det som ett gott råd: leta någon annanstans efter en värdegrund som kan stödja din politiska ideologi. Släpper du in det kristna evangeliet kommer murarna som du bygger att rivas ner från insidan, skriver prästen Stefan Klint i ett öppet brev till Jimmie Åkesson (SD).
Hej Jimmie Åkesson. Jag har läst ditt sommartal i Sölvesborg från i lördags. Du betonade där att Sverige är ett kristet land. Att skilja det svenska från det kristna eller det kristna från det svenska, menade du, är lika omöjligt som att försöka plocka äggen ur en sockerkaka.
Men låt mig nämna några typiskt kristna företeelser som är desamma oavsett var i världen vi befinner oss: dopet, nattvarden, Bibeln, kärleksbudskapet, jul, påsk, Jesus, Gud. Eller några typiskt svenska saker som inte nödvändigtvis har med det kristna att göra: föräldrapenning, barnomsorg och sjukvård för alla, allemansrätten, midsommar och att vara lagom religiös.
När du säger att du vill slå vakt om religionsfriheten men att man måste respektera vårt lands kristna arv, misstänker jag att du vill använda kyrkan för ditt eget politiska syfte, ett syfte som för mig är väsensskilt från det kristna arv som du talar om.
Du predikar en lära där människor blir bedömda inte som individer, utan som tillhöriga en viss grupp som du har bestämt har vissa egenskaper: svenskar, somalier, invandrare, muslimer eller kristna. Det är en farlig lära som underblåser rädslan hos människor för det som är annorlunda och som reser murar mellan människor i stället för att riva ner dem.
För dig består det kristna arvet i en särpräglad svensk kyrka. Du talar om kyrkobyggnader som är tillverkade av inhemska material och utformade eller utsmyckade på ett sätt som är unikt för vårt land. För dig är det viktigt att psalmerna vi sjunger är typiskt svenska och att prästerna predikar på det svenska språket.
Influenser från hela världen
Men det kristna arvet har vi fått av en judisk man och hans lärjungar från Mellanöstern, Afrika och Sydeuropa, förmedlade till oss av brittiska, tyska och antagligen ryska och grekiska missionärer. Våra svenska kyrkor är byggda efter asiatiska och sydeuropeiska förebilder. Psalmerna i vår svenska psalmbok är författade av danskar, fransmän, britter, tyskar, peruaner, sydafrikaner, stockholmare och västgötar.
Och om min svenskkyrkliga församling fick ta emot flyktingar från Syrien, skulle jag predika det kristna kärleksbudskapet på arabiska om jag bara kunde. Eller på teckenspråk om min församling främst bestod av döva. Det är budskapet och inte språket som är viktigt. Det är den världsvida gemenskapen av bröder och systrar, den allmänneliga kyrkan i trosbekännelsen, som är kyrkans sammanhang och ärende, inte en viss nationell tillhörighet.
Du oroar dig för att Svenska kyrkan på senare år har blivit allt mindre svensk och allt mindre kristen. Om du menar att kyrkan blivit mindre ängslig och mer öppen för den kulturella och religiösa mångfald som präglar det svenska samhället, då har kyrkan blivit mer och inte mindre kristen. Du hävdar att socialismen och liberalismen under de senaste decennierna har slagit sina klor allt djupare i kyrkan. Om du menar att kyrkan höjer sin röst med krav på rättvisa och solidaritet med svaga och utsatta individer, eller att kyrkan tar ställning för varje människas frihet att förverkliga sina drömmar och sin kallelse oavsett etnicitet eller sexualitet, då har kyrkan inte blivit mindre utan mer kristen.
Jesus inkluderade invandrare
Du är arg för att kyrkan ägnar sig åt att gömma flyktingar och kallar det att stödja islamiseringen i Sverige. Om du hade levt på Bibelns tid Jimmie, gissar jag att du lika ivrigt hade anklagat Jesus för att stödja samaritiseringen eller hednafieringen av det traditionella judiska samhället, med tanke på hur Jesus inkluderade invandrare och icke-judar i sin verksamhet. Jag gissar att du hade velat använda ditt inflytande i den egyptiska riksdagen till att hindra flyktingar som Maria och Josef med sitt nyfödda barn från att söka asyl i ditt land undan Herodes terrorregim. Tänk om din politiska agenda hade haft framgång. Då hade vi varken haft kristendom eller blågula fanor med kors på här uppe hos oss, varken ägg eller sockerkaka för att anknyta till din egen liknelse.
Och du är fortfarande arg för att biskop Eva Brunne i samband med riksdagens öppnande 2010 höll en predikan mot rasism och främlingsfientlighet, som fick dig och dina partikamrater att tåga ut ur kyrkan. Men glöm inte att det var ditt eget beslut Jimmy. Det var du som kände dig träffad. Men du behöver inte ta det personligt. Biskopar präster och pastorer predikar om medmänsklighet och mot främlingsfientlighet varje söndag. Det vore annars att svika uppdraget som förkunnare av det kristna budskapet i det svenska samhället på 2000-talet.
Nu hoppas du att ditt parti ska få ökat inflytande i det kommande kyrkovalet. Sanningen är att arvet som kyrkan förvaltar passar din politiska agenda illa. Ta det som ett gott råd: leta någon annanstans efter en värdegrund som kan stödja din politiska ideologi. Släpper du in det kristna evangeliet kommer murarna som du bygger att rivas ner från insidan.
Stefan Klint
präst i Svenska kyrkan i Göteborg, Örgryte församling
Rasismen oss emellan del 1
Rasismen vi sällan pratar om
Vi med invandrarbakgrund måste våga ta itu med rasismen mellan olika grupper. Det skriver debattören Damon Rasti, efter måndagens misshandel i Malmö.
10 september 2013 kl 11:26 , uppdaterad: 10 september 2013 kl 15:49 BRÄNNPUNKT | RASISM
När ska vi med invandrarbakgrund sluta med vår egen rasism?
Damon Rasti
Nyligen sprang jag på en barndomsbekant som bor kvar i den förort jag växte upp i och lämnade för snart tio år sen. Jag frågade honom hur det var i orten nuförtiden. Han beklagade sig över alla svarta som hade flyttat in. Helt öppet i tågvagnen. Hans egna ursprung? Mellanöstern. Hur kunde han ha glömt bort det motstånd vi själva fick utstå när vi var nyanlända i området? Blickarna, snacket, glåporden.
Detta är det första jag kommer att tänka på när jag i måndags läser rapporter om ett hatbrott i Malmö där en pappa och hans lilla son blivit överfallna på grund av sin hudfärg och etnicitet. Pappan misshandlades grovt framför ögonen på sin 1,5-årige son. Av medieuppgifterna att döma handlar det om förövare med annan etnisk bakgrund än svensk. En rasism vi sällan pratar om. Rasismen mellan folk med olika invandrarbakgrund.
Jag trodde länge att iranier var den mest rasistiska folkgrupp som existerade. Stolta, nationalistiska och nedlåtande mot andra folkgrupper. Född och uppvuxen i Iran fick jag lära mig att turkar, araber, svarta och många andra i princip var underlägsna människor. Än idag kan jag få höra folk med iransk påbrå tala illa om kurder och många andra enbart baserat på det faktum att de har en annan etnicitet. När jag började prata om denna problematik med vänner som hade annat påbrå visade det sig vara likadant hos ett flertal andra invandrargrupper. Serber, turkar, araber och många fler hatade andra nationaliteter, dels utifrån historiska perspektiv men också enbart baserat på rasistiska fördomar, mot till exempel svarta eller romer. En bekant som är eritrean pratar ofta ofattbart kränkande om somalier. Denna rasism är också förvånansvärt öppet uttalad. Precis som med killen i tunnelbanan. Jag har nog aldrig hört så många grova påhopp på andra grupper som när jag pratar med folk med invandrarbakgrund. Särskilt folk som är äldre. De kan få ett kommunmöte i Vellinge att framstå som lika sympatiskt som Bamse.
< div class="ad">< iframe src="http://ads.aftonbladet.se/eas?cu=519;cre=mu;EASTsection=opinion|opinion_brannpunkt;EASInclude2=opinion|opinion_brannpunkt;EASTpage=article;EASTbt=;EASTcontext=;EASTomx=upp;EASTadaptrt=;kw1=article8503088;kw2=;kw3=;cat1=;cat2=;cat3=;EASInclude=+1.50;time=1378833753197;pageviewid=7.680500826636315E11;EASTnp=;EASTpw=" width="480" height="280" scrolling="no" frameborder="0" marginheight="0" marginwidth="0">< a href="http://ads.aftonbladet.se/eas?cu=519;ty=ct;EASTsection=opinion|opinion_brannpunkt;EASInclude2=opinion|opinion_brannpunkt;EASTpage=article;EASTbt=;EASTcontext=;EASTomx=upp;EASTadaptrt=;kw1=article8503088;kw2=;kw3=;cat1=;cat2=;cat3=;EASInclude=+1.50;time=1378833753197;pageviewid=7.680500826636315E11;EASTnp=;EASTpw=">< img src="http://ads.aftonbladet.se/eas?cu=519;cre=img;EASTsection=opinion|opinion_brannpunkt;EASInclude2=opinion|opinion_brannpunkt;EASTpage=article;EASTbt=;EASTcontext=;EASTomx=upp;EASTadaptrt=;kw1=article8503088;kw2=;kw3=;cat1=;cat2=;cat3=;EASInclude=+1.50;time=1378833753197;pageviewid=7.680500826636315E11;EASTnp=;EASTpw=" border="0" alt="EmediateAd" width="480" height="280">< /a>< /iframe>< /div>
Ett utmärkt exempel på hur denna rasism kan uttryckas är rapporter om exempelvis syrianer som röstar på Sverigedemokraterna, enbart på grund av att partiet visar avsky mot muslimer. Eller muslimer som hoppar på judar i Malmö av religiösa anledningar. Ofattbart, idiotisk och djupt tragisk på flera plan.
Min vän dejtade en tjej – född i Sverige - med polskt påbrå. Första gången när han skulle träffa föräldrarna gjorde pappan klart på en gång att han inte ville att hans dotter skulle dejta ”araber”. Min kompis har iranskt påbrå. Men det spelade ingen roll för denne man. Han ville inte att någon med ”fel” invandrarbakgrund skulle vara tillsammans med hans dotter. Att han själv kom hit som invandrare, och av många fortfarande sågs som en, verkade han ha glömt bort när han tagit sig uppåt i livet.
Min stilla undran är nu: När ska vi med invandrarbakgrund sluta med vår egen rasism? Hur ska vi kunna ställa etniska svenskar som uttalar sig rasistiskt till svars när en hel del av oss själva gör vårt bästa för att smutskasta varandra? Sverige är trots allt ett av de minst rasistiska länder när det gäller hur folk uttrycker sig gentemot varandra och talar om människor från andra länder. Det finns givetvis mycket att förbättra i Sverige kring dessa frågor, inte minst kring strukturell rasism. Men när ska ni med invandrarbakgrund som uttalar er nedsättande om andra invandrare förstå att ni sitter i samma båt som personerna ni baktalar? Att ni är hycklare som skämmer ut er med den okunskap och hat som ni sprider i vårt nya gemensamma land? Oavsett om det ter sig i form av skitsnack bland vänner eller påhopp på människor på gatan.
Vill ni ha ett mindre rasistiskt Sverige? Låt oss då börja med att behandla andra som också har kommit hit från andra länder och delar vårt utanförskap med största respekt och empati, samt ett minimalt hat. Det är vi skyldiga varandra.
DAMON RASTI
skribent och debattör
Rasismen oss emellan
En mörkhyad pappa och hans 1,5-åriga son blev brutalt överfallna i Malmö häromdagen.
Min vän Suad lade upp nyheten på instagram och dum som jag är var jag bara tvungen
att gå in och läsa på DN om händelsen.
Den första reaktionen man får när man läser ordet hatbrott är ju att
det är svenskar som har begått brottet men efter ytterliggare information
så får man sedan reda på att det är en grupp med utländsk härkomst som är skyldiga till brottet.
Det är något vi ofta talar om invandrargrupper emellan men som sällan
tas upp som det stora problem som det är.
Och det är ju rasismen emellan oss.
Nog för att vi utsätts för en del här i Sverige för att vi anlänt just hit
men likaväl kan den komma från andra folkgrupper med invandrarbakgrund
som vill oss illa pga historiska problem eller nuvarande problem.
Vad jag däremot inte kan acceptera är när jag finner kommentarer som dessa:
"Kan du föreställa dig vanliga svenskar som plötsligt ger sig på en vuxen med barn?
I sådana fall har något hänt med svensken.
KAN DU FÖRESTÄLLA DIG SVENSKAR SOM GER SIG PÅ EN VUXEN MAN MED BARN???
Höll på att vika mig dubbelt av både skratt och sorg!
Jo tack jag kan föreställa mig detta.
Detta är vad jag har fått "föreställa mig" under hela min barndom och
under alla mina många och långa år i Sverige!
När invandrare är i minoritet så är det ingen vacker syn på
vad Sverige kan utsätta människor för.
Man måste älska den här förnekelsen som SD-sympatisörer och rasister lever i.
Mestadels män vill jag gissa för när det kommer till verklighetsfrågor så
tror jag svenska kvinnor håller ögonen vidöppna brutalt mer än männen.
Även fast väldigt många svenska män har slutit sig upp mot kampen mot rasism dom också.
Rasismen finns i allra högsta grad i våra egna kära folkgrupper.
Ska inte förneka att jag emellanåt tvingas tappa hakan över uttalanden
som både min mans folkgrupp gör och min egen familj.
Men den är där!
Rasismen i sin gloria är där.
Öppen, på bordet och bortom all förneklese och inlindning.
Du går på en syriansk fest och baaaam, rasismen mot muslimer serverat på ett silverfat.
Du kliver in på en eritreansk fest, baaam, rasismen mot somalier till förrätt.
Du kommer hem som kvinna från mellanöstern och säger att du ska gifta
dig med en afrikan, baaam, utkickad genom dörren.
Brutalt öppen är rasismen emellan oss "blattar"
Men går du över till Sverige som existerar inte ens ordet rasism.
Oh nej!
Det heter främlingsfientlig, det heter rädd för "det nya" ,det heter ovan.
Alla möjliga ord och psykologiska termer utom rasist.
Bästa logon för SD måste ju ändå vara att dom skulle vara Sverigevänliga.
Älskar det ordet!
Så fint och inbäddad!
-Vaddå chokladboll, det heter ju för fan negerboll.
Nä nu jävlar röstar vi på SD för nu får man inte säga negerboll längre!
Mmmm...sådär lätt går en röst till SD.
Föreställ er när dessa män (99% av gångerna så är det mestadels män)
ser Mohammed i sin BMW och blondinen i sätet brevid.
Då är det raka vägen till Sverigepartiet!
Så lätt går en röst till rasismen!
Inte pga av historiska krig, inte pga inbördeskrig, inte pga att man
socialiserat speciellt mycket med invandrare och bestämt sig för att man faktiskt inte gillar dem.
Utan pga att invandrare ibland har något man själv saknar, att invandrare
håller ihop och kämpar sig igenom aska och låga, att invandrare helt plötsligt
är kvalificerade till samma jobb som den etniska svensken, och någon enstaka gång
pga att man hört att någons kompis kompis flickvän blivit våldtagen av invandrare.
Sd-sympatisörer bryr sig för övrigt inte om våldtagna svenska kvinnor.
Dom tycker bara att dom kommer väl till hands när det är dags att samla
in röster till rasistiska partier.
Annars skulle ju avpixlat, SD och Sverigepartiet skriva om alla kvinnor som
blev misshandlade och våldtagna av svenska män. Eller är det inte lika synd om dem kanske?
Och varför om nu SD inte är rasister...varför är det så att deras röst alltid blir som
starkast när en människa med utländsk härkomst ska representera Sverige?
Om dom nu vill att invandrare ska finnas här men att dom ska assimilera sig
så vad bättre kan det vara än att Loreen ställer sig och sjunger för Sverige?
Och att Zlatan tar på sig svenska landslagströjan och kämpar för Sverige?
Varför är SD snabbt framme med att kritsera sympatin som visades
mot mot människorna som föll offer för lasermannen 2?
Varför handlar 100% av deras politik om invandrarfrågor?
Inte om miljön, inte om jämstälddhet, inte om barnens framtid, utan om
hurvida vi kan stänga ner Sverige för invandring fort nog!
Vi alla vet varför men likförbannat ska vi förneka det.
Vi ska förneka att vi vet varför man röstar på SD lika hårt som
den tyska befolkningen förnekade vad som försigick under andra värdskriget.
Förnekelse fungerar bara så länge...sen blir den löjlig och oacceptabel.
Rasismen är som ett kortparti, den är brutal var den än kommer ifrån
men jag föredrar är korten är uppe på borden än att någon sitter
och håller ett Ess bakom handen som fäller mig vid spelets slut!
Unaccepted color
Gud vad skönt att detta inte existerar längre....eller?
Är svarta numera fria människor eller låter vi oss bara luras av att kedjorna
är osynliga men fortfarande där?
Advokater, läkare, doktorander, välbärgade, framgångsrika,
men i mångas ögon fortfarande slavar.
I Saudiarabien dödas fattiga svarta för att sedan säljas för sina organ.
En svart värdelös kropp är en rik arabs guldgruva.
I Afrika används barnsoldater för att vakta diamangruvor och oljekällor åt
välbärgade män och nu vänder sig även Europas företag
till det mest lågavlönade och odemokratiska Etiopien för att
för att profitera på dom redan uppbyggda slavförhållandena.
Bättre av dom slavar för 400:- i månaden än för inga pengar alls.
Kanske ligger det någon sanning i det men varför jobba som en
slav överhuvudtaget? Varför använda som försvar att det
ändå är diktatorerna i dessa länder som sätter ribban?
Varför använda så trångsynta argument som:
Ja men kan svarta behandla andra svarta illa så varför ska vi vara sämre?
Eller:
Alla klagar på vad Europa gjorde under kolonitiden men ni ska
bara veta hur illa det var i muslimska länderna.
Here we go again.
Two wrongs really seems to make on right!
Det är ingen nyhet att svarta är föraktade i dom alla flesta länder och kulturer.
Araber hatar dem, asiater anser sig vara bättre än dem, trots att
vi är mörkhyade även där, mellanöstern-män ser hellre deras dotter gifta
sig med en åsna från gården än med en svart, Israel ser dem
som parasiter som borde utrotas, svenska rasister och sverigedemokrater
jämför dem med boskap som inte borde forslas över gränsen och
som vandrande hiv-virus, den förra italienska påven arbetade
för att man inte skulle skicka preventivmedel och bromsmediciner till Afrika.
Överallt dånar föraktet för den Afrikanska kontineten och dess människor fram.
Och det är märkligt hur en kontinent med länder som aldrig egentligen gjort
någon annat land i världen något ont, ska vara så hatad?
Afrikaner har inte varit delaktiga i någon judeutrotning, inte heller var
dom delaktiga att ta kål på indianerna.
Dom bidrar inte med enorma medel till andra länder så att fler civila kan dödas.
Dom har inte ingått i någon pakt för att förgöra varken Palestina eller Israel.
Dom enda länderna som dom förgör är sina egna med sina inbördeskrig
som kostar afrikanska liv, inte europeiska liv, inte liv från mellanöstern, inte svenska liv,
utan svarta liv, Svarta kvinnor, svarta barn och svarta män.
Det är så lätt att känna sig som överklass när man står i jämförelse med en
människa med afrikanskt ursprung.
En människa som förmodligen gått flera mil för att ens få vatten.
En människa som kommer ifrån den största svälten i världen.
Och det är så förbannat lätt att hålla kvar den svarta människan i
slavfacket. Att ha någon annan ras som dinglar längst ner i kedjan så
att man själv slipper dingla där.
Det är också lätt att anta att en afrikan alltid kommer
från fattiga omständigheter och att möjligheterna för
den människan att växa och gro till något stort är nästintill omöjligt.
Men om villkoren hade varit lika för en svart som för en vit.
Om behandlingen av svarta hade varit bättre i alla världens länder.
Om den svarta människan hade fått starta från samma plattform som
alla andra priviligerade människor.
Och om länderna dessa människor kom ifrån hade varit lika berikade
som andra länder.
Då först hade man kunnat göra en jämställd bedömning och kanske hade då
inte den svarta färgen varit så föraktad som den är idag!
Ett övergrepp om dagen - Och det kan vara långt ifrån verkligehten
Nyheterna kunde för några dagar sedan meddela att en undersökning visar
att ett övergrepp mot barn per dag anmäls i Sverige. Och då är det långt
från den verkliga statistiken!!
Jag är inte chockad över siffrorna. Sverige tampas med mycket pedofilbrott
både i Sverige och utanför Sverige. Främst i Asien där man fått sätta
in en extra verksamhet som bekämpar pedofiler från Sverige som
begår övegrepp på barn i t ex Thailand.
Nu meddelar man att man ska sätta till hårdare åtgärder för
att bekämpa pedofiler och övergrepp mot barn och att man
ska börja sammarbeta på en helt annan nivå med andra länder
då pedofilmaterial är något som delas av en hel värld.
Vi ska börja bekämpa pedofiler.
Synd bara att det tog oss över 200 år att få upp ögonen för
dom, enligt mina ögon, värsta brotten man kan begå.
Och det hemskaste med övergrepp mot barn är att dom med största
sannolikhet begås av en familjemedlem eller någon som står dom
riktigt nära. En tungt anledning till varför så få övergrepp anmäls.
Inget barn vill ange någon som dom står nära eller älskar.
Varför ett land som Sverige inte står starkare bakom barns rättigheter
är och förblir för mig en stor gåta!!
Sverige är ett land där vi faktiskt bidrar mer till hjälporganisationer
för djur än hjälporganisationer för barn.
Jag säger inte att det ena behöver utesluta det andra men när
barns rättigheter kommer längst ner på listan och knappt
prioriteras så pulserar adrenalinet inom mig ganska starkt.
Vi pratar starkt om djurrättigheter och kvinnors rättigheter
står oss varmt om hjärtat, gamla människors likaså.
Men oskyldiga barn som allt mer faller offer för gärningsmän,
gärningsmän som inkluderar familjemedlemmar som krossar deras
förtroende för dom och blinda vuxna som vägrar se ett barn i nöd,
dom offrena begravs i en pinsam tystnad och glöms bort bakom
lagar som knappt täcker 10% av dom rättigheter ett barn förtjänar.
Oroväckande men inte förvånande
Sverigedemokraterna närmar sig dom stora partierna och dom senaste
siffrorna visar att dom ökar i röster och sympati.
En del av mig vill säga att jag är förvånad och t om fejka en chockad reaktion
men för mig är det inte ett dugg konstigt att vi hamnat här och det är av
två anledningar:
Dels för att nazismen har dragit fram som en stark våg över hela Europa sen
kriserna började få fostfäste i europeiska länder och icke-europeiska länder
börjat resa sig från askan och förtryck och bli mer och mer konkurans till Europa.
Sen har vi faktumet att Sverige har blivit ett extremt kallt land där all empati och
medmänsklighet har flugit sin kos. Människor mår psykiskt dåligt, systemet har
hårdnat och man kan inte längre bara flyta med på att bananskal och arbetslösheten
är hög för att latheten är likaså. Det är inte 40-talisterna som präglar marknaden
längre och dagens generation gapar efter mycket och mister oftast hela stycket.
Sen har vi faktistk en till anledning som inte går att blunda för hur antirasistisk
och medmänsklig man än vill vara och det är att det meningslösa våldet har
eskalerat något radikalt och Sverige går mot samma tuffa samhälle som
vilken storstad som helst.
Trygga lilla Sverige har nu framför folks ögon förvandlas till ett ställe där
gamlingar blir rånade och brutalt nedslagna eller mördade, flickor blir våldtagna
stup i kvarten, kriminella gäng styr förorterna i en järnhand och upplopp liknade
dom engelska och amerikanska sker med allt jämnare mellanrum.
Är det enbart invandrare som ligger bakom brott och misär?
Nej självklart inte men dom mest uppmärksammade brotten på sistone
har skett mot svenskar och av invandrare så det har givit både SD och
rasism-sympatisörer mer vatten på kvarn till att förespråka för stängda gränser
och hårdare tag mot invandrare och flyktingar.
För att se lösningar måste man vara opartisk och se från båda hållen.
Man kan inte stå på ena sidan och skrika att allt som gått snett i
Sverige beror på invandringen men man kan inte heller skönmåla upp
en bild där man anser att invandringen och flyktingspolitiken varit felfri.
Oavsett om felet är politikernas eller invandrares så måste man vakna
upp och känna doften av kaffet som fått bränna på plattan för länge.
Sverige har i jämförelse med sina grannländer, haft väldigt öppna gränser.
Den stora skillnaden på senaste är att invandringen inte längre består
av greker, finnländare och sydeuropéer utan dom som nu gör entré
är icke-europeér. Och med sig tar dom helt nya kulturer, helt andra
religioner, kläder som utmärker sig extremt från den svenska och traditioner
som inte alltid går hand i hand med dom svenska.
Det vore att ljuga om man säger att Sverige och svenskarna var beredda på detta.
Faktumen är att inget land är beredd på dessa förändringar.
Det tar tid och det tar flera generationer innan saker och ting får smältas ner
och för ett folk att vänja sig vid allt nytt.
Och när politikerna misslyckas med integrationen och hela
invandringspolitiken blir ett vi och dom och en hel del problem
skapas med dessa faktum så är det inte konstigt att landet reagerar med oro.
Från kristendom, midsommar, raggmunk och svenska flaggan till
mezerätter, kebab, burka, böneutrop och en massa religioner som
praktiseras extremt mycket hårdare än vad kristendomen någonsin praktiserats här.
En omställning, en omställning som för ett tag framöver kommer att bemötas med
fördomar, rädsla och hat.
Och på det måste man läsa i tidningarna om invandrargäng som
representerar stor del av det meningslösa våldet på gatorna.
Man måste läsa om gruppvåldäkter, om hur det bildas gäng i förorterna
som sätter skräck i hela städer och som bränner bilar och kastar sten
på ambulanspersonal, man läser om en man som rånat någon som ligger
halft livlös på ett spår, man läser och tre mörkhyade som slår ner
och dödar en pappa som är på väg från en firmafest till sin familj som
väntar i bilen, man läser om två polacker som slår ihjäl ett gammalt
svenskt par i sin villa, man läser en hel massa jävla skit helt enkelt.
Och man kan inte annat än förstå dom som BARA läser och inte ser.
Vi invandrare, speciellt icke-europeér är fortfarande bara nyanlända gäster
i Sverige och hur mycket rättivsa och rättigheter vi än vill och borde kunna kräva
så är Sverige inte redo att ge oss dem ännu.
Vi har knappt fått in en fot i samhället och det är alldeles för tidigt
att pracka på allting som vi har med oss i bagaget.
Det är just det här påprackandet från politiker som gör att SD höjer
sina siffror för som det är nu ger dom bara en läskig vision till svenska
folket som får det att se ut om att vi invandrare säger:
Dags att maka på er svenskar för här kommer vi och ska ta över!
Och SD är kunde inte vara snabba nog på att måla upp den bilden för att
värva röster, vilket dom kommer att lyckas med.
En smart strategi hade varit att sakta men säkert vänja in Sverige
och svenskarna vid den nya invandringen.
Att strategiskt låta dom närma sig allting som är nytt.
En bra lösning på hur man integrerar människor borde ha fattats
långt innan invandrarna kom. Inte i panik när det redan var försent.
Att bara kasta in människor som herrelösa hundar i olika förorter
och sen säga till befolkningen att här, varsågod, deal with it,
var kanske inte den ultimata lösningen för någons sida och har
bara skapat en massa oro, rasism och fientlighet.
Nu har vi en lång väg tillbaka för att stigar har smashats sönder på vägen.
Vi är vilseledda från båda hållen och medan invandrare står och skriker rättigheter
allt mer och mer så söker svenskarna tröst hos SD.
Det är dags att för oss alla att ta ett steg tillbaka och sluta kräva
och vara fientliga och istället visa att vi är värdiga varandra.
Låt oss bana vägen för mångkulturen istället för att
för att hitta alla möjliga sätt att bannlysa den för all evighet.
För precis som invandrare inte vill att ligister ska
representera den mångkultur som vi för med oss så
vill nog inte svenskar att SD ska få bli en mall för svenskheten.
Vi är lika syndiga här, vi har bara förmågan att sätta finare ord på det
Många som hittar min blogg och läser mina inlägg kanske tycker att jag är
väldigt kritiskt inställd till Sverige och vårt samhälle. Att jag har en naiv
syn om vad som försigår i andra länder och att jag faktiskt borde tycka
att vi har det ganska bra här i jämförelse med exempelvis Afghanistan eller Somalia.
Sanningen är att jag vet mycket väl om vad som sker i alla dessa
krigshärjade länder och alla lände som är styrda av diktatorer.
Jag vet att kvinnor könstympas, våldtas och dödas framför sina
familjer, stenkastat till döds av dom mesta sjukaste anledningarna.
Jag vet att man utan tvekan sätter en kula i barns panna för
att skrämma folk till tystand och lydnad, Jag vet att homosexuella dödas enbart pga
av sin läggning, att vissa muslimska fäder begår hedersmord.
Att muslimska fundamentalister begår grova brott mot kristna etc etc...
Jag vet att många länder inte ens har kommit i närheten av samma rättigheter som vi kan
förvänta oss i Sverige... MEN.....
Vi har inte haft krig på många många år!
När alla andra länder kämpade för andras rättigheter behöll vi
vår neutrala ståndpunkt som i slutändan inte var så neutral som man kan tro.
Vi har inte fattigdom, misär, vatten och matbrist, vi har inte alla
dom problemen som gör att ett land stannar i utvecklingen och
sätter sitt land och folk tillbaka till en stenålder där mänskliga rättigheter
inte får plats.
Men vi har många många aktuella och liknande problem i Sverige
och att vi väljer att blunda för dom, klappa oss på ryggen och
sätta oss på en pedistal, det gör mig fly förbannad och nästintill knäpp.
Vi har människohandel som sker genom thailändskor som
säljs genom "massagesalonger". Kvinnor som ägs av män som
utnyttjar deras rädsla för att leva ett ännu värre liv än i deras hemländer.
Vi har traffickingoffer som säljs till högt uppsatta män som för
rätt pengar kan förgripa sig på både barn och unga tjejer som
kommit hit genom kidnappning eller löften om utbildning och ett bättre liv.
Vi har ett skapat ett paradis för pedofiler som även om dom åker
fast, snabbt är ute igen för att priset för barns rättigheter är lågt och
du i princip kan välja och vraka i brott du kan göra mot dem.
Vi har läkare som får behålla sina jobb trots att dom varit
dömda för grova brott och det kan inkludera allt från hustrumisshandel
till sexuella trakasserier.
Homosexuella, invandrare och kvinnor misshandlas och trakasseras på hög
nivåoch har fortfarande svårt att få jobb pga dessa omständigheter.
Man belastar kvinnor för att föda bar, invandrare för att ha fel namn
och homosexuella för att ha en smittsam läggning.
Vi säljer vapen till krigshärjade länder men klagar på att vi får
ta hand om resultatet, förhandlar med länder som vi rackar ner
på för att dom inte delar vår vision men så länge vi har det
bra i Sverige så går det jättebra att ligga med fienden.
Dessutom kan vi ju utnyttja dom asylsökande till att plocka
bär eller städa för 20 kr i timmen. Det är ju i alla fall bättre än
vad dom hade i sina länder eller hur?
Nej du, man måste vara blind för att inte se att även i ett
perfekt land som Sverige så har vi enormt mycket att arbeta med.
Vi måste sluta kalla svenska pedofiler för psykiskt sjuka och svenska
män som våldtar för missförstådda medan vi säger att invandrare som gör
det gör det pg a av sin kultur, vi måste sluta säga att det är mer okej att
utnyttja fattiga kvinnor från Thailand för att dom inte vet bättre och gråta
över svenska tjejer och alltid utmåla dom som offer som blivit
drabbade av mångkulturen, vi måste sluta säga att svenska kvinnor som
blivit slagna gått i i en dörr och invandrarkvinnor som städar hemma är förtrycka.
Vi måste sluta anklaga invandrare för att vara svenskfientliga varje
gång som det sker ett brott mot en svensk och svenskarna för att försvara sitt
land varje gång en invandrare utsätts för samma sak.
Vi måste börja tala klarspråk och sluta lägga fina ord och förklaringar
på varför just vi bryter mot mänskliga rättigheter dagligen.
Sluta gömma oss bakom fina termer och psykologiska förklaringar.
Istället för att rensa i andras bakgårdar och peka på saker som enbart
dess ägare kan ta ansvar för så är det dags att börja rensa i vår egen.
För fler självmord, brottsoffer och psykiskt förstörda människor väntar runt
Sveriges hörna också......
En orealistisk värld fylld med orealistiska tankar
"Jag vet inte vad jag blir mest skrämd och upprörd av nuförtiden.
Om det är det jag läser, det jag upplever eller det jag ser."
Igår läste jag åter igen om den omtalade flyktingpolitiken.
En debattör/journalist gjorde som vi som vanligt gör.
Skrev en artikel som slår oss själva på bröstet och säger att
vi är så jävla bra, så otroligt öppna och så mycket humanre än omvärlden.
Hon pratar om att vi kanske måste börja tänka efter angående
vårt mottagande av flyktingar. Att vi inte ska låta Sverigedemokraterna
hålla den frågan som gisslan.
Och kanske borde vi börja diskutera saker ur ett annat perspektiv.
Och jag anser också att man ska kunna tala om både invandringen
och flyktingspolitiken utan att ordet rasist kastas ut.
Jag anser också att vi måste omgruppera om och kanske ta en
liten paus från att trycka in folk i ett litet land som med den nystartade
starka rasistiska tron med all sannolikhet kommet att mottaga både
invandrare och flyktingar med samma förtryck som dom flyr från.
För en sak är säker, den rasistiska stämman har börjat höras
från många andra håll än Sverigdemokraternas och Sverigepartiets.
Betydligt många fler har förenats för att sjunga samma refräng.
På internet finner du sidor förenade av samma ignoranta grupper
som jobbar för samma ignoranta och kalla framtid.
Och dessvärre har Sverige precis som övriga Europa lämnat all sin kunskap och lagt
vanligt sunt förnuft åt sidan så dessa budskap sprids och fäster
sig i hjärnorna hos politiker likaväl som vanliga folket.
Att vara somalier, arab eller en rom nu är lika illa som
att vara jude under andra världskriget i Tyskland.
Gång på gång tvingas jag kräkas över kommentarer som jämför
somalier med djur som inte ska få forslas över gränserna.
araber som fåraherdar som aldrig kommer att kunna göra någon nytta
i Sverige, Romer som inte kan jämföras med vår överlägsna ras.
Åter igen måste jag imponeras av matematiken i vårat medmänskliga land.
Vi förväntar oss som mest från dom som lidit och förtryckts som mest.
Vi ger 100% rasism och i gengäld vill vi ha 100% engagemang och tacksamhet.
Om jag blir gråtfärdig av att bara läsa om rasismen och överfallen som dessa
människor utsätts för så kan jag inte ens föreställa mig hur det är att
faktiskt vara dessa människor.
Det största argumentet bakom att stoppa invandringen och flyktingsvågen
är att vi måste ta hand om våra egna först?
Och jag frågar mig själv gång på gång hur vi i Sverige ska få det
bättre än vi redan har det?
Pratar vi om arbetslöshet? Pratar vi om att vi förlorat möjligheten att leva på
bidrag hela livet? Pratar vi om dom hemlösa och ungdomarna på driv?
För i så fall så pratar vi om saker som bara Sveriges befolkning kan ta
ansvar och ingen annan! Varken somalier, araber, romer eller någon annan
folkgrupp kan ta ansvar för något som glidit den enskilda människan ur händerna.
Vi har arbetslöshet för att vi i Sverige inte vill jobba.
Det finns jobb! Det kanske inte alltid finns jobb som man vill ha eller
är utbildad till men det är förbannat bortskämt att rata lågstatus jobb bara för
att man anser sig vara för fin för att ge sig in i skiten och smutsa ner sig lite.
Jag har vänner som valt att leva på existensminimum istället för att
ta ett jobb som inte är relaterat till det som dom har examen i.
Sen går dom in i väggen för dom inte fixar ihop ekonomin och blir
en av dom ungdomarna som det är så synd om.
En av dom ungdomarna som kunde levt ett bättre liv om inte
dessa jävla invandrare kommit.
Samma sak med hemlösa.
Hemlösa är till största del folk som hamnat i den onda cirkeln
av missbruk. Hemlösa är inte på gatan för att Sverige är
dåligt utan för att dom gjort dåliga val i sitt liv.
Återigen något som ska landa på det egna ansvaret och inte
på invandrarnas ansvar. Och Sverige tar enormt ansvar för
dessa människor som många gånger ratar den hjälpande
hand som sträcks ut. Även något som inte ska glömmas.
Men kanske borde vi tömma landet på invandrare och
på allt som kommit med invandringen.
Kanske vi borde gå tillbaka och stoppa flyktingvågen från
Finland. Vågen som var med och byggde upp Sverige med sina bara händer.
Kanske borde vi stoppa all importering och exportering och se hur
bra och överlägsna vi egentligen är.
Och kanske borde vi stoppa in lite naturkatastrofer, lite
riktigt misär och krig istället för dessa utjatade i-landsproblem.
En sak är säkert i alla fall.
Och det är att journalisten som skrev denna debatt faktiskt visade
oss vad problemet med flyktingspolitiken var från första början.
Hon försa sig i sig egen predikning när hon kallade flyktingsvågen
för en flyktingsbörda som borde delas av alla länder.
Och det är just det, att så länge vi fortsätter att se det som
en börda som tvingats på oss istället för att hjälp som vi faktiskt kan ge
så kommer vi agera och reagera utöver just detta ord: BÖRDA
Taxicahufförer lever i en laglös miljö....
Har du en dålig dag?
Känner du för att vara allmänt äcklig och ett riktigt svin?
Vill du supa dig full och slå ner någon?
Vill du vara så rasistisk och omänsklig som möjligt offentligt?
Vill du bli hemkörd utan att betala?
Vill du förnedra någon till en sådan hög grad att du förstör en människas liv?
Eller vill du kanske råna eller döda någon?
Då kan du sätta dig i en taxibil och utöva allt detta mot taxichauffören!
Ingen fara, du åker inte dit!
Taxichaufförer lever i en laglös miljö där dom tillåts att behandlas hur som helst
utan att någon hjälp finns att få.
För att på toppen sitter en massa rikemans-svin som bedriver
ett modernt slaveri där människor står utan rättigheter och skydd.
Ingen risk finns det heller att dom ringer polisen för 85% av taxichaufförer
har någon gång anmält någon form av brott som skett mot dem men
det är sällan som polisen ens kommer till platsen.
Min man startade sitt eget taxiåkeir och inom loppet av ett par månader
så har han hunnit bli utsatt för detta.
- Misshandel
- Springnota (x-antal ggr)
- Våldsamma kvinnor på fyllan
- Äckliga och skamliga förslag
- Hot
- Rasistiska kommentarer
- Människor som förnedrat honom för att han kör taxi
- Människor som anklagad honom för stöld av deras mobiler, pengar etc.
Som sedan återfunnits i bilen för att personerna varit så packade att
dom tappat sakerna under sätena.
- Förfrågningar om knark
- Förfrågningar om han vill följa med och knarka
- Förfrågningar om han vill bli medlem i Hells Angels
- Utskällningar av ingen anledning
- Psykopater
- Förnedring
- Folk som sitter och bölar i bilen och berättar sina tragiska historier på fyllan
Ja listan är lång på saker som har hänt under en kort tid.
Och då är han ändå någon som dom flesta kanske t om blir lite rädda för.
Han är stor, ganska bitig och kan tala bra svenska.
Vill inte ens veta vad dom äldre chaufförerna utsätts för eller somalierna.
Senast idag fick han mig att tugga fradga av aggression bara av
att lyssna på vad som hade hänt.
Han fick ett samtal från färdtjänst som påstod att hans chaufför hade
kört in en kunds staket och sedan bara stuckit därifrån.
Can ringde genast kunden och åkte två mil för att titta på olyckan.
Väl framme så ser han EN trasig planka men paret i huset försöker profitera
på händelsen för att få ett helt nytt staket och har gått ut och böjt massor av
betongdelar på staketet och försöker påstå att chauffören även är skyldig till det.
Synd bara att bilen inte hade en skråma och för att få ner så mycket betong så
skulle bilen ha kört i 70 km i timmen och dels varit bucklad och rejält trasig.
Min man säger att han gärna spikar upp plankan igen men att han
inte tänker stå för skador som är helt omöjligt att hans personal skulle ha förorsakat.
Kärringen på 50-60 bast börjar då skrika, hämtar sin granne som ska "vittna",
varav vittnet skriker: Jag såg dig gör detta!
Synd bara att hon gjorde bort sig för det var ju inte ens min man som körde.
Tillslut kommer den efterlängtade kommentaren som man som invandrare
oftast bara går och väntar på när man hamnar i konfrontationer.
- Här i Sverige ber man om ursäkt och åtgärdar problemet.
Här i Sverige!
Nästa gång jag får höra den kommentaren så tror jag att jag kväver
människan till döds genom att stoppa en trasa i strupen på honom/henne!
Det är klart att man drar upp det triumfkortet.
Men här i Sverige så ska man inte heller kanske försöka bedra systemet
genom att paja sitt eget staket för att få ersättning?
Här i Sverige kanske man ska vara så politiskt korrekt som man
påstår att ens land är och INTE säga: Här i Sverige.
Som för övrigt alltid har en förbannat rasistisk underton som tyder på
att människan man argumenterar med ska anpassa sig till landet
och att människan i fråga dessutom inte tillhör landet.
Jag undrar vad alla taxi-chaufförer har för åsikt om beteendet i Sverige som
tydligen är någon slags mall för hur resten av världen ska representera sig!
För ser man igenom deras ögon så är ju den svenska mallen den
värsta tänkbara mallen som existerar på planeten jorden.
Att göra uppror för att man känner ett extremt utanförskap och för
att man inte ser ett ljus i tunneln är kanske inte särskilt politiskt korrekt.
Men att sätta sig i en taxi och begå alla tänkbara brott bara för att man
känner en slags överlägsenhet gentemot taxichaufförer känns åt helvete fel.....
Kvinnor - Fortfarande en del av kohandeln
Tack gode gud att vi lever i år 2013 så att vi kvinnor får välja vem
vi vill dela resten av våra liv med....eller?
Det talas mycket om bortgifta kvinnor och hur många gamla och
icke-europeiska länder fortfarande för en slags kohandel med kvinnorna.
Och det är väl egentligen inte så mycket att diskutera om att det faktiskt är så.
Mindre utvecklade länder behåller och står oftast mer bakom gamla seder
och det är både på gott och ont.
Men även i dom moderna samhällen så visar det sig att kvinnans
val av man är väldigt inramat.
Vem glömmer prinsessan Viktorias kamp om att få sin Daniel.
Vi säger att våra döttrar får träffa vem dom vill men många är införstådda med
att vem man vill kommer med flera begränsningar.
Överklassflickor från Östermalm är nog ganska införstådda med att
Ahmed från Rinkeby inte får bli en del av deras liv.
Muslimska kvinnor kommer nog inte gärna hem med Johan Bergström.
Syrianska kvinnor vet att både mörkhyade och muslimer är ett big no no.
Döttrar med konservativa föräldrar vet att dom sägs upp från familjen om
dom kommer hem med en partner av samma kön.
Svensk som icke svensk, svart som vit, muslim som kristen, många
kvinnor är fortfarande inte huvudansvariga för sina framtida val.
Föräldrar, familj, vänner och bekanta har alltför stora influenser i deras liv.
Även om det inte talas om öppet så tror jag att dessa riktlinjer finns
hos svenskar såväl som invandrare. Beroende på hur open-minded
umgängeskretsen och familjerna är.
Det talas om att människor hellre väljer partners från sin egen etnicitet
men det grundar sig alltför ofta i att man kulturellt eller statusmässigt sätt
inte har ett annat val.
Jag tackar min lyckliga stjärna att mina föräldrar aldrig ko-handlat med min framtid.
Att jag fått dejta mig fram till den rätta och att etniciteter som inte varit våra aldrig har varit ett issue.
För i slutändan vill jag svära sönder mig själv för mina dåliga
val och älska mig själv för mina bra val.
Och i framtiden tacka mina föräldrar för att dom stöttat
mig och inte hindrat mig genom alla dessa val som slutligen lett mig till det sista rätta.
Bird in a cage
Jag tackar dagligen min lyckliga stjärna för att jag inte är uppväxt i extrema miljöer.
Att jag under hela mitt liv varit fri som en fågel och haft möjligheten att flyga dit jag vill.
Även mina föräldrar har begränsade åsikter men faktumet att vi är tre
olika etniciteter i en familj har inte gjort det möjligt för dom att stänga portarna
för oss ifall vi velat beblanda oss med andra etniciteter.
Oavsett om man är svensk från en överklassmiljö, muslimsk extremist,
rom, kristen från mellanöstern eller från någon annan instängd miljö så
kan jag inte föreställa mig hur svårt det måste vara att födas in i dessa situationer.
Att ha livet väldigt förbestämt och att inte ha möjlighet att välja vem man får och kan älska.
Att inte ha möjlighet att få växa i sin egen roll för att någon alltid bär rollen åt dig.
Att aldrig någonsin ha möjlighet att välja vilken sexuell läggning man vill bära
utan tvingas bära rollen som heterosexuell när man kanske är honomsexuell.
Att tvingas med att smyga med sin kärlek om det visar sig att kärleken
bär fel färg, fel religion eller fel kultur.
Det är en markant skillnad att socialisera med fria människor. Ohämmade människor.
När jag är med begränsade människor så är det nästan som att dom
lider av förföljelsemani.
Dom vågar knappt prata högt för att dom är rädda att någon från deras släkt ska
höra dem. Dom vågar inte göra något som kan uppfattas som
provocerande för folk kan prata. Dom är hjärntvättade att tänka och
agera på ett sätt som deras miljö säger åt dom att göra.
Även när du för diskussioner med dem så märker du att
deras ord t om är belånade av deras föräldrar.
Att det dom säger inte baseras på fakta utan på fördomarna
och hatet som deras föräldrar lämnat till dem i arv.
Personligen kan jag inte beblanda mig med varken sådana människor
eller mingla runt i dessa miljöer.
Jag får blodsmak i munnen dom få gångerna jag gör det
och känner mig starkt malplacerad.
Den största orsaken till att jag slagits mig blodig för att få
uppfostra min barn där dom bor nu är just av denna orsak.
Jag vill att Zarah ska fortsätta med att känna sig som en kamelont
som passar in och är välkommen överallt.
Eftersom våran ort inte innehåller någon typ av etnicitet som besitter
makten i orten så känner sig människorna här väldigt fria med att
beblanda sig med andra.
Många mixade par uppfostrar sina barn här och jag ser det
som ett hopp för framtiden då Sverige är och kommer att förbli mångkulturellt.
Och det är något som både invandrare och svenskar måste komma till freds med....
Woman
Oavsett om vi är vita kvinnor, svarta kvinnor, muslimska kvinnor, kristna kvinnor,
karriärs kvinnor eller hemmafruar,
så är vi alla kvinnor, och många av oss fruktansvärt starka kvinnor.
När vi pratar om överlevnad pratar vi alltför sällan om vad många kvinnor tvingats överleva.
Vi pratar alltför sällan om dom brutala övergreppen som sker mot kvinnor
dagligen i form av våldtäkter, misshandel, tortyr, psykisk misshandel, otrohet,
mobbning, diskriminering, trakasserier osv.
Vi pratar långt ifrån tillräckligt om dom unga kvinnorna som gifts bor i
i konservativa länder, vi pratar inte om hur kvinnor i Kongo våldtas
medan dom tvingas ligga med deras mäns avhuggna huvud på bröstet,
vi pratar inte heller om all tortyr som sker mot kvinnor när soldater
ska statuera exempel på vad som händer om människorna i byarna
som dom överfaller inte lyder.
Inte heller pratar vi om kvinnorna som forslas mellan olika länder som
boskap som säljs till högsta pris i mansdominerade världar,
eller hur små flickor kidnappas från deras byar i asiatiska länder
för att låsas in i källare i väntan på att få skickas upp till pedofilernas hotellrum.
Inte heller nämner vi hur många kvinnor som fått sina liv förstörda pga
att det kastats syra i deras ansikten när dom inte fullföljt deras kvinnliga plikter.
Och även om det pratas mer om kvinnorna i det moderna Sverige som
våldtas, misshandlas, förföljs, diskrimineras och knappt kan skriva
debatter i tidningarna utan att få tusentals hatmejl och hotmejl från arga män
så uppmärksammas inte dessa kvinnor mycket nog ändå.
Vi lägger mer fokus på hollywood-fruarna istället för dom är
så lyckligt omedvetna om all denna misär som kvinnor kan gå igenom.
Och det är ju det vi vill se!
Vi orkar ju absolut inte med några fler tråkigheter i våran redan stressiga vardag.
Vi vill hellre se hur korkat en kvinna kan bli än hur stark en kvinna kan bli!
Vi vill hellre se att kvinnan är kvar i samma stereotyp som hon alltid har varit.
För måste vi helt plötsligt se kvinnan som den starka individ som hon
faktiskt är så måste vi kanske även sätta henne på en piedestal.
Och det är världen inte riktigt redo för.
Våldet ökar och vi pratar rasism...
Våldet ökar och vi pratar rasism...
Våldet ökar i Sverige.
Det är väl knappast någon nyhet.
Det ökar mot kvinnor och barn och det ökar på gatorna
mot oskyldiga och försvarslösa människor.
På varsin sida står antirasister och rasister och pekar finger.
Ven lider mest? Vilket våld skördar flest offer?
Är gärningsmännen svarta eller vita eller är dom blåa eller röda?
Faller folk offer för rasismen eller för svenskfientligheten?
All fokus ligger på vem det är mest synd om och inte på att
våldet faktiskt måste stoppas!
Jag är trött på att inte kunna känna mig säker på gatorna längre.
Trött på att inte längre våga åka ensam in till stan sent på kvällen
och trött på att känna rädsla dom få gångerna jag ska ta mig hem.
Jag är fruktansvärt less på att komma till den insikten att jag likväl
kan bli nerslagen med eller utan barn.
Att jag varken är mer eller mindre skonad från våldet som höggravid kvinna eller
överhuvudtaget som kvinna.
Jag vill kunna promenera tryggt från min bil när jag kommer hem
sent utan att behöva vända mig om och få en panikattack vid minsta lilla ljud.
Jag vill kunna gena genom en skog för att komma snabbare fram till min destination.
Men jag kan inte göra något av dessa saker utan att riskera att något händer!
Vare sig det är SD-anhängare som ska försvara sitt ariska territorium eller
svenskfientliga invandrare som ska hämnas för felbehandling så är
misshandel, gruppvåldtäkter, överfall på kvinnor, bränna ner flyktingsförläggningar,
starta upplopp eller slå ner varenda motståndare man möter i livet inte lösningen.
Vi kommer aldrig att få ut den frustration vi behöver få ut genom att begå våldsdåd.
Och det är inte så att dessa hämndaktioner sker mot jämställda grupper.
Nej nej nej...
Offren för detta hat, denna rasism, den missnöjdhet, är kvinnor,
barn och många gånger helt oskyldiga och ensamma killar.
Varför göra upp i en hederlig knytnävsfight man mot man när man
fegt kan misshandla en gravid kvinna med sjal.
Eller gå till attack i ett stort gäng mot en pappa och hans 1 1/2-åriga son.
Varför ta ut sin frustration över sitt patetiska liv genom att gå i terapi
när man kan överfalla en hjälplös kvinna i en mörk gränd.
Varför faktiskt ta tag i samhället man är så missnöjd med
och engagera sig i dessa viktiga frågor när man kan spy ut
trångsynta och vidriga åsikter på kommentarsfältet på
någon ännu mera trångsynt blogg eller forum.
Men det är ju så jääääävla skönt att gömma sig bakom karaktären
"anonym" både i livet och bakom datorn!
Det vore att den ta den svåra vägen att faktiskt kliva ut ur sitt skal
och sluta gömma sig bakom titlarna SD-anhängare eller svenskfientlig man.
Det vore att ta den svåra vägen att istället för att sitta på varsin sida och räkna sina offer,
börja se gemensamma offer för en ohållbar situation.
Men jag börjar komma till den insikten att det finns alltför många som paratiserar
på våldsvågen som nu väller över Sverige.
Det finns alltför många som försöker dra nytta av dessa hemska situationer
vi nu ser allt dagligen på kvällstidningarnas framsida.
För skulle hatet, rasismen och våldet faktiskt försvinna så skulle det
inte längre finnas någon ursäkt till varken upplopp, överfall eller bildningar
av rasistiska grupper.
Och kvar skulle det då bara finnas patetiska gärningsmän som inte
längre har en ursäkt för att utöva sitt hat.
